Gatuvåldets ekonomi och vandringen mellan offer och förrövare.

I dagarna har det skrivits en hel del om en ny rapport som snart kommer att släppas. I den kommande rapporten "Gatuvåldets ekonomi" har nationalekonomen Ingvar Nilsson, på uppdrag av Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft, räknat ut de totala kostnaderna för olika våldsscenarier. Enligt rapporten kostar ett vanligt slagsmål utanför en krog med förövare och två offer, en lindrigt skadad och en svårt skadad, upp mot 75 miljoner kr. För rehabiliteringen av bara ett offer som behöver livslång vård kostar det samhället 50 miljoner.

Det mesta som skrivits om rapporten handlar just om ekonomi och samhällskostnader, vilket var rapportens syfte, men den innehåller också andra data som jag tycker är oändligt mycket mer intressanta. I rapporten har man inte bara räknat ut gatuvåldets kostnader för samhället utan också studerat förrövarna.

Rapporten har som sagt inte släppts ännu men den tas upp i Studio Etts reportage i SR P1 om Gatuvåldet där man också intervjuar Ingvar Nilsson i reportagets andra del om förrövarna från den 20 maj. Ingvar Nilsson ger följande intressanta och komplexa bild:

"När vi gav oss in i den här studien startade vi ju givetvis med bilder kring t ex det oprovoserade våldet och den visar att det förekommer, naturligvis, men det var inte det som var huvudmönstret.
Huvudmönstret är män som befinner sig i situationer där de lika gärna kan bli offer som förrövare. Den metod vi har jobbat med i den här studien är att vi har satt samman en expertpanel av personer som följer den här kedjan från ambulanspersonal, akutsjukvård, neurokirugi, neurorehabilitering, poliser, kriminalvård, domare, omvårdnadspersonal, alla som har möten av det här slaget. Och då dyker EN bild upp, nämligen att väldigt många vandrar mellan förrövare och offerrollen."



Ingvar Nilsson

 Ingvar Nilsson har tillsammans med en annan nationalekonom, Anders Wadeskog , i trettio års tid intresserat sig för marginaliserings och utanförskapsekonomi. Även om jag inte själv sett att Nilsson och Wadeskog beskriver sitt arbete som forskning kring mäns villkor så skulle man faktiskt kunna säga att det är just det de gör.  Med nödvändighet blir det tyvärr så att när man studerar undersidan av samhället. Män är fruktansvärt överrepresenterade här, ta t ex de hemlösa, och värre lär det bli om man får tro Bo Rothstein.

Säkert kommer vi snart åter höra hur diverse debattörer och politiker ropa på mansskatt, nu inte bara motiverat med kostnaden för Mäns våld mot kvinnor utan nu även med kostnaden för gatuvåldet. Det är ju trots allt patriakatet som ställt till med detta och våldsutövning är som vi alla vet alltid ett specifikt manligt uttryck för överordning.

Eller?

Handlar det kanske, som Nilsson säger, om män som befinner sig i en marginaliserad situation, under svårar omständigheter och med mycket begränsade möjlighet att påverka sitt liv och sin situation.