Slå honom för att han är svag.

Hannah: Och vad sker hos kvinnorna, när vi har sådana begrepp? I samband med att vi väl allihopa hört att “man slår inte tjejer”? Får vi för oss att vi inte kan skada någon med vårt våld? Tror vi att det är okey att ge någon en flathand för att vi blivit förolämpade?
Och kanske det värsta: lär vi oss att det är okey att slå män – bara för att de är män?
För att vi fått veta att om han sedan slår tillbaka är hans slag så mycket värre ur samhällets syn på våld och kön att risken att han faktiskt gör det är väldigt liten? För att vi också gått på “män är starka, kvinnor är svaga”-retoriken?"

Som av en händelse publicerade Hannah på One-Way Communication följande intressanta inlägg nästan samtidigt som jag skrev om Våld i nära relationer och artikeln i Läkartidningen. Jag tycker inlägget förtjänar att lyftas fram och diskuteras här.
Nedan följer delar av inlägget - “Mäns våld mot kvinnor” -  från den 9 november och mina kommentarer:

"Via en feministisk maillista fick jag precis ett mail angående termen “Mäns våld mot kvinnor”. Författaren till mailet ifrågasatte om den termen verkligen är den bästa, om inte “våld i nära relationer” hade kunnat fungera istället, eller om vi borde försöka oss på att skapa en helt ny rubricering som inte är så exkluderande, och som dessutom inte ställer kvinnor och män emot varandra."

Min spontana reaktion är givetvis att detta är en mycket glädjande utveckling. Jag har ingen kunskap om vilken typ av feministisk maillista det rör sig om. Är det en mer allmän lista eller en lista av mer akademisk/sociologisk/genusvetenskaplig? Oavsett en glädjande utveckling.



Begreppet "Mäns våld mot kvinnor" är intimt förknippat med feminismens huvudsats, könmaktsordningen, och i synnerhet radikalfeminismens förklaring till könsmaktsordnigen, det sexualiserade våldet mot kvinnor.
Det finns ingen egentlig grund att prata om "Mäns våld mot kvinnor" annat än mot genussystemet som fond. För att förstå, beskriva och i slutändan hjälp kommer vi mycket längre genom att tala om "Våld i nära relationer" och i särskilda fall om "Våld mot kvinnor i nära relationer" alternativt "Våld mot kvinnor i samkönade relationer" och på samma sätt avseende män.

Män är inte våldsamma mot kvinnor och kvinnor är inte våldsamma mot män. Det finns relationer där mannen är våldsam mot sin partner. Det finns relationer där kvinnan är våldsam mot sin partner. Detta är ett stort problem för den som blir utsatt och måste ses som helt oacceptabelt av samhället.

Att särskilt tala om "Mäns våld mot kvinnor" tjänar inget annat syftet än att uttrycka och inpränta i samhällsdebatten teorin om våldets allmängiltighet, våldets continium och den radikalfeministiska förklaringsmodellen. Däremot är det adekvat att beskriva i ett enskilt fall att t ex kvinnan utsätts för våld i sin relation och att hon har denna relation med en man.

"För att kunna se och uppmärksamma ett strukturellt problem måste vi också kunna benämna det. Vid något tillfälle har det varit mycket relevant att prata om “mäns våld mot kvinnor”, för att belysa att det också finns i den massan som begreppet “våld” består av."

Detta kan jag delvis hålla med om men valet av benämning gör också att vi begränsar vår förmåga att att just se. Är det rätt struktur som belyses? Finns strukturen bara för att vi påstår att en företeelse beror av strukturen?

"Nu är jag ingen expert på våld, men jag tycker mig minnas att det stora problemet med just “mäns våld mot kvinnor” var att det osynliggjordes på grund av att det för det mesta skedde inom hemmets fyra väggar, till skillnad från “mäns våld mot män” som återfinns på mer offentliga platser. Och jag förstår poängen med att lyfta upp det, det gör jag verkligen. För kan vi inte prata om det kan vi inte heller förstå det."

Visst är det så, kan vi inte prata om det kan vi inte förstå det. Att lyfta fram våldet innanför hemmets väggar och juridiskt jämställa denna med annan misshandel samt att lägga detta våld under allmänt åtal har varit en otroligt viktig förändring. Att skapa det särkilda brottet kvinnofridskränkningen kan däremot ses som ett sätt att skapa ojämställt samhälle.
Frågan är om begreppet “mäns våld mot kvinnor” hjälper oss att prata och förstå. Ligger skillnaden i offrets kön eller i relationen mellan offer och förrövare? Är inte den stora skillnaden just relationen och inte lokalen? Är våldet helt väsensskilt när vi pratar om samkönade relationer eller "tjejligor" som rånar från “mäns våld mot kvinnor” och “mäns våld mot män”?

"Men är det fortfarande relevant att hålla fast vid det nu? Begreppet har ju redan problematiserats och kritiserats ett antal gånger för att det exkluderar våld inom samkönade relationer, samt ignorerar det faktum att kvinnor också slår män i nära relationer."

Ja det är verkligen frågan. Är det begreppet som sådant som fört något gott med sig eller att man riktat blicken mot våld i familjen? Är det rätt att belysa genom att kasta skugga på något annat?

"Ett annat problem som jag kan se med begreppet är att eftersom det inte finns en motsvarighet, eftersom det inte talas om “kvinnors våld mot män” som ett strukturellt problem, så kan det framstå som att det sanktionerar just våldsamma handlingar från kvinnors håll. Som att kvinnors våld “inte är så farligt” och därför inte värt att lyfta upp över huvud taget".

Skall det talas om "kvinnors våld mot män" och ska det talas om "kvinnors våld mot män" som ett strukturellt problem? "Kvinnors våld mot män" är en del av Våld i nära relationer och således skilt från våld i det offentliga rummet. Som sådant skall det studeras, beskrivas och bekämpas på samma sätt som annat våld i nära relationer. Är det vettigt att göra skillnad på kvinnors och mäns våld när man leter strukturer? Är det en struktur som beror av kön eller är allt relationsvåld uttryck för någon helt annan "struktur"?
Ur ett feministiskt perspektiv kan "kvinnors våld mot män" inte studeras eftersom det hotar att kullkasta teorin om könsmaktsordningen. Genom feminismens starka politiska inflytande från 90-talets början till dags datum har detta har lett till bl a regeringens senaste miljardsatsningen - Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i sam­kön­ade relationer - (Skr 2007/08:39) som uttryck­ligen inkluderar  män endast som förövare men inte som våldsutsatta. Undantaget är om mannen lever i en samkönad relation eller är av utländsk härkomst.

"Nu kanske någon vill protestera och säga att män som slår kvinnor slår ur överläge både fysiskt och strukturellt, eftersom hotet om det manliga våldet i sig själv fungerar som en förtryckande mekanism, samt att kvinnor ofta har en mer utsatt position i parrelationer gällande inkomst, egendom och beroende. Det kan så vara. Men det betyder inte att en kvinna som slår inte också slår ur en överordnad position, just eftersom hennes våld inte anses allvarligt av samhället och för att ett slag tillbaka inte kommer klassas som självförsvar av just den anledningen.

Och vad sker hos kvinnorna, när vi har sådana begrepp? I samband med att vi väl allihopa hört att “man slår inte tjejer”? Får vi för oss att vi inte kan skada någon med vårt våld? Tror vi att det är okey att ge någon en flathand för att vi blivit förolämpade? Och kanske det värsta: lär vi oss att det är okey att slå män – bara för att de är män? För att vi fått veta att om han sedan slår tillbaka är hans slag så mycket värre ur samhällets syn på våld och kön att risken att han faktiskt gör det är väldigt liten? För att vi också gått på “män är starka, kvinnor är svaga”-retoriken?"

Mycket väl skrivet. Kommentarer från mig känns nästan överflödiga men frågorna är väldigt relevanta och jag upprepar den viktigaste:

Lär vi oss att det är okey att slå män – bara för att de är män?

Är motivet för att inte slå en kvinna samma som motivet för att slå en man? Man får inte slå en kvinna eftersom hon är svag. Man får slå en man eftersom han är svag?!

Jag tycker att "mäns våld mot kvinnor" måste ersättas av våld i nära relationer både i text, tanke och handling och "strukturen" har inte med kön eller sexuell läggning att göra men i övrigt håller jag med Hannahs avslutande ord.

Det kanske inte är läge att plocka bort “mäns våld mot kvinnor” från agendan riktigt än, det finns mycket kvar att diskutera, men det är sannerligen på tiden att vi problematiserar “kvinnors våld mot män” också. För det finns ingenting som säger att det skulle vara mindre strukturellt betingat än det motsatta, och män och kvinnor kan faktiskt vara offer och förövare samtidigt.
Ett förtryck slår inte ut ett annat.
Och våld är aldrig okey, oavsett vem som slå.