Tänk på vad Du säger så att du säger vad Du tänker

Fick via Genusnytt nys om krönikan "Kemist & feminist? Javisst! Men bespara mig genuscoacherna." i tidningen Kemivärlden Biotech skriven av Sindra Peterson Årsköld, docent vid avdelningen för Biokemi och Strukturell Biologi vid Lunds Universitet.

Sindra Peterson Årsköld

Krönikan inleds med en rekapitulation över ett av Tiina Rosenbergs otaliga raseriutbrott av galloperande manshat som Peterson Årsköld hade förmånen att uppleva från första parkett i samband med genuscertifieringarna på Lunds Universitet. Händelsen blir upprinnelsen till frågan:

"Vem är de egentligen, de som lagt beslag på jämställdhetsbegreppet?"


Svaret Peterson Årsköld ger är Genusvetarna, och hon skriver:

"I svenska genuskretsar ljuder mantrat ”kön är en social konstruktion”. Man kan också träffa på idéer som ”alla är egentligen bisexuella, men är socialiserade in i en polariserad sexualitet” och ”heterosexualitet är en manifestation av den patriarkala maktstrukturen”. 

Hm, intressanta hypoteser. 

Spontant tänker jag att de är enkelt testbara genom att studera grupper med nästan samma biologi som vi fast inte alls så omfattande kulturell kontext, nämligen andra däggdjur."

Jag ska försöka bidra till ökad insikt i vilka dessa Genusvetare är och varför "kön är en social konstruktion" inte är en falsifierbar vetenskaplig hypotes.

Genusvetarna eller Genusvetenskapen utgör ett av feminismens tre uttryck; feministisk ideologi, feministisk politik och feministisk forskning. Den feministiska ideoligin är basen och tankegodset och tar sig uttryck i olika verksamhet så som politik och forskning samtidigt som dessa tre påverkar varandra i en härlig hermeneutisk cirkel. Läs gärna kapitlet 2 - Från genussystem till könsmaktordning: en begreppsdiskussion - i Statens Offentliga Utredning, SOU 2005:66.
Hur som helst så är de två grundläggande teserna för feminismen, som jag skrivit flera gånger innan: 

1. Det finns en könsmaksordning och i denna ordning är män överordnade kvinnor.

2. Kön är en social konstruktion.

Genusvetenskapen, som lika ofta går under namnet feministisk forskning, även i universitetens och högskolornas kurskataloger, bygger på att man accepterar de båda teserna som axiom eller religiös sanning. Utsagorna är som fundamentalistiska teser inte akademiska hypoteser som går att testa. Skulle man visa att dessa hypoteser måste förkastastas skulle genusvetenskapen och feminismen upphöra att existera.
Eftersom det förhåller sig på detta sätt kan genusvetenskapen låta sig kritisera till exempel fysikens objektivitet på det sätt som Peterson Årsköld exemplifierar med professor Moira von Wright uttalande om grund- och gymnasieskolans fysikböcker.

”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.”

Peterson Årsköld känner sig förolämpad och upprörd som kvinna, fysiker och kemist över dessa idéer. Det förstår jag. Jag känner mig förolämpad bara genom att vara en tänkande varelse.
Sen slutar min förståelse för Peterson Årsköld. Eller snarare blir Peterson Årsköld oförståelse uppenbara när hon skriver:

"Som feminist blir jag snarare rädd. Om förtroendet för jämställdhetsarbetet urholkas kommer vi att se en fruktansvärd back-lash, och dyrt vunnen mark kommer att förloras. Därför måste vi omgående hitta tillbaka till huvudspåret: Män och kvinnor ska ha lika villkor, lika möjligheter, lika skyldigheter. Samma lön för samma insatser. Vi no-nonsense-feminister måste förmedla detta tydligt till makthavarna. Välmenta satsningar på omfattande genusutbildningar och obligatoriska seminarier gagnar inte jämställdheten; det är bortkastad tid och bortkastade pengar."

Jag klandrar egentligen inte Peterson Årsköld, denna oförstålse är utbredd i hela Sverige idag. Sedan slutet av 80-talet/början av 90-talet och framåt är ordet jämställdhet synonymt med feminsim men i betydelsen som ovan i alla regeringsdokument(skrivelser, propositionener etc.). Detta har folk ingen som helst aning om. Från början av 2000-talet har man dessutom anammat strategin jämställdhetsintegrering, d v s att feministisk ideologi skall genomsyra allt politiskt arbete och alla samhällsinstutitioner. Ett av uttrycken är t ex genuscertifieringen av fysicum och kemicentrum vid Lunds Universitet. 

Jag tror att en majoritet i Sverige fortfarande är för att män och kvinnor ska ha lika villkor, lika möjligheter, lika skyldigheter. Problemet är att folk i gemen inte vet eller förstår skillnaden mellan feminism och jämställdhet. Det går inte att hitta på en egen ny definition av feminism lika lite som professor von Wright kan definiera om fysiken. Ordet jämställdhet har faktiskt kidnappats Feminismen på samma sätt som rasistiska rörelser delvis kidnappat den svenska flaggan och nationalsången.

Genom att säga att man är feminist, kanske framför allt om man är kvinna och docent i biokemi, ger man legitimitet åt teorin om könsmaktsordningen och könet som social konstruktion men framförallt ger man politikerna ett intryck av att det finns ett stöd för att fortsätta föra en feministisk politik. 

Om man inte skriver under på feminismens två teser gör man klokast i att säga Jag är för jämställdhet, Jag är för lika spelregler, Jag är för att män och kvinnor ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter eller kort och gått Jag är jämställdist. 

Vill man forsätta kalla sig feminist får man acceptera att sitta och lyssna på Tiina Rosenberg och att grundämnen som genusvetarna upptäcker upprätthåller mäns makt över kvinnor stryks i periodiska systemet.

P.s Mer om Moira von Wright och genusvansinnet kan man med fördel läsa om på Tanja Bergkvists blogg.

'Dagens mest fantastiska citat' eller 'Claes Borgström fastnar i vinkelvolten'

Med anledning av att flera experter i Folkhälsoinstitutets remissgrupp kring rekommendationer för alkoholbruk har kommit fram till att de skadliga verkningarna av alkohol är lika för kvinnor och män vid samma alkoholmängd, eller möjligen värre för män beroende av perspektiv, har det publicerats artiklar i både DN och Aftonbladet. Framförallt menar man att det inte finns något skäl till olika gränser för kvinnor och män med hänseende på s k riskbruk av alkohol. Detta kan väl vara nog så intressant i sig men jag fann något som var än mer intressant i följande citat ur Aftonbladets artikel:

"Men visar forskningen något nytt så ska man säga det som är sant"
                                                                                Gudrun Schyman

Detta måste vara förklaringen till varför Gudrun Schyman lämnade F! Hon råkade läsa på forskningen.

"Om det handlar om ett antagande utan vetenskapligt stöd, så är det ett partiarkalt omhändertagande av kvinnor, som vi ska försöka bli av med på alla områden"
                                                                                Claes Borgström

Sedan Claes feminstiska-ideologi gjort att han hoppat i galen tunna med Assange-affären försöker han nu även skylla feminismen på fantasispöket Patriakatet, liksom allt annat ont i världen.

Med sådana Riksdagsledamöter finns det hopp!

Riksdagen.se är intressant sida. Oavsett vad som händer och skrivs i media, inklussive bloggar, så är det faktiskt här det händer. Genom att titta på de motioner som lämnas kan man få en bild av hur långt debatt och opinionsbildning har kommit inom olika områden.

På torsdag den 14 april är det debatt och beslut om bland annat familjerättsliga frågor. Civilutskottet föreslår i sitt betänkande 2010/11:CU18 att riksdagen säger nej till de 70-talet motioner från allmänna motionstiden 2010 om familjerättsliga frågor som inkommit. Skälet är främst tidigare riksdagsbeslut att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp.

Jag tänkte iallafall återge delar av motiveringarna i några av motionerna som tänder hoppet om ett jämställt samhälle utifrån principen lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Alla motioner hittar du här.

C211 av Elin Lundgren (S) - En översyn av förfarandet kring fastställande av faderskap.

"När ett barn föds inom äktenskapet tillskrivs alltid faderskapet automatiskt mannen. Detta trots att vi vet att det finns barn som växer upp i tron om att de lever med sin biologiske far, vilket de egentligen inte gör. Det är då helt upp till mamman att avgöra om hon vill berätta sanningen för barnet, eller så kan det upptäckas av en slump. För par som inte är gifta är det bara mamman som automatiskt erkänns som förälder. Pappan måste tillsammans med mamman gå till socialkontoret för att i vittnes närvaro bekräfta faderskapet. Om modern dör innan det är gjort har barnet formellt ingen far, vilket ställer till problem. Den ordningen hör inte hemma i ett jämställt samhälle där föräldrar förutsätts ta lika ansvar för sina barn.

Med bakgrund av detta behöver förfarandet kring fastställande av faderskap ses över."

C228 av Billy Gustafsson (S) - Barnets bästa vid vårdnadsärenden.

"Det finns tyvärr exempel på att samarbete mellan separerande föräldrar varit omöjligt och att det till och med förekommer anklagelser om olika former av våld och övergrepp, som sedan visat sig sakna grund. Trots detta har det påverkat beslut om vårdnaden av gemensamma barn.

Motionen talar inte för den ena eller andra parten, vid en separation. Den tar upp barnens rätt till bägge sina föräldrar och för att slippa ta ställning för och emot en förälder, när det gäller exempelvis boendet efter en separation. Föräldrarnas rättigheter ska vara lika, ingen ska med självklarhet, utan att en ordentlig utredning gjorts, få anses vara mer eller mindre lämplig än den andra föräldern när det gäller att ta hand om sina barn.

Mot denna bakgrund kan det finnas behov av en översyn och reformering av gällande lagstiftning inom området."

C245 av Penilla Gunther(KD), Annika Eclund (KD) och Andreas Carlson (KD) - Gemensam vårdnad om barn från födseln

"Frågor har väckts kring vårdnaden om ett barn från dess födsel. Som det är idag måste mamman godkänna att pappan får del av vårdnaden vid ett besök på kommunens socialkontor, om de inte är gifta. Detta sker oftast i samband med att pappan skriver på faderskapsbeviset, och utan några problem. Men de gånger mamman säger nej till gemensam vårdnad behöver hon inte motivera det, och ingen utredning görs heller. Vill pappan ha del av vårdnaden får han i det läget vända sig till tingsrätten för att få en prövning.

Det enkla och självklara vore att pappan fick del av vårdnaden med samma namnteckning som för faderskapsbeviset. Skulle en mamma motsätta sig att en person är far till barnet för att hon vill få ensam vårdnad kan man fastställa faderskapet med dna-test, och därigenom får pappan del av vårdnaden."

C252 av Patrick Reslow (M) - Fastställande av faderskap för sambor

"Förra året berördes enligt Socialstyrelsen 64 % av de födda barnen av en faderskapsutredning. Det ter sig därför märkligt att samhället fortfarande anser att det föreligger mer tveksamheter kring faderskapet i samborelationer än i äktenskap. Indirekt säger lagstiftaren att det råder större tvivel kring troheten mellan sambor än mellan äkta makar. Det är ett synnerligen förlegat synsätt."

C266 av Emma Henriksson och Désirée Pethrus Engström (KD) - Faderskapsbekräftelse

"För att understödja förutsättningar för ett jämställt föräldraskap är det viktigt att båda föräldrarna redan från början ses som fullvärdiga föräldrar.

Vi anser att det bör införas ett förenklat förfarande vid inskrivningen på barnmorskemottagningen, i de fall där mannen som erkänner faderskapet lever tillsammans med modern i samboförhållande. Då skulle faderskapet erkännas med hjälp av en blankett i god tid före barnets födelse. Detta ska ske som ett generellt förfarande. Liksom tidigare ska det dock gå att fastställa faderskapet genom gentest om osäkerhet föreligger."

C308 av Yvonne Andersson (KD) - Översyn av lagstiftning kring vårdnadstvister

"En studie av närmare 3 000 tingsrättsdomar i södra Sverige visar att i 77 procent av fallen då det dömts till enskild vårdnad i domstol så är det mamman som får vårdnaden. En anledning till att det så ofta döms till mammans fördel är att år 2006 trädde en lagändring i föräldrabalken i kraft som gjorde att samarbetssvårigheter bedömdes som ett starkare skäl för att ge vårdnaden till enbart en part, ofta mamman..."

"...Grunden för att bedöma samarbetssvårigheter görs då föräldrarna av kommunens socialtjänst erbjuds ett frivilligt så kallat samarbetssamtal. Samarbetssamtal är den enda åtgärd som erbjuds den förälder som inte själv kan få den andra föräldern att samarbeta om vårdnaden om barnet efter en skilsmässa.

Dessa samtal har kritiserats hårt. Pappan hamnar ofta i underläge då han måste bevisa att han är en bra pappa. Några motsvarade krav på mamman att bevisa att hon är en bra mamma finns inte."

C309 av Fredrik Lundh Sammeli och Helén Pettersson i Umeå (S) - Faderskap och gemensam vårdnad
"Av olika anledningar kan föräldrar välja att leva tillsammans med sina barn utan att vara gifta. Om de bestämmer sig för att gifta sig är det en relation mellan vuxna och har inget med relationen till barnen att göra. Det märkliga är att om de gifter sig får de automatiskt gemensam vårdnad om barnen. Det naturliga borde vara att föräldrar får gemensam vårdnad om barnen oavsett civilstånd."

C325 av Penilla Gunther(KD), Yvonne Andersson (KD) och Tuve Skånberg (KD) - Umgängesrätt för pappan och mamman

"Båda föräldrarna är viktiga för sina barn, och båda föräldrarna har lika stort ansvar för barnens välbefinnande såväl som rätt och skyldighet att delta i barnens omvårdnad och fostran. Pappornas betydelse när det gäller barns uppväxt och fostran har länge undervärderats..."

"...Det föreligger alltså två problem: Möjligheten att träffa sina barn på grund av en dålig relation med den andre föräldern, och möjligheten för den förälder som inte har sina barn boende hos sig att träffa sina barn och ha råd att göra det på grund av att man trots allt inte har en gemensam syn på hur saker ska betalas, till exempel resor mellan föräldrarna.

Vi anser att den möjlighet som finns om samarbetssamtal för att reglera vårdnad, boende och umgänge måste ha ett inslag om de gemensamma ekonomiska åtagandena som bägge föräldrarna har för sina barn, inte minst om hur barnen kommer till mamma eller pappa på annan ort, på helger, lov och andra dagar."

C328 av Sara Karlsson (S) - Gemensam vårdnad

"Sverige behöver en modern familjerätt som inte missgynnar olika samlevnadsformer. Familjerätten bör dessutom grundas i barnets rätt till båda sina föräldrar och föräldrarnas lika värde och ansvar för sina barn.

I enlighet med 6 kap. 3 § föräldrabalken får de föräldrar som är gifta med varandra gemensam vårdnad automatiskt vid barnets födelse. I annat fall får föräldrarna göra en gemensam ansökan om att få dela vårdnaden om sitt barn. Detta är en lagstiftning som saknar rimlighet och premierar äktenskap som samlevnadsform. Lagstiftningen ger också signaler som strider mot mål om ett jämställt föräldraskap då fäder inte tillskrivs samma föräldraansvar som mödrar, i de fall då föräldrarna är av olika kön.

Då faderskap är fastställt innan barnets födelse torde inget hinder finnas för att vårdnaden automatiskt ska tillfalla båda föräldrarna vid barnets födelse. Föräldrabalken bör därför ses över vad gäller automatisk delad vårdnad oavsett föräldrarnas civila status."

C333 av Fredrik Schulte(M), Lars-Arne Staxäng (M), Hans Rothenberg (M), Betty Malmberg (M), Göran Montan (M), Johan Forssell (M), Helena Bouveng (M), Jan Ericson (M), Staffan Anger (M), Eva Lohman (M), Annicka Engblom (M), Tomas Tobé (M) och Metin Ataseven (M) - Nya vårdnadsregler

"Istället borde fokus i samband med vårdnadstvister uteslutande ta sin utgångspunkt i barnets bästa, vilket rimligen måste vara att så långt som möjligt ha två aktiva föräldrar. Därför måste regeln i vårdnadstvister alltid vara att gemensam vårdnad utdöms om en av föräldrarna inte är direkt olämplig som vårdnadshavare. Att två föräldrar inte sinsemellan kan lösa sina problem får aldrig gå ut över barnets bästa att ha två närvarande föräldrar. I de extrema fall där föräldrar omöjligen kan samarbeta i avgörande frågor om barnets uppfostran bör regeringen utreda förutsättningarna för att tilldela barn en god man som oberoende tredje part som kan fälla ett avgörande när allvarliga meningsskiljaktigheter uppstår mellan föräldrarna."

C337 av Lars-Arne Staxäng(M) och Finn Bengtsson (M) - Pappor diskrimineras vid separationer

"I nästan alla fall rörande ensam vårdnad tillfaller ensam vårdnad mamman, oavsett om man haft gemensam vårdnad eller varit till stora delar lika ansvariga för barnet tidigare när man levde gemensamt. Det finns naturligtvis fall där den ene föräldern är uppenbart olämplig som vårdnadshavare, av sociala, psykiska eller andra skäl, men är i dessa sammanhang ett fåtal fall..."

"...Vi menar att det är synnerligen viktigt för barnet att vi här ökar jämställdheten och rättvisan i lag och tillämpningsbestämmelser så att mamman och pappan kan anses som två likvärdiga parter som har lika stort ansvar för barnet och dess utveckling och framtid."

Désirée Pethrus Engström är med i några av de vettiga motionerna ovan men har också lämnat denna vansinnigt enögda och fakta-mässigt felaktiga motion, Ju287 av Désirée Pethrus Engström (KD)
Våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld. Det var ju trist efter alla pluspoäng hon nyss plockat.

George Orwell om "kvinnor och barn"

Hittade ett antal utdrag från den samling på 75 krönikor som George Orwell skrev i The Tribune mitt under brinnade världskrig. Varje vecka skrev Orwell körnikan AS I PLEASE från att han slutade på BBC november 1943 fram till att han lämnade journalistiken och flyttade till Jura för att skriva "1984". I det lilla utdraget nedan lyfter Orwell en intressant tanke kring uttrycket "kvinnor och barn" som förstås var högaktuellet under kriget och än mer så när man även började bomba städerna.

AS I PLEASE, by George Orwell
The Tribune, July 14, 1944

George Orwell

"Any nation at war will do its best to protect its children, and the number of children killed in raids probably does not correspond to their percentage of the general population. Women cannot be protected to the same extent, but the outcry against killing women, if you accept killing at all, is sheer sentimentality.

Why is it worse to kill a woman than a man?
The argument usually advanced is that in killing women you are killing the breeders, whereas men can be more easily spared. But this is a fallacy based on the notion that human beings can be bred like animals. The idea behind it is that since one man is capable of fertilizing a very large number of women, just as a prize ram fertilizes thousands of ewes, the loss of male lives is comparatively unimportant. Human beings, however, are not cattle. When the slaughter caused by a war leaves a surplus of women, the enormous majority of those women bear no children. Male lives are very nearly as important, biologically, as female ones."

På tal om George Orwell undrar man om inte både Djurfarmen och 1984 börjar bli riktigt dags aktuella igen i genusvansinnets land?

Ett städat yttre granskar: DISA-metoden

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar i dagspressen eller information på olika kommuners hemsidor som uppmärksammar att den ena eller andra kommunen eller staden har dragit igång ett projekt för att förebygga psykisk ohälsa bland tonårstjejer. Senast var det norra innerstan i Stockholm som drog igång projektet man kallar TJEJSAM.

Tidigare har vi bl a kunnat läsa om motsvarande satsningar i Ludvika kommun, Helsingbors kommun, Kramfors kommun, engelska skolan i Gävle, Kristianstad kommun, Katrineholms kommun eller Ronneby Kommun med flera.

Självklart blir man lite nyfiken. Vad är detta för projekt?

I samtliga fall visar det sig att kommunerna har infört något som kallas DISA-metoden på sina skolor. Vid en närmare titt på kommunernas hemsidor får man t ex läsa:

"DISA är en metod att förebygga nedstämdhet bland tonårsflickor och erbjuds samtliga flickor i åk 8 i Ronneby kommun." Ronneby.se

"Tillsammans med skolsköterskan arbetar jag bland annat med tjejerna i årskurs 8 utifrån en metod som heter DISA." Helsingborg.se

"I Katrineholm utbildas gruppledare i metoden som sedan kan hålla i DISA-grupper för tjejer."Katrineholm.se

Att flickor i högre grad än pojkar rapporterar en subjektiv psykisk ohälsa är väl känt och har varit så sedan 80-talet. I högre grad innebär dock bara att det är något färre pojkar än flickor som rapporterar subjektiv psykisk ohälsa. Detta innebär alltså INTE att pojkar inte också rapporterar subjektiv psykisk ohälsa. När den yttersta konsekvensen av faktisk psykisk ohälsa, Självmord, dessutom är mellan 60 % och 130 % vanligare hos män än kvinnor i åldern 15 - 24 år, enligt den här rapporten, är det säkert mer än en som reagerar på kommunernas skeva satsningar. Minst drabbade får alla resurser. Att man 2011 överhuvudtaget kan deklarerar öppet och stolt att man utestänger det ena könet  från ett hälsoprojekt som drivs med skattemedel kan tyckas anmärkningsvärt.

Om du har svårt för orättvisor och känner dig illa till mods av det jag skriver ovan; ta det lugnt. Det blir värre!


Jag tänkte nu gå vidare och titta lite närmare på det dominerande programmet i Sverige, DISA-metoden, som implementeras glatt i skolorna. Låt vara att det bara riktare sig till flickor.

Ett städat yttre granskar: DISA-metoden

På Stockholms Läns Landstings hemsida kan man läsa ett reportage om DISA-metoden. I fakta-delen av reportaget står att läsa följande:

"Programmet DISA (Depression in Swedish Adolescents) startades på initiativ av landstingets Centrum för folkhälsa. DISA, en metod som förebygger depressioner hos tonårsflickor.

Programmet bygger på en amerikansk utvärderad metod och har anpassats till svenska förhållanden och utvärderats av Britt-Marie Treutiger, legitimerad psykoterapeut. Hon har utbildat DISA-gruppledare och de sex Disa-utbildare som utbildar skolpersonal i Stockholms län.

DISA-programmet är en evidensbaserad metod som vänder sig till tjejer i högstadiet och gymnasiet för att motverka depressiva symtom.
Programmet består av tio tillfällen, om vardera cirka en timme, då tjejerna träffas i halvklass."

Samma budskap och utfästelser får man på DISA-metodens hemsida och väcker omedelbart samma fyra frågo som texten ovan:

#1. Kan disa förebygger/motverkar depressioner?
 
#2. Är DISA-programmet en evidensbaserad metod?
 
#3. Gäller resultaten från utvärderingen av det amerikanska programmet även för DISA-metoden?
 
#4. Hur väl är DISA-metoden utvärderad i Sverige?

För att få svar på dessa frågor behöver man inte på något sätt arbeta sig blå i ansiktet. En hel del är redan besvarat av SBU - Statens beredning för medicinsk utvärdering. SBU är en statlig myndighet som utvärderar hälso- och sjukvårdens metoder. SBU analyserar metodernas nytta, risker och kostnader och jämför vetenskapliga fakta med svensk vårdpraxis. Målet är att ge ett bättre beslutsunderlag för alla som avgör hur vården ska utformas. Titta gärna på www.SBU.se.

Under de senaste decennierna har det framkommit tecken på att psykisk ohälsa hos barn kan ha ökat och strukturerade insatser för att komma till rätta med problemen blir allt vanligare såväl inom kommunal verksamhet som inom hälso- och sjukvård. Interventionen utgörs av så kallade program som är standardiserade och finns beskrivna i manual eller motsvarande, ett exempel på detta är DISA-metoden.

På förfrågan av Kungliga Vetenskapsakademien och UPP-centrum (Utvecklingscentrum för barns psykiska hälsa) vid Socialstyrelsen tog SBU fram rapporten - Program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn - En systematisk litteraturöversikt - som publicerades 2010. Förfrågan gällde att klarlägga nyttan med att använda program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn.

I Sverige används ett hundratal olika program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn. Inget av dem har utvärderats i Sverige i randomiserade studier med minst sex månaders uppföljning. Programmen kan vara riktade mot psykisk ohälsa av utagerande typ, det vanligaste, eller mot inåtvänd typ d v s depression och ångest. Oavsett inriktning kan de förbyggande åtgärderna  klassifiseras som:

Universell prevention vänder sig till samtliga utan hänsyn till riskfaktorer.
 
Selektiv prevention vänder sig till grupper av personer utifrån någon gemensam riskfaktor för psykisk ohälsa, t ex en socialt utsatt boendemiljö eller föräldrars missbruk.
 
Indikerad prevention riktas till personer som löper uppenbar risk för att utveckla psykisk ohälsa, vanligen pga att de har förhöjd symtomnivå men även t ex då känd ärftlighet finns. Gränsen mellan indikerad prevention och tidig behandling är svår att dra.

DISA  - Depression in Swedish Adolescents - är ett universellt skolbaserat program som riktar sig till tonårsflickor. Till grund för DISA ligger det amerikanska Coping with Stress course (CWS), en modifiering av behandlingsprogrammet Coping with Depression Course (CWD). CWS är ett indikerat gruppbaserat KBT-inriktat program som syftar till att förebygga depression hos ungdomar med måttliga depressiva symtom.

Företrädarna för DISA-metoden blandar alltså ihop äpplen och päron! Det får man inte, det är på gränsen till ohederligt! Det går inte att överföra resultaten från en indikerad(CWS) metod till en universell(DISA) metod.

Låt oss, detta till trots och även om det är meningslöst, ändå gå vidare och titta på vad SBU säger om den amerikanska metoden som DISA uppger sig baserad på. CWS har utvärderats i tre studier som uppfyllde SBUs inklusionskriterier.

I den första studien av programutvecklarna, Clarke och medarbetare, med cirka 150 ungdomar i 15-årsålderna sänktes till en början nivån på depressiva symtom mer i interventionsgruppen. Vid uppföljning efter tolv månader hade skillnaden försvunnit. Gruppen bestod av båda könen och utgjordes av en riskgrupp. [Clarke GN, Hawkins W, Murphy M, Sheeber LB, et al. Targeted prevention of unipolar depressive disorder in an at-risk sample of high school adolescents: A randomized trial of group cognitive intervention. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry 1995;34:312-21.].

I nästa likartad studie av Clarke och medarbetare, med något färre ungdomar, påvisade man däremot signifikanta skillnader vid en tvåårsuppföljning både vad gäller antal depressionsepisoder och symtomnivå till behandlingsgruppens fördel, även om skillnaden mellan grupperna minskade över tiden. Även denna studie tittar på både pojkar och flickor och gruppen utgörs av ungdomar med ärftlighet för depression. [Clarke GN, Hornbrook M, Lynch F, Polen M, Gale J, Beardslee W, et al. A randomized trial of a group cognitive intervention for preventing depression in adolescent offspring of depressed parents. Arch Gen Psychiatry 2001; 58:1127-34.]

En tredje studie som uppfyllde inklusionskriterierna, denna gång av Garber och medarbetare, undersökte om CWS kunde användas i olika miljöer på större grupper av unga med ökad risk för att få depression. Studien omfattade drygt 300 ungdomar 13–18 år. Under uppföljningstiden på nio månader kunde Garber och medarbetare redovisade signifikant färre depressiva episoder och sänkta symtomnivåer hos interventionsgruppen jämfört med kontrollgruppen. Även här tittar man på en riskgrupp bestående av båda könen. [Garber J, Clarke GN, Weersing VR, Beardslee WR, Brent DA, Gladstone TR, et al. Prevention of depression in at-risk adolescents: a randomized controlled trial. JAMA 2009;301:2215-24.].

SBU sammanfattar resultatet så här:

"De tre studierna med CWS undersökte om programmen minskade andelen barn som uppfyllde kriterier för diagnosen depression efter 9–12 månader. Den sammanvägda effekten var signifikant och måttlig, OR 0,49 (95% KI 0,32 till 0,75) (se Figur 5.8). Studierna är relativt små och antalet händelser litet, vilket leder till risk för bristande precision. Vår bedömning är därför att det finns ett begränsat vetenskapligt underlag för att CWS har en förebyggande effekt på incidens av depression." 
[SBU: Program för att förebyggapsykisk ohälsa hos barn - En systematisk litteraturöversikt, juni 2010, s 231]

Om vi nu istället tittar på SBUs slutsatser om universella preventions-program som är riktade mot inåtvända
symtom, däribland DISA-metoden. blir stödet ännu svagare:

"Det går inte att bedöma om universella skolprogram varaktigt minskar depressiva symtom hos barn. Studierna visar motstridiga resultat och effekterna är obetydliga eller saknas (otillräckligt vetenskapligt underlag)" 
[SBU: Program för att förebyggapsykisk ohälsa hos barn - En systematisk litteraturöversikt, juni 2010, s 23]

I korthet kan man säga att man experimenterar på skolbarn. I övrigt har vi så här långt alltså besvarat de 3 första frågorna och det är inget roligt svar:

Det finns så lite undersökningar och forskning att det inte ens går att bedömma om DISA kan  förebygga eller motverkar depressioner. DISA-programmet är INTE en evidensbaserad metod. Resultaten vid utvärdering av det amerikanska programmet CWS är inte tillämpbara på DISA-metoden och det vetenskapliga underlaget för CWS är i övrigt mycket begränsat.

Då var det den sista frågan - Hur väl är DISA-metoden utvärderad i Sverige? - kvar att besvara innan vi även tar en snabb titt på ekonomi och etik.

Här hänvisas det till Britt-Marie Treutigers examensarbete vid Karolinska Institutet på magisternivå i reproduktiv och perinatal omvårdnad. Uppsatsen - Utvärdering av effekten av programmet DISA (Depression in Swedish Adolescents) med syfte att förebygga depressiva symtom hos tonårsflickor - är från 2006 och såvitt jag kan hitta inte publicerad i någon vetenskaplig tidskrift.

Läs den! Det har jag gjort och den är så erbarmerligt dålig att jag fundera på att skriva ett helt inlägg där jag plockar ner den i småbitar men just nu orkar jag inte. Jag lämar dock ett av de fantastiska resultaten här som jag tycker talar för sig själv:

"Därutöver hade flickorna i interventionsgruppen bättre förmåga att hantera Tsunamikatastrofen."

Samhälliga kostnadsaspekter
Som jag skrivit ovan analyserar SBU metoders nytta, risker och kostnader och jämför vetenskapliga fakta med svensk vårdpraxis. Avseende ekonomi gör SBU följande skarpa uttalande:

"Ekonomiska intressen
Det finns en allmän tilltro till att tidig prevention kan ge stora samhällsvinster, både i form av minskat mänskligt lidande och för att det begränsar behovet av framtida, mer kostsamma insatser. Besparingstanken bygger på antagandet att de preventiva insatserna verkligen har avsedd effekt. Men vår granskning ger inte särskilt mycket stöd åt antagandet, och de förmodade hälsoekonomiska vinsterna har hittills inte studerats systematiskt. Trots detta marknadsförs många preventionsprogram som evidensbaserade, och via påkostade hemsidor erbjuds programmaterial och ofta mycket dyra utbildningar i metoderna. Det finns således tydliga kommersiella intressen bakom den snabba spridningen av olika preventionsprogram."[SBU: Program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn - En systematisk litteraturöversikt, juni 2010, s 317]

Var det någon som sa genusindustrin? Eller var det genusvansinne?

Ta en titt på DISA-metodens hemsida. Nåväl, utöver det ekonomiska aspekterna finns det även viktiga etiska överväganden kring dessa program.

Etiska aspekter på universella preventionsprogram
Inom hälso- och sjukvården utgår arbetet från de fyra väletablerade och för de flesta helt okontroversiella principerna; göra gott-, inte skada-, autonomi- och rättviseprincipen, hämtade från den medicinska etiken.

I korthet innebär dessa fyra principer att man bör hjälpa personen/patienten genom att tillgodose dennes medicinska och medmänskliga behov och undvika att skada henne eller honom. Som exempel bör man bl a avstå från omotiverat risktagande.
Principerna innebär också att man bör respektera personens rätt att bestämma själv om sig själv och att man således måste hålla personen informerad och garantera denne rätten att avstå från erbjuden behandling eller preventiv insats.
Slutligen innebär rättviseprincipen att man bör behandla personer med lika behov lika – dvs det är personens behov av medicinska eller preventiva insatser som ska avgöra hur man handlar, inte till exempel personens kulturella bakgrund, kön eller sociala status.

På det stora hela sammanfaller dessa fyra principer också med FN:s konvention om barnets rättigheter, den så kallade Barnkonventionen. Denna säger att barnets bästa ska komma i första hand vid alla åtgärder som rör barnet. Vidare understryks barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i frågor som rör barnet självt, samt att barnet inte får diskrimineras, exempelvis pga av hudfärg, kön eller handikapp.

Om preventionsprogram ses som ohälsoprevention (vad skulle det annars vara?) borde det vara en självklarhet att samma krav på informerat samtycke och frivillig medverkan gällde även preventionsprogram i skolan som vid övrig vård och behandling i sjukvården.
DISA-metoden är ett exempel på program i Sverige där informerat samtycke vanligen inte tillämpas. Medverkan är istället ett obligatoriskt inslag i skolans verksamhet. Exempelvis ingår DISA, där det används, i vissa fall i skolans värdegrundsarbete och kan då vara schemalagt. Föräldrarna informeras, men det är inte fråga om att godkänna medverkan. Detta är mycket tveksamt särskilt mot bakrund av allt ovan.


Dissa DISA

”Apartheid” – bra eller dåligt för svarta?

På Män för Jämställdhets blogg. Pseudonymen DrKejs skrev den 30 mars, 2011 kl. 18:11 den fantastiska kommentaren till Klas Hyllanders blogginlägg, ”Statsfeminismen” – bra eller dåligt för män? Skrattade högt och länge så jag kan bara inte låta bli att återge det.

”Apartheid” – bra eller dåligt för svarta?

De senaste åren har ett antal personer och grupper alltmer högljutt förmedlat sin syn att Sydafrika präglas av en så kallad ”apartheid” som – enligt samma rösters utsagor – representerar ett orättfärdigt särintresse då endast vitas intressen bevakas och tas upp. Kritiken riktas mot staten och den förda apartheidpolitiken – det låter ofta som om ”apartheid” är själva orsaken till de problem som svarta är överpresenterade inom: kortare medellivslängd, högre olycksbenägenhet och självmordsfrekvens, överrepresentation inom hemlöshet, ensamhet, drogmissbruk osv. Samma grupper hävdar vidare gärna att vita alls inte är underordnade och att apartheidpolitiken inte är kunskapsbaserad eller ”objektiv”.

:-)

P.s Män för jämställdhet använder ordet jämställdhet i betydelsen feminism precis som inom just statsfeminismen. Ja... och feminism är en ideologi som grundar sig på teserna Det finns en könsmaktsordning och i denna ordning är män överordnade kvinnor och kön är en social konstruktion.

En skillnad som gör en skillnad

Sannolikheten att pojkar med klinisk depression skall få behandling är trots deras högre grad av fullbordade självmord lägre än för motsvarande flickor. Kunskapen kring hur tonårspojkar och tonårsflickor med depression skiljer sig åt i fråga om vilka uttryck depressionen tar sig är dock ringa.

Några läkare och forskare vid Seattle Childrens Hospital beslöt därför att göra en studie med syfte att studera könsskillnader i hur depression presenterar sig hos tonåringar. Man undersökte skillnader i riskbeteende avseende hälsa, samsjuklighet och skillnader i symtom på depression.

Totalt ingick i studien 115 ungdomar(35 killar och 80 tjejer) som identifierats som deprimerade utifrån en poängsumma högre än 11 på skattningsskalan Patient Health Questionnaire-9. Deltagarna fick via e-post ett frågeformulär som utvärderade riskbeteende avseende hälsa och intervjuades därefter telefonledes för att utröna om andra samtidiga symtom på annan psykiatrisk sjukdom förelåg och för att bestämma profilen på de depressiva symtomen.

Resultatet från studien som presenteras i artikeln Are There Gender Differences in Presentation Among Adolescents with Depression? Breland, D. et al., Journal of Adolescent Health, Volume 48, Issue 2, Supplement 1, February 2011, Pages S88-S89, blir ganska intressant i ljuset av mitt förra inlägg.

23 % av killarna med depression ansåg sig vara vid mycket god hälsa(excellent health) att jämför med bara 2 % av de deprimerade tjejerna. Avseende andra samtidiga sjukdomstillstånd rapporterade en betydlig lägre andel av de deprimerade tonårspojkarna samtidig ångest jämfört med de deprimerade tonårsflickorna.
En högre andel av pojkarna angav också i skattnings formuläret Patient Health Questionnaire-9 anhedoni d v s minskat intresse eller njutning av att göra saker. Slutligen upplevde 23 % av de deprimerade pojkarna ingen nedsätting av självkänslan jämfört med 9 % av de deprimerade flickorna.

Författarnas slutsats blir att när pojkar kommer i kontakt med vården är sannolikheten att de överskattar sin hälsa högre än för flickor och att ångestsymtom inte behöver vara dominerande. Tonårspojkar med depression kan ha en tendens att vara mindre fysiskt aktiva på grund av sin håglöshet men behöver inte ha lika nedsatt självkänsla som motsvarande flickor. I övrigt fann man att skillnaderna vara anmärkningsvärt små.

Min slutsats mot bakgrund av ovan refererade artikel blir att om man går ut och ber skolungdomar skatta sin hälsa kommer man säkert få en relativt god bild av hur flickorna mår men vad gäller pojkarna blir resultatet oerhört bedrägligt.

Pojkar behöver må sämre i skolan

Sedan mitten av 1980-talet har flertalet studier visat att subjektiva symtom på psykisk ohälsa blivit dubbelt så vanliga bland svenska tonåringar.Under högstadietiden har tidigare studier visat att både den självskattade hälsan och det allmänna välbefinnandet försämras . I takt med stigande ålder ökar också skillnaderna mellan flickor och pojkar.

I sista marsnumret av Läkatidningen, Nr 1113 - volym 108, mars 2011, ger Distriktsläkaren med dr Lars Jerdén ett autoreferat till sin och kollegornas senast publicerade artikel; Jerdén et al.,Gender Differences and Predictors of Self-Rated Health Development Among Swedish Adolescents, Journal of Adolescent Health, Volume 48, Issue 2 , Pages 143-150, February 2011.

I den aktuella studien fann man att maktlöshet, vantrivsel i skolan och dålig stämning i familjen är viktiga prediktorer för låg självskattad hälsa hos svenska högstadieungdomar.
Syftet med den aktuella studien var att följa utvecklingen av den subjektiva, eller självskattade, hälsan och undersöka vilka faktorer som kunde förklara denna negativa utveckling. I studien ingick 1 046 svenska ungdomar som besvarade enkäter i årskurs 7 och 9.
Mellan dessa årskurser skedde en försämring av den subjektiva hälsan, mer så hos flickor än hos pojkar. Upplevd maktlöshet och bristande kontroll över den egna hälsan hade ett tydligt samband med dålig hälsa i både årskurs 7 och årskurs 9.


De faktorer i årskurs 7 som kunde förutsäga subjektivt dålig hälsa i årskurs 9 hos både pojkar och flickor var maktlöshet, dålig självkänsla, vantrivsel i skolan, brist på fysisk träning, dålig stämning i familjen  och brist på stöd från familjen.

För flickorna var vantrivsel i skolan den tyngsta faktorn. För pojkarna fanns det däremot inget samband mellan vantrivsel i skolan i årskurs 7 och hur de mådde två år senare.

Den tyngsta faktorn för en dålig hälsa hos pojkarna var om de upplevde en dålig stämning i sin familj. Låg självkänsla var en annan viktig faktor som kunde förutsäga dålig hälsa hos pojkarna.


Enligt författarna bidrar studien till förståelse av faktorer som kan förklara den negativa hälsoutvecklingen hos svenska tonåringar och pekar på att en och samma faktor kan ha olika betydelse för pojkar re­spektive flickor.

Jag tycker att studien ger fler bidrag än så och pekar på något mycket mer intressant.

Mot bakgrund av våra allmänna fördomar kring pojkar och flickor eller idéer kring mans- och kvinnorollen tycker jag att resultatet kring de tyngsta faktorerna för sämre subjektiv hälsa hos pojkar och flickor är väldigt intressant.
Traditionellt brukar man beskriva att Mannens värld är ute i samhället och att Kvinnans värld är nära familjen i hemmet. Om det varit så tidigare verkar det nu vara tvärtom! Här har familjemiljön blivit en betydande faktor för pojkar medan skolan(högstadieungdomarnas arbete) är av större betydelse för flickorna. Var det någon som sa Amazonia?

Det finns också ett annat intressant perspektiv man kan anlägga. Säkert är det många av Er som läser detta, och som hängt med i debatten om pojkars betygsdiskriminering, som tänker precis som jag. För att något skall kunna påverka en negativt måste man tillmäta det en betydelse.
Är resultatet i undersökningen ett tecken på att skolan vänder pojkarna ryggen och att pojkarna svara med samma mynt? Kanske är det så att redan under högstadiet får skolan allt mindre betydelse för pojkarna.
Nog kan man uppfatta det som dåligt att ungdomarna mår sämre ju äldre de blir men kanske har du också någon gång tänkte tillbaka på din barndom eller ungdom och önskat att livet var lika enkelt och problemfritt som då? Kan det då inte vara så att det sämre subjektiva måendet hos ungdomarna bara ett tecken på mognad och att de blir äldre?

En del av att växa upp handlar om att det som finns utanför hemmet får större och större betydelse. Att skolan är den faktor som påverkar flickornas mående tyngst är ett positivt fynd! Att skolan har mindre påverkan på pojkarnas subjektiva psykiska hälsa är kanske i själva verket ett underbetyg till skolan! Jag skulle vilja säga så här:

Skolan måste få betydelse för pojkarna. Pojkar behöver må sämre i skolan!

Med anledning av artikeln gjordes också detta TV-inslag med huvudförfattaren. I inslaget gör Dr Lars Jerdén följande intressanta uttalande(inte utifrån sin studie):
- Om ungarna mår bra så presterar de bättre.
Så Lars. Vad säger detta dig i förhållande till studieresultaten? Mur mår pojkarna egentligen?


Intervju tis 25 jan i SVT Gävledala med Lars Jerdén - Distriktsläkare, med dr Centrum för Klinisk Forskning Dalarna