Eftersom vi inte pratar om män i dessa sammanhang...

Med anledning av att Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid ett seminarium den 13 maj presenterade antologin ”Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen”, publicerades samma dag en artikel - ”Vården måste fråga kvinnor om de har utsatts för våld” - på DN-debatt av Gun Heimer och 13 andra av författarna till antologin. Läs gärna artikeln här. Jag kommer säkert skriva mycket mer om denna otroligt  märkliga antologi. Jag skrev en Replik till debattartikeln som DN inte ville publicera med följande motivering:

Tack, faktum är att de i artikeln håller öppet för att även män kan behöva tillfrågas. Jag förstår din reaktion, men tycker att du skjuter lite över målet eftersom de ändå, som sagt, nämner männen. Att det blivit så hårt fokuserat i rubrik och ingress på kvinnor, är inte artikelförfattarnas ansvar utan mitt. Jag var faktiskt inne på att lyfta fram även männen, men jag avstod eftersom artikelförfattarna inte för något längre resonemang om männen i det här sammanhanget. Mot den här bakgrunden tackar jag nej till din replik.

Med vänlig hälsning

Bo G Andersson
Chef och redaktör DN Debatt
08-738 1223, debatt@dn.se

Som sagt läs artikeln och tänk bort ingress och rubrik, som trots allt bygger på artikeln, och se vad Du tycker.
Själv tycker jag motiveringen - Jag var faktiskt inne på att lyfta fram även männen, men jag avstod eftersom artikelförfattarna inte för något längre resonemang om männen i det här sammanhanget - är obetalbar. Nä, Bo, just de här författarna gör sällan det. Det är lite det som är grejen.
Här nedan följer min replik på själva debatt-artikeln:

Replik

För mig som unga läkare i Sverige 2011 är debattartikeln, ”Vården måste fråga kvinnor om de har utsatts för våld”, en märkligt enögd läsning som förespråkar en typ av sjukvård där vi inte längre ska hjälpa sjuka och utsatta på lika villkor. En sjukvård där frågor kring problem som kan drabba och drabbar både kvinnor och män plötsligt bara ska ställas till det ena könet. Vi pratar alltså inte om prostatabesvär eller livmoderhalscancer där detta skulle falla sig mer naturligt utan ett allmänmänskligt lidande och en samhällsproblematik där även barn är berörs och far illa.

Våld i nära relationer är ett samhällsproblem som drabbar kvinnor och män i lika stor utsträckning oavsett om man lever i en hetro- eller homosexuell parrelation. Internationell och nordisk forskning visar att i ungefär en fjärdedel av fallen är kvinnan den som utövar det fysiska våldet och i en fjärdedel mannen. I resterande femtio procent är det så att säga ett givande och tagande. Genom samma forskning vet vi att det fysiska våldet då det utövas av en man mot en kvinna statistiskt oftare är grövre och mer upprepat än när förhållandet är det omvända. Detta hindrar inte att den enskilde våldsutsatte mannen kan vara fruktansvärt utsatt.

Författarna till artikeln pekar på att kvinnor som lever med våld i hemmet drabbas i högre grad av hälsoproblem som kroniska smärttillstånd, ångest, depression och sömnbesvär. Att leva med systematiskt våld upplevs som både skam- och skuldfyllt och få kvinnor tar självmant upp det bakomliggande våldet när de söker hjälp i sjukvården.

Om antalet kvinnor är få är antalet män som självmant tar upp att de utsätts för våld i sin relation ännu mindre. Offerbegreppet har för många, både kvinnor och män, negativa konnotationer och särskilt tabubelagt är det att som man utsät­tas för våld av en kvinnlig partner.

Det är välkänt att män som blivit utsatta för våld i nära relationer har betyd­ligt lägre förtroende för rättsväsendet jämfört med kvinnor med samma erfarenheter, och våldsutsatta män känner sig också oftare sämre bemötta av polis än vad kvinnor gör. Detta har också fått till effekt att mörkertalet för våldsutsatta män är ännu större än för kvinnor.

Att som artikelförfattarna aktivt gå ut och argumentera för samma utveckling inom hälso- och sjukvården är i det närmaste skrämmande. En uttalad ambition för svensk sjukvård är och måste vara att erbjuda alla medborgare vård på lika villkor när dessa kommer som patienter, oavsett kön.

Många minns kanske debatten och upprördheten 2008 kring hjärtsjukvården då det påstods att kvinnor fick sämre vård än män vid hjärtinfarkt. Detta ledde bl a till en artikel här på DN-debatt där 15 hjärtspecialister dementerade och förklarade med all önskvärd tydlighet att alla sjukvårdens register och vetenskapliga studier visar att så inte är fallet.

På ett oförklarligt sätt har vi nu den omvända situationen. 14 experter argumenterar för en ojämlik vård med olika behandling av patienter utifrån kön.

Det absurda i det hela är att denna gången handlar det inte ens om avancerade medicintekniska interventioner eller dyra mediciner utan något som inte kostar en krona – att ställa en fråga!

Vi som arbetar i vården och som möter patienter dagligen ska ställa frågan, vara beredda på att ta emot svaret, visa empati och ge stöd. Idag frågar vi för lite.

Författarna finner det beklagligt att endast en bråkdel av de kvinnliga patienterna i vården får frågan om det utsatts för våld. Det är verkligen beklagligt. Det är också beklagligt att redan idag, innan författarnas förslag blivit verklighet, får i princip ingen man frågan trots att det inte kostar något.

Som författarna skriver ska ingen behöva leva med våld och förtryck, och samhället har ett ansvar för att motverka våldet. Den som utsätts måste få stöd och hjälp för att förändra sin situation och kunna bearbeta sina upplevelser. Även i nära relationer där våld förekommer finns ofta också barn med i bilden. Just omsorgen om barnen, att vilja skydda dem, eller rädslan att förlora kontakten med sina barn är en av de starkaste förklaringarna till att många stannar kvar så länge i en våldsam relation.

Som mycket riktigt nämns i artikeln kan identifiering av våldsutsatt mödrar många gånger vara det bästa sättet att hitta utsatta barn.

Att försöka hitta och hjälpa även de utsatta barn där mamman står för våldet genom att identifiera våldsutsatta fäder, är måhända svårare, men att inte ens försöka är helt oförsvarbart.

Jag hoppas innerligt att vi som arbetar i sjukvården även under de 35 år jag har kvar i landstinget kommer fortsätta se patienten och hennes lidande i första rummet, även när hon råkar vara en man, och inte låter oss styras av rena fördomar kring manligt och kvinnligt.