Jag har mina rötter söder om landsvägen nere på Söderslätt i Skåne där rapsen lyser likt guld i början av sommaren. I den lilla byen som likt många små byar på söderslätt ligger helt omitiverat mitt i en åker talade vi givetvis en dialekt som onekligen gav språket en viss elegans. Plattskånska. Plattskånska bör givetvis skiljas från högskånska som talas kring Kristianstad.
Även om tungomålet ljuder vackert kan det ändå leda till en del förveklingar i samspråk med andra.
Så har till exempel ordet 'grina' betydelsen skratta, och inte gråta, vilket kunde bli tämligen parodiskt vid julfirande med folk från andra delar av landet. Hälften skrattade och hälften grät till Grin-Olle i visan.
De flesta vet vid det här laget att det finska låneordet pojke i svenska på skånska heter påg och att flickor kallas för töser. I de uppländska dialekterna är och en pojkfliacka just en flicka med som är mer intresserad av vad som t ex tradionellt uppfattas som mer pojkaktiga lekar och intressen. En flicka som hänger med pappa ut i garaget och inte står och bakar med mamma. Många gånger får detta en positiv stämpel.
Om man "översätter" pojkflicka rakt av skulle detta då enligt ovan bli pågatös. Men se, det går inte. En pågatös är på Söderslätt en flickaktig pojke och tas absolut inte som något positivt och kan lika gärna också få tillmälet sillamjölk - fisksperma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar