En särskilt dåligt påläst kolumnist

Anna Laestadius Larsson publicerade under gårdagen i sin SvD-kolumn en replik - Dags att reda ut tokigheterna - på Åhus-pågen Roland Poirier Martinssons kolumn - Vi borde prata om feminsimen - i samma tidning.


Laestadius Larsson går egentligen inte till attack mot dr Martinsson utan snarare halmgubben Martinsson som hon själv skapat och sdab tillskriver en massa åsikter som aldrig uttryckts på klassiskt feministiskt maner.
Men visst har hon rätt; dags att reda ut tokigheterna. Laestadius Larsson kolumn är ful av dem.


"Feminism är som bekant hävdandet av kvinnors rätt och rättigheter."

Nej Anna, feminism är som bekant inte hävdandet av kvinnors rätt och rättigheter. Detta är något som hävdades av liberalismen och den liberala kvinnorörelsen långt innan den feminism som vi menar idag när vi säger feminism, hade dykt upp.
Feminismen definieras återigen av de två grundantaganden:

- Att kvinnor som grupp är underårdnade män som grupp, ett påstående som grundar sig på The Apex Fallacy.

och

- Att könet är en social konstruktion, som kräver att man helt bortser från forskning utanför genusvetenskapen, d v a bortser från riktig forskning överhuvudtaget.

Oavsett, Laestadius Larsson, traskar visslande vidare i fåvitskhetens fårhage.


"... var bland alla tokigheter som feminismen skapat ska vi börja? Kanske med den kvinnliga rösträtten ..."


Nej, feminismen, har inte skapat den kvinnliga rösträtten. Den kvinnliga rösträtten i Sverige är som bekant 90 år, den åldern har inte feminismen uppnått varesig i Sverige eller utlandet. Kampen för människors lika värde har förts med helt andra ideologier som grund och har inget med feminismen att göra.
Att ifrågasätta feminismen är inte att ifrågasätta kvinnors rösträtt.

Låt oss gå vidare till slutet av kolumnen.


"Och på tal om kvotering. Pappamånaderna, har någon räknat på det? Om kvinnor och män helt opåverkade av yttre omständigheter och konventioner som vi människor ju är, av egen fri vilja väljer att mamman ska vara hemma med barnen, vad är det då för feministiskt nys att vika två av de tretton månaderna till papporna?"


Du har så rätt Anna. Tack vare feminismens inbrytning i politiken i slutet av 80-talet och början av90-talet blev det inte mer än så och fäderna forsatte vara andra klassens föräldrar. 
För att illustrera, låt oss saxa lite ur proposition 1987/88:105 Om jämställdhetspolitiken inför 90-talet. 
Nedan är de tankar och förändringar som var på gång men som omintetgjordes av att politiken tog en efterhand allt mer feministisk och slutligen radikalfeministisk inriktning.


"5.3.3 Idéprogrammet Mannen i förändring
 ...
Samtidigt har utvecklingen mot mer jämställda förhållanden i kanske framför allt familjen och i arbetslivet inneburit väsentliga förändringar och ibland även påfrestningar för männen.Jämställda förhållanden mellan kvinnor och män förutsätter emellertid att såväl kvinnor som män är beredda att ändra på invanda traditioner, attityder och roller. Mot denna bakgmnd tillsatte dåvarande jämställdhetsministern år 1983 en arbetsgrupp (A I983:B) om männens roll i jämställdhetsarbetet. Arbetsgruppen Prop. 1987/88:105 avlämnade år 1985 idéprogrammet Mannen i förändring.
...
I idéprogrammet föreslogs bl. a. åtgärder ägnade att stärka den enskilde mannens fadersroll. Föräldraförsäkringen skulle förbättras så att föräldrar som utnyttjar minst tre månader var av föräldraledigheten skulle få rätt till ersättning med sjukpenningbelopp under tolv månader istället för som f. n. nio månader. Vid en utbyggnad av föräldraförsäkringen utöver vad som gäller i dag, skulle den tillkommande tiden fördelas lika mellan föräldrarna utan möjlighet att överlåta dagar.
...
Arbetsgruppen föreslog vidare att män borde ha möjlighet till bättre stöd i olika former av personliga krissituationer. Familjerådgivning med ökat inslag av manlig personal, krisjourer och behandlingsprogram i samband med fängelsestraff var några av de åtgärder som föreslogs. Arbetsgruppens utgångspunkt i dessa sammanhang var att män i kris många gånger kan vara särskilt motiverade att förändra traditionella beteendemönster. Reak­tionerna på arbetsgruppens förslag i dessa avseenden var överlag positiva. Bristen på terapiresurser framhölls.
...
Jag vill här också ta upp en annan fråga som aktualiserades av arbets­gruppen nämligen männens villkor i samband med skilsmässor och separationer. En skilsmässa eller en separation innebär ofta en synnerligen påfrestande situation för alla inblandade parter inte minst för eventuella barn. 
Enligt arbetsgmppens rapport känner sig män ofta förfördelade i samband med skilsmässor bl. a. därför att kvinnorna i de flesta fall får vårdnaden om barnen.
Kvinnorna har som tidigare påpekats fortfarande huvudansvaret för hem och barn. Detta är oftast anledning till varför kvinnorna får vårdnaden om barnen. Det kan emellertid finnas anledning att se över vissa av de rutiner som från myndigheters sida tillämpas vid skilsmässor. 
Sålunda är det enligt min mening viktigt med män inom familjerådgivningsverksamheten och som familje-terapeuter. Det bör också prövas att i samband med vårdnads­utredningar i större utsträckning än idag utnyttja arbetsteam med såväl kvinnlig som manlig personal. Ett sådant arbetssätt kan bidra till en mer allsidig belysning i utredningen."

Så, Anna Laestadius Larsson, vad har feminismen bidragit med de senaste 30 åren, eller någonsin, till jämställdheten - allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett kön?


På tal om frenologi, som nämns i båda kolumnerna, kan man ju inte låta bli att tänka på Lars Levi Laestadius som tog med fransmän på guidade gravplundringsturer i Lappland för insamling av samiska skallar till frenologiska studier.