I sin avhandling finner hon bl a att få elever i årskurs 7–9 aktivt deltar i klassråd, elevråd eller liknande formella organ för elevinflytande och att särskilt sällsynta är engagerade pojkar.
"Det är också mycket färre pojkar än flickor som är aktiva i råden eller i mer informella beslutsprocesser. Då skolans jämställdhetsmål handlar om att bredda individers kompetenser, menar Maria Rönnlund att det är viktigt att pojkar, och även vissa grupper av flickor, stärks när det gäller inflytande."
Jag tolkar detta som ytterligare intäkt för hur skolan succesivt alltmer fjärmar sig från halva elevunderlaget, pojkarna. De som engagerat sig i klass och elevråd har alltid betraktats som liten klick plugghästar. Det som verkar hända nu är att inte ens de mest engagerade och välartade pojkarna engagerar sig i skolan.
Tyvärr har jag inte kommit åt att läsa avhandlingen men det handlar alltså inte om färre pojkar än flickor, vilket förstås är helt ok, utan mycket färre. Mycket färre förstår jag som långt under 40 %.
I andra undersökningar som studerar elever mående kommer man i princip alltid fram till att flickor mår sämre i skolan. Som vi alla vet måste det finnas ett engagemang, man måste tillmäta skolan en personlig betydelse för att den ska påverka en i negativ riktning. Jag har skrivit om det tidigare - Pojkar behöver må sämre i skolan.
Med all önskvärd tydlighet kan man också visa på den betygsdiskriminering som pojkar drabbas av. Idag måste pojkar i genomsnitt prestera 103 -107 % av vad flickor i genomsnitt gör på proven för att erhålla samma betygsgrad, som bittergubben visar med mycket enkla statistiska medoder.
Det kan inte vara en positiv för ett litet land som Sverige. Vi behöver alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar