Feminismen och Descartes misstag

René Descartes

Avståndet mellan de medicinska vetenskaperna neurologi och psykiatri har varit långt trotts att man arbetar med exakt samma organ - hjärnan. De senaste 20 - 30 åren har avståndet dock sakta börjat minska och samarbeten mellan dessa discipliner, och andra närliggande, ökar ständigt inom forskarvärlden.

Sedan Descartes presenterade sin filosofi, för mer än 350 år sedan, har vi traskat omkring i den hämsko som idén om kroppen och själens åtskillnad utgjort. Långsamt suddas nu, tack och lov, denna falska dualism ut efterhand som vetenskapen får kraftfullare tekniker.

Phineas Gage med huvudet på skaft

Länge har vi varit tvungna att förlita oss på studier kring den skadade hjärnan, med bl a Phineas Gage som ett strålande exempel, men allt mer kan vi nu även studera den friska hjärnan i arbete. De kroppsliga och själsliga processernas odelbarhet är inte längre en kontroversiell fråga även om vi bara är på spädbarnsstadiet när det gäller att förstå dessa kopplingar.

Den kände neurobiologen, forskaren, och populärvetenskaplige författaren, Antonio Damasio gjorde 1994 världssuccé med sin bok Descartes misstag. (Det engelska originalet, Descartes’ Error: Emotion, Reason, and the Human Brain, kom 1994, andra svenska upplagan kom på Natur och Kultur 2006).

På lättflytande fackprosa presenterar Damasio den moderna vetenskapen kring hjärnans betydelse för känsla och förnuft och varför Descartes gjorde ett misstag när han en gång i tiden skilde på kropp och medvetande.

Damsio har under sin karriär producerat över hundra artiklar varav 6 st i de absolut tyngsta vetenskapliga tidskrifterna, Nature och Science. Framförallt har Damasio i sin forskning studerat hjärnan med hjälp av de kraftigaste tekniker modern neurovetenskap besitter, funktionell hjärnavbildning(PET, SPECT, fMRI).

Även om det kan diskuteras huruvida Descartes själv gjorde misstaget så är det denna uppdelning vi levt med sedan han presenterade sina teorier - Cognito, ergo sum. Modern medicinsk och psykologisk vetenskap har idag insett 'Descartes misstag' och lämnat detta bakom sig efterhand som allt tyngre bevis mot uppdelningen hopat sig.

Uppdelningen finns dock kvar inom andra vetenskapliga discipliner, i samhällsdebatten och i politiken! Även om den dualistiska åtskilnaden inte längre benämns kropp & själ, är den fortfarande lika falsk och hämmande för vår förståelse av människan.
Idag dyker denna falska dualism ständigt och jämt upp i dikotomin kön och genus, biologiskt och socialt kön eller i engelsk litteratur sex and gender.

Descartes uppdelning i kropp och själ har varit en förutsättning för genusvetenskapen/feminismens idéer om kön och könsroller som en produkter av social inlärning. Det är märkligt att när alla annan vetenskap har gått vidare och återförenat kropp och själ håller genusvetenskapen/feminismens krampaktigt fast vid denna falska dualism.

Genom att göra bruk av kunskap från flera olika vetenskapliga områden, genusvetenskapen undantagen, kan vi idag skapa en förtåelse som stämmer väl överens med kvinnor och mäns faktiska upplevelser och erfarenheter.

Biologin är det som primärt driver och styr människans sociala beteende men inte uteslutande så. Även om biologin utgör grunden för könet så förstärker, återskapar, förfinar och begränsar social betingning den biologiska uppsättningen till att passa in i det kulturella sammahanget som individen befinner sig i.

Idag vet vi att skillnader mellan kvinnans och mannens hjärna och hormonspegel ger tendenser till vissa genomsnittliga beteendemönseter som får statistiskt skäkerställda skillnader på gruppnivå.
Detta betyder inte att alla män kommer att bete sig på ett sätt och alla kvinnor på ett annat, utan att män som grupp är mer sannolika att föredra det som vi kallar karaktäristiskt manligt och kvinnor som grupp det som vi karaktäriserar som kvinnligt.

Könsspecifika förmågor och beteenden har sin grund i den manliga och kvinnliga biologin och alla sociala system måste förhålla sig till de begränsningar som den biologiska verkligheten ställer upp.
Biologin kan dock inte, och får aldrig, tas som intäkt för diskriminering av individer pga kön och inte heller sättas upp som en begränsande faktor för kvinnors och mäns val och möjligheter.