Som jag förstår hennes blogg är hon feminist i samma betydelse som jag definerar en feminist d v s att hon tror/anser att det finns en könsmaktordning och i denna ordning är män som grupp överordnade kvinnor som grupp, eller i hennes egna ord - ”att se att det finns en könsmaktsordning som främst missgynnar kvinnorna – och att vilja göra något åt den”.
I ärlighetens namn ska man faktiskt ha med det där sist om man är feminist, annars är det ju inte så mycket lönt.
Anna har alltså precis samma definition som används i olika statsfeminstiska dokumenten t ex Regeringens skrivelse 2002/03:140, Jämt och ständigt.
"Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade, och vilja förändra den."
Iallafall. Själv är jag alltså inte feminist utan jämställdist. Min definition på jämställdist är så här långt att jag anser att:
- lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter ska råda oavsett kön.
- både den manliga och kvinnliga könsrollen innebär stora utmaningar och dessa kan bara överkommas när man ser att båda rollerna innebär makt och maktlöshet, styrka och sårbarhet.
Nu till saken. Anna skriver en del saker som jag tycker var riktig bra mot slutet av detta inlägg i sin blogg! Jag citerar och kommenterar det sista stycket som jag till viss del gillade:
"Och hur ska man kunna åtgärda de jämställdhetsproblem män drabbas av utan att göra något åt kvinnornas underordning?"
Ja här är jag delvis med på andemeningen. Jag tror dock inte på den fasta könsmaktordningen som feminismen predikar med ständigt överordnade män och ständigt underordnade kvinnor vilket Anna dessutom också ger det bästa exemplet på att så inte är alltid är fallet längre ner. Det riktigt intressanta är att det Anna är tvungen att beskriva som kvinnornas underordning, enligt feministisk retorik, är det jag(och även andra jämställdist antar jag) menar är den kvinnliga överordningen. Att kvinnor och män kan ha båda positionerna förtydligar hon också fint med citatet från Susan Faludi.
"Susan Faludi säger att män och kvinnor befinner sig vid en historisk skiljeväg, där de håller nycklarna till varandras frihet."
Sen går då Anna vidare med detta fantastiska exempel!"Exempel
Problem: Män förlorar oftare vårdnaden om sina barn vid vårdnadstvister.
Orsak: Kvinnor förväntas sköta obetalda uppgifter som ansvar för hem och barn, kvinnor anses av samhället mer lämpade för detta, familjer och arbetsgivare förutsätter att kvinnor tar ut mer föräldraledighet och kvinnorna får generellt närmare kontakt med barnen och mer kompetens på omvårdnad.
Lösning: Förvänta oss lika mycket obetalt hemarbete av kvinnor och män, dela föräldraförsäkringen lika."
Här har vi definitivt samma problembild. Kvinna får i nio fall av tio ensam vårdnad om barnet/barnen när vårdnadstvister går till domstol. I det tionde fallet får pappan eller någon ANNAN vårdnaden.Så till orsaken.
Ja en del av beskrivningen kan man/jag definitivt hålla med om, men som sagt feminsimen har sina begränsningar i att beskriva verkligheten, utan att göra våld på sin egen definition. När Anna formulerar sig som att "kvinnor anses av samhället mer lämpade för detta" menar jag och säkert fler med mig att mannen ses som en andra klassens förälder och människa i allt som har med famijelivet att göra vilket samhället tydligt signalerar med ett antal direkt diskriminerande lagar mot män i rollen av förälder.
Idag föds 54 % av alla barn utan att pappan är pappa och vårdnadshavare från början och ibland aldrig. Pappan blir inte pappa förrän mamman skrivit på och godkänt honom som far till barnet. Efter att faderskapet är juridiskt faställt på ett eller annat sätt blir pappan dessutom inte vårdnadshavare förrän mamman också godkänt detta. Ja, jag tycker detta är fruktansvärt och stenålders och i grunden en sjuk människosyn.
Huruvida familjer och arbetsgivare förutsätter att kvinnor tar ut mer av föräldraledigheten kan diskuteras. Arbetsgivaren får inte göra det enligt lagen. På min arbetsplats har det beskrivits(av en kvinna) som ett broblem med alla yngre blivande Kiruger som är "pappalediga hela tiden", dock inte från arbetsgivaren.
Vidare i stycket har Anna helt rätt när hon skriver att kvinnorna får generellt närmare kontakt med barnen och mer kompetens på omvårdnad. Man blir bra på det man gör. Det jag och andra jämställdister menar är att denna nära kontakt med barnen måste erkännas av samhället i stort och feminister i synnerhet som både en makt och en rikedom. Jag lovar, jag har aldrig träffat en cancerpatient med 3 månader kvar att leva som ångra att han/hon inte hann arbeta lite till.
Så till lösningen. Av det jag skrivit ovan vore ett första steg och en tydlig signal från samhället att ta bort de direkt diskriminerande lagarna mot män och på så sätt börja erkänna män som fullvärdiga föräldra och viktiga för barnen. Givetvis är detta bara en del av lösningen så vi går vidare med det Anna skriver om obetalt arbete. Ja, summan av betalt och obetalt arbete är lika för kvinnor och män som visats i tidsanvändningsundersökningen från Statistiska Centralbyrån. Detta innebär att kvinnor måste öka den tid de lägger på betalt arbete och släppa ifrån sig en del av tiden som går till obetalt arbete och som ger relationsmakt. Detta skulle också ge ökat ekonomiskt välstånd för familjen oavsett vad mannen och kvinna tjänar enligt den här IFAU-rapporten.
Så till den sista lilla biten - dela föräldraförsäkringen lika. Nu vet jag inte om Anna menar genom lagstiftning eller inte, själv är jag kluven. På ett sätt är jag för att varje familj ska få göra sina egna lösningar men å andra sidan skulle kanske lagstiftning var precis vad män behöver i denna "underordnade position" där kvinna sitter på ett rejält stycke relationsmakt efter kanske 6 månader med barnet och den kompetens hon har förvärvat. Svårt.
Slutligen - Tack Anna att du gav mig möjlighet att utveckla mina tankar!
Right on!
SvaraRadera