På bloggen F! Intersektionalitet skriver man i inlägget den 25 juni:
”Risken att bli åtalad för våldtäkt är betydligt större för en man av utländsk härkomst, särskilt om han kommer från ett land utanför Västeuropa, än för en svensk man” skriver Eva Diesen och Christian Diesen I boken Övergrepp (2009) apropå att åtalen för våldtäkt mot personer födda i Västeuropa i mycket stor grad läggs ner.
De visar tydligt hur människor som utsätts för våldtäkt av en vit medelklassman får mycket svårare att driva det till rättegång. De visar hur diskrimineringen sker i alla led, från att människor anmäler brottet och polisen utreder det, till åklagare och domstolars beslut. Hela processen genomsyras av sexistiska och rasistiska strukturer. Förlorarna är de våldtagna som inte får upprättelse för att de våldtogs av fel person och de som får hårdare straff för att de hade fel namn eller hudfärg."
I kommentarerna skriver man vidare:
"Nej, det är inget fel i att en skyldig person döms för ett brott som han/hon begått. Felet ligger i att människor inte är lika för lagen."
Jag tycker detta man tar upp med likhet inför lagen är en viktig fråga och en av rättsstatens grundstenar. Andra människor som utsatts och i än högre grad har svårt att driva det till rättegång och få del av samhällets hjälpinsattser är de som råkar ut för en kvinnlig förövare.
Ett exempel är brevet från Anders som återges i den här krönikan - Förövaren hade fel kön.
”Det skedde alltid i samband med tvätt inför sänggåendet. Hon tog in mig i badrummet och klädde av mig. Det som sedan hände hade jag som barn inga sexuella aspekter på. Men jag minns paniken över att faktiskt inte kunna andas när hon tryckte upp mitt ansikte mot sitt skrev. Det var hennes man som till slut satte stopp för tvättritualerna . Han hörde ju hur jag skrek som en stucken gris och måste ha förstått att något var väldigt fel.”
...
"I tio år försökte jag berätta. För tjänstemän, politiker, journalister. Alla var inledningsvis mycket tillmötesgående, förstående och ärligt intresserade. Ända tills det visade sig att förövaren i mitt fall hade fel kön. Då vände de mig ryggen."
Sydsvenskan hade också relativt nyligen en artikelserie där man berättade om hur man t o m bestraffer det misshandlade offret för att förövaren hade fel kön.
DN rapporterade också under våren i artikeln - Kvinnor får lägre straff än män - om Angela S Aholas avhandling som påvisade genom en studie av 300 simulerade rättfall, att erfarna domare, åklagare, poliser och advokater dömer kvinnor mildare än män för samma brott.
I en magisteruppsats visas det att åklagare, domare och advokater väl känner till kvinnorabatten men att de inte ser den som ett problem.
Vid riksåklagarmyndigheten granskning 2007 av domstolarnas straffmätning och påföljdsval under åren 2000 och 2005 kom man till slutsatsen att kvinnor får lägre straff för till exempel misshandel, grov fridskränkning och olaga hot.
I Sverige har vi dessutom en icke könsneutral lagstiftning med skilda lagar för kvinnor och män. När en kvinna utsätter en man för det som i det omvända fallet hade hetat grov kvinnofridskränkning, och som anses avsevärt värre, får hon alltså dessutom lägre straff.
Ja, precis som i övriga världen, blir män av annan etnisk bakgrund än majoriten i första hand oftare misstänkliggjorda och anmälda för brott och vid dom hårdare dömda MEN den stora skillnaden är inte gentemot svenska medelklassmän utan kvinnor över lag och svenska kvinnor ur medelklassen i synnerhet.
Ska man ömma för någon är det dessa kvinnors offer, om än betydligt färre, som jag i första hand tänker på.
tisdagen den 28:e juni 2011
lördagen den 25:e juni 2011
En rekommendation!
Vill bara rekommendera en välskriven text på bloggen medborgarperspektiv. Glad midsommar!
torsdagen den 23:e juni 2011
Gatuvåldets ekonomi och vandringen mellan offer och förrövare.
I dagarna har det skrivits en hel del om en ny rapport som snart kommer att släppas. I den kommande rapporten "Gatuvåldets ekonomi" har nationalekonomen Ingvar Nilsson, på uppdrag av Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft, räknat ut de totala kostnaderna för olika våldsscenarier. Enligt rapporten kostar ett vanligt slagsmål utanför en krog med förövare och två offer, en lindrigt skadad och en svårt skadad, upp mot 75 miljoner kr. För rehabiliteringen av bara ett offer som behöver livslång vård kostar det samhället 50 miljoner.
Det mesta som skrivits om rapporten handlar just om ekonomi och samhällskostnader, vilket var rapportens syfte, men den innehåller också andra data som jag tycker är oändligt mycket mer intressanta. I rapporten har man inte bara räknat ut gatuvåldets kostnader för samhället utan också studerat förrövarna.
Rapporten har som sagt inte släppts ännu men den tas upp i Studio Etts reportage i SR P1 om Gatuvåldet där man också intervjuar Ingvar Nilsson i reportagets andra del om förrövarna från den 20 maj. Ingvar Nilsson ger följande intressanta och komplexa bild:
"När vi gav oss in i den här studien startade vi ju givetvis med bilder kring t ex det oprovoserade våldet och den visar att det förekommer, naturligvis, men det var inte det som var huvudmönstret.
Huvudmönstret är män som befinner sig i situationer där de lika gärna kan bli offer som förrövare. Den metod vi har jobbat med i den här studien är att vi har satt samman en expertpanel av personer som följer den här kedjan från ambulanspersonal, akutsjukvård, neurokirugi, neurorehabilitering, poliser, kriminalvård, domare, omvårdnadspersonal, alla som har möten av det här slaget. Och då dyker EN bild upp, nämligen att väldigt många vandrar mellan förrövare och offerrollen."
Ingvar Nilsson har tillsammans med en annan nationalekonom, Anders Wadeskog , i trettio års tid intresserat sig för marginaliserings och utanförskapsekonomi. Även om jag inte själv sett att Nilsson och Wadeskog beskriver sitt arbete som forskning kring mäns villkor så skulle man faktiskt kunna säga att det är just det de gör. Med nödvändighet blir det tyvärr så att när man studerar undersidan av samhället. Män är fruktansvärt överrepresenterade här, ta t ex de hemlösa, och värre lär det bli om man får tro Bo Rothstein.
Säkert kommer vi snart åter höra hur diverse debattörer och politiker ropa på mansskatt, nu inte bara motiverat med kostnaden för Mäns våld mot kvinnor utan nu även med kostnaden för gatuvåldet. Det är ju trots allt patriakatet som ställt till med detta och våldsutövning är som vi alla vet alltid ett specifikt manligt uttryck för överordning.
Eller?
Handlar det kanske, som Nilsson säger, om män som befinner sig i en marginaliserad situation, under svårar omständigheter och med mycket begränsade möjlighet att påverka sitt liv och sin situation.
Det mesta som skrivits om rapporten handlar just om ekonomi och samhällskostnader, vilket var rapportens syfte, men den innehåller också andra data som jag tycker är oändligt mycket mer intressanta. I rapporten har man inte bara räknat ut gatuvåldets kostnader för samhället utan också studerat förrövarna.
Rapporten har som sagt inte släppts ännu men den tas upp i Studio Etts reportage i SR P1 om Gatuvåldet där man också intervjuar Ingvar Nilsson i reportagets andra del om förrövarna från den 20 maj. Ingvar Nilsson ger följande intressanta och komplexa bild:
"När vi gav oss in i den här studien startade vi ju givetvis med bilder kring t ex det oprovoserade våldet och den visar att det förekommer, naturligvis, men det var inte det som var huvudmönstret.
Huvudmönstret är män som befinner sig i situationer där de lika gärna kan bli offer som förrövare. Den metod vi har jobbat med i den här studien är att vi har satt samman en expertpanel av personer som följer den här kedjan från ambulanspersonal, akutsjukvård, neurokirugi, neurorehabilitering, poliser, kriminalvård, domare, omvårdnadspersonal, alla som har möten av det här slaget. Och då dyker EN bild upp, nämligen att väldigt många vandrar mellan förrövare och offerrollen."
 |
| Ingvar Nilsson |
Säkert kommer vi snart åter höra hur diverse debattörer och politiker ropa på mansskatt, nu inte bara motiverat med kostnaden för Mäns våld mot kvinnor utan nu även med kostnaden för gatuvåldet. Det är ju trots allt patriakatet som ställt till med detta och våldsutövning är som vi alla vet alltid ett specifikt manligt uttryck för överordning.
Eller?
Handlar det kanske, som Nilsson säger, om män som befinner sig i en marginaliserad situation, under svårar omständigheter och med mycket begränsade möjlighet att påverka sitt liv och sin situation.
måndagen den 20:e juni 2011
Äntligen ett verktyg för sämre vård åt män?!
Nationellt centrum för kvinnofrid fick i regeringens Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (Skr 2007/08:39) uppdraget Att vidareutveckla metoder för att inkludera frågor om personlig erfarenhet av våld som en del av anamnesen inom hälso-och sjukvård .
Uppdraget innebar att utreda förutsättningar för att rutinmässigt fråga kvinnor som söker den svenska hälso- och sjukvården om våld för att så tidigt som möjligt identifiera våldsutsatthet och kunna erbjuda adekvat rådgivning, och skulle mynna ut i en praktisk-klinisk vägledning.
Resultatet blev antologin Att ställa frågan om våldsutsatthet som en del av anamnesen, som presenterades den13 maj och samtidigt publicerades artikeln "Vården måste fråga kvinnor om de har utsatts för våld", skriven av några av författarna till antologin, på DN-debatt. Det finns mycket att säga om denna artikel och du kan läsa mina tankar i frågan i här. Utöver antologin har man tagit fram ett utbildningspaket bestående av åtta korta filmer och ett tillhörande utbildningsmaterial.
Många har säkert redan reagerat på att regeringens uppdrag är skevt från början men frågan är hur resultatet, Antologin, förhåller sig till detta. Denna gör anspråka på att vara en vetenskaplig sammanställning av det aktuella kunskapläget och skall fungera som en praktisk-klinisk vägledning för svensk sjukvård. Antoligin är alltså ämnad att påverka varje möte mellan läkare och patient men även annan vårdpersonal.
Svensk sjukvård skall som bekant ges på lika villkor och basera sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. En viktig del av sjukvården är Evidence-Based Medicine.
Evidensbaserad vård, som det heter på svenska, innebär helt enkelt en medveten och systematisk strävan att bygga vården på bästa möjliga vetenskapliga grund (evidens) - något som sedan länge har stöd till exempel i svensk lag. Såsom ett verktyg för sjukvården är det rimligt att Antologin uppfyller samma krav som övrig vård. Gör den det?
När man börjar bläddra i Antologin och tittar igenom referenserna lägger man snart till märke till att
Slagen Dam men även andra alster av Eva Lundgren så som Det får da vaere grenser for kjønn. Voldelig empiri och feministisk teori.(1993) och Våldets normaliseringsprocess(2004, utgiven av ROKS) används som referenser i åtta av antologin tjugotre kapitel(så görs i kapitelen 2, 5, 7, 9, 11, 13, 14,18)
Den lite mer initierade vet redan att huvudförfattaren till antologin, Gun Heimer, chef för NCK, också är en av de två huvudförfattarna till den studien Slagen Dam. För att förstå varför man reagerar över dessa referenser skall jag utveckla mig lite kort här.
Slagen Dam fick mycket hård kritik när denna granskades 2005 på uppdrag av dåvarande rektor vid Uppsala universitet, Bo Sundqvist, i samband med anklagelserna mot den andra huvudförfattaren - Eva Lundgren - om vetenskaplig ohederlighet. Innan vi går vidare tänkte jag kort beskriva vad den huvudsakliga kritiken mot Slagen Dam går ut på.
Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning (Fritzes, 2001) grundar sig på två huvudteser. Den första, och rapportens sk empiriska huvudresultat, är tesen om våldets allmängiltighet - att våld kan riktas mot vilken kvinna som helst och utövas av vilken man som helst. Vid granskningen kom man fram till följande:
Den andra tesen om normaliseringsprocessen är hämtad från Lundgrens tidigare "forskning" och om denna skrev de två granskarna följande:
Tesen om våldets normalisering används sedan i Slagen Dam som en tolkningsnyckel av författarna när de egna resultaten talar emot deras tes om våldets allmängiltighet. Därutöver ger snarare undersökningen empiriskt stöd mot normaliseringsprocessen.
Den avslutande klämmen vid granskningen av Slagen Dam löd som följer och gör en än mer frågande till att denna är så frekvent som referens i antologin.
"Slagen dam bärs upp av ett starkt patos, av en tydlig övertygelse av att man har ett viktigt budskap. Framställningen är inte renons på problematiserande resonemang, men diskussioner av det slaget har genomgående en viss riktning. De syftar till att påvisa att den ibland motsträviga empirin kan tolkas i linje med bokens tes. Däremot letar man förgäves efter resonemang där den egna tesen ifrågasätts."
Låt oss nu gå vidare till det kanske mest märkliga och hårresande i hela Antologin, Kapitel 11 - Genusperspektiv på att rutinmässigt tillfråga kvinnor om våld i nära relationer, av Anna T Höglund.
Under underrubriken "Att tillfråga enbart kvinnor" står följande mycket märkliga text. Läs den ett par gånger så att du verkligen förstår vad man skriver. Det är nästan så att man undrar om det inte är psudonymen jämställdhetsfeministern från kommentarena på Genusnytt som producerat ännu en satir?
"En fråga som uppkommer när förslag om att rutinmässigt tillfråga kvinnor om erfarenheter av våld i nära relationer diskuteras är varför denna typ av fråga i så fall enbart ska riktas till kvinnor. Varför inte till alla patienter? Mot bakgrund av tidigare forskning, som visat att mäns våld mot kvinnor kan förstås utifrån samhälleliga relationer omkring genus och makt, finns det givetvis goda skäl att, åtminstone i ett inledande skede, enbart rikta denna typ av rutinmässiga frågor till just kvinnor. Man kan hävda att det är en evidensbaserad insats, utifrån forskning som belagt att våld i nära relationer främst innefattar mäns våld mot kvinnor. I den svenska omfångsundersökning som publicerades 2001 uppgav 46 procent av de tillfrågade kvinnorna att de hade erfarenhet av våld eller hot om våld från någon man. 16 procent angav att de levt tillsammans med en man som varit våldsam.Utifrån rådande genusnormer kan det vara förenat med svårigheter för kvinnor att ta upp frågan om våld i nära relationer vid till exempel besök i hälso- och sjukvården. De offentliga genusnormerna i Sverige föreskriver jämställdhet, vilket gör att den offentliga medvetenheten om strukturella faktorer som kan göra mäns våld mot kvinnor möjligt är låg. Detta öppnar för förklaringar på individnivå, vilket kan göra att en kvinna som utsatts för våld skuldbelägger sig själv och drar sig för att berätta om sina erfarenheter, och det kan även påverka bemötandet i vården av kvinnor med dessa erfarenheter."
När författaren refererar till "den svenska omfångsundersökning som publicerades 2001", är det Slagen Dam hon refererar till!
Inte bara detta kapitel utan även i resten av Antologins löpande text har man konsekvent döpt om den hårt kritiserade och starkt ideologiskt färgade Slagen Dam till just "den svenska omfångsundersökning".
Jag tänkte nu egentligen bemöta påståendena ovan men det märkliga med denna antolgi är att motargumenten finns redan med i Antologins mycket välskrivna Kapitel 22, Mäns utsatthet för våld i nära relationer – mötet med hälso- och sjukvården, av Eleonora Stolt. Detta kapitel kommer säkert vara till stor nytta som argument och referens för alla som söker medel för till att hjälpa utsatta män. Låt oss bara titta på inledningen.
"Genom såväl internationell som nordisk forskning står det klart att grovt och upprepat våld i heterosexuella parrelationer i de flesta fall handlar om mäns våld mot kvinnor. Samtidigt visar undersökningar från bland annat våra nordiska grannländer att även hetero- och homosexuella män utsätts för våld av sina partner och andra familjemedlemmar. När det gäller lindrigare former av våldsutövning, till exempel knuffar, slag, att dra i håret eller att kasta saker, visar forskningen att partnervåld som riktas mot kvinnor och män förekommer i liknande utsträckning. I nordiska studier rapporteras utsatthet för relationsvåld i samma grad av män som kvinnor. Däremot visar forskningen att det rör sig om olika typer av våld. Kvinnor utsätts oftare för upprepat våld som dessutom tenderar att vara grövre. Ur ett hälso- och rättssäkerhetsperspektiv är det viktigt att uppmärksamma våldsutsatta män. De personer som utsatts för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld riskerar att utveckla ångest, depression och smärttillstånd – besvär som kan komma att bli kroniska. Dessa symtom utgör ett stort folkhälsoproblem som skulle minska om offren på ett tidigt stadium erbjöds stöd och hjälp samt möjlighet att bearbeta de traumatiska upplevelserna. Att rutinmässigt ställa frågan om våld till alla som söker sjukvård innebär en viktig möjlighet att få kontakt med personer som är eller tidigare har blivit utsatta för våld. Män är den grupp i samhället som utsätts för mest fysiskt våld; oftast av en obekant person men även av bekanta och närstående. Hälso- och sjukvårdens personal måste därför ha kunskap om hur de ska bemöta och hjälpa våldsutsatta män."
Värt att notera är att författaren till detta kapitel inte är med som författare till artikeln i DN. Kanske en slump? Särskilt mot vissa kapitel i antologin sticker detta ut som en svullen tumme.
Uppdraget innebar att utreda förutsättningar för att rutinmässigt fråga kvinnor som söker den svenska hälso- och sjukvården om våld för att så tidigt som möjligt identifiera våldsutsatthet och kunna erbjuda adekvat rådgivning, och skulle mynna ut i en praktisk-klinisk vägledning.
Resultatet blev antologin Att ställa frågan om våldsutsatthet som en del av anamnesen, som presenterades den13 maj och samtidigt publicerades artikeln "Vården måste fråga kvinnor om de har utsatts för våld", skriven av några av författarna till antologin, på DN-debatt. Det finns mycket att säga om denna artikel och du kan läsa mina tankar i frågan i här. Utöver antologin har man tagit fram ett utbildningspaket bestående av åtta korta filmer och ett tillhörande utbildningsmaterial.
Många har säkert redan reagerat på att regeringens uppdrag är skevt från början men frågan är hur resultatet, Antologin, förhåller sig till detta. Denna gör anspråka på att vara en vetenskaplig sammanställning av det aktuella kunskapläget och skall fungera som en praktisk-klinisk vägledning för svensk sjukvård. Antoligin är alltså ämnad att påverka varje möte mellan läkare och patient men även annan vårdpersonal.
Svensk sjukvård skall som bekant ges på lika villkor och basera sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. En viktig del av sjukvården är Evidence-Based Medicine.
Evidensbaserad vård, som det heter på svenska, innebär helt enkelt en medveten och systematisk strävan att bygga vården på bästa möjliga vetenskapliga grund (evidens) - något som sedan länge har stöd till exempel i svensk lag. Såsom ett verktyg för sjukvården är det rimligt att Antologin uppfyller samma krav som övrig vård. Gör den det?
När man börjar bläddra i Antologin och tittar igenom referenserna lägger man snart till märke till att
Slagen Dam men även andra alster av Eva Lundgren så som Det får da vaere grenser for kjønn. Voldelig empiri och feministisk teori.(1993) och Våldets normaliseringsprocess(2004, utgiven av ROKS) används som referenser i åtta av antologin tjugotre kapitel(så görs i kapitelen 2, 5, 7, 9, 11, 13, 14,18)
Den lite mer initierade vet redan att huvudförfattaren till antologin, Gun Heimer, chef för NCK, också är en av de två huvudförfattarna till den studien Slagen Dam. För att förstå varför man reagerar över dessa referenser skall jag utveckla mig lite kort här.
Slagen Dam fick mycket hård kritik när denna granskades 2005 på uppdrag av dåvarande rektor vid Uppsala universitet, Bo Sundqvist, i samband med anklagelserna mot den andra huvudförfattaren - Eva Lundgren - om vetenskaplig ohederlighet. Innan vi går vidare tänkte jag kort beskriva vad den huvudsakliga kritiken mot Slagen Dam går ut på.
Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning (Fritzes, 2001) grundar sig på två huvudteser. Den första, och rapportens sk empiriska huvudresultat, är tesen om våldets allmängiltighet - att våld kan riktas mot vilken kvinna som helst och utövas av vilken man som helst. Vid granskningen kom man fram till följande:
"Den viktiga slutsatsen vad gäller den kvantitativa studien Slagen dam är att ett av dess mest centrala resultat, tesen om våldets allmängiltighet, inte har stöd i Lundgrens m.fl.egna data. Lundgren m.fl. hävdar att de har avlivat myten om att våldet mot kvinnor kan knytas till särskilda grupper av män. Den analys som leder fram till denna slutsats innehåller dock flera brister, och en reanalys av samma data visar att slutsatsen borde vara den rakt motsatta. Risken är signifikant högre att vissa grupper av män utsätter sina makar för våld. Detta är, vill vi hävda, en mycket allvarlig kritik som vi riktar mot Lundgrens forskning."
Den andra tesen om normaliseringsprocessen är hämtad från Lundgrens tidigare "forskning" och om denna skrev de två granskarna följande:
"Slutsatsen när det gäller de kvalitativa studierna är att dessa inte tjänar som empiriska belägg för den starka tesen om våldets normalisering. De empiriska studierna är få och Lundgren återanvänder gång efter annan ett fåtal redigerade intervjuer som empiriska exempel på att normalisering är ett generellt fenomen i misshandelsrelationer. Kvalitativa data får på så sätt en problematisk kvantitativ konsekvens. Men inte ens dessa få publicerade intervjuer ger egentligen stöd åt tesen om våldets normalisering."
Tesen om våldets normalisering används sedan i Slagen Dam som en tolkningsnyckel av författarna när de egna resultaten talar emot deras tes om våldets allmängiltighet. Därutöver ger snarare undersökningen empiriskt stöd mot normaliseringsprocessen.
Den avslutande klämmen vid granskningen av Slagen Dam löd som följer och gör en än mer frågande till att denna är så frekvent som referens i antologin.
"Slagen dam bärs upp av ett starkt patos, av en tydlig övertygelse av att man har ett viktigt budskap. Framställningen är inte renons på problematiserande resonemang, men diskussioner av det slaget har genomgående en viss riktning. De syftar till att påvisa att den ibland motsträviga empirin kan tolkas i linje med bokens tes. Däremot letar man förgäves efter resonemang där den egna tesen ifrågasätts."
Låt oss nu gå vidare till det kanske mest märkliga och hårresande i hela Antologin, Kapitel 11 - Genusperspektiv på att rutinmässigt tillfråga kvinnor om våld i nära relationer, av Anna T Höglund.
Under underrubriken "Att tillfråga enbart kvinnor" står följande mycket märkliga text. Läs den ett par gånger så att du verkligen förstår vad man skriver. Det är nästan så att man undrar om det inte är psudonymen jämställdhetsfeministern från kommentarena på Genusnytt som producerat ännu en satir?
"En fråga som uppkommer när förslag om att rutinmässigt tillfråga kvinnor om erfarenheter av våld i nära relationer diskuteras är varför denna typ av fråga i så fall enbart ska riktas till kvinnor. Varför inte till alla patienter? Mot bakgrund av tidigare forskning, som visat att mäns våld mot kvinnor kan förstås utifrån samhälleliga relationer omkring genus och makt, finns det givetvis goda skäl att, åtminstone i ett inledande skede, enbart rikta denna typ av rutinmässiga frågor till just kvinnor. Man kan hävda att det är en evidensbaserad insats, utifrån forskning som belagt att våld i nära relationer främst innefattar mäns våld mot kvinnor. I den svenska omfångsundersökning som publicerades 2001 uppgav 46 procent av de tillfrågade kvinnorna att de hade erfarenhet av våld eller hot om våld från någon man. 16 procent angav att de levt tillsammans med en man som varit våldsam.Utifrån rådande genusnormer kan det vara förenat med svårigheter för kvinnor att ta upp frågan om våld i nära relationer vid till exempel besök i hälso- och sjukvården. De offentliga genusnormerna i Sverige föreskriver jämställdhet, vilket gör att den offentliga medvetenheten om strukturella faktorer som kan göra mäns våld mot kvinnor möjligt är låg. Detta öppnar för förklaringar på individnivå, vilket kan göra att en kvinna som utsatts för våld skuldbelägger sig själv och drar sig för att berätta om sina erfarenheter, och det kan även påverka bemötandet i vården av kvinnor med dessa erfarenheter."
När författaren refererar till "den svenska omfångsundersökning som publicerades 2001", är det Slagen Dam hon refererar till!
Inte bara detta kapitel utan även i resten av Antologins löpande text har man konsekvent döpt om den hårt kritiserade och starkt ideologiskt färgade Slagen Dam till just "den svenska omfångsundersökning".
Jag tänkte nu egentligen bemöta påståendena ovan men det märkliga med denna antolgi är att motargumenten finns redan med i Antologins mycket välskrivna Kapitel 22, Mäns utsatthet för våld i nära relationer – mötet med hälso- och sjukvården, av Eleonora Stolt. Detta kapitel kommer säkert vara till stor nytta som argument och referens för alla som söker medel för till att hjälpa utsatta män. Låt oss bara titta på inledningen.
"Genom såväl internationell som nordisk forskning står det klart att grovt och upprepat våld i heterosexuella parrelationer i de flesta fall handlar om mäns våld mot kvinnor. Samtidigt visar undersökningar från bland annat våra nordiska grannländer att även hetero- och homosexuella män utsätts för våld av sina partner och andra familjemedlemmar. När det gäller lindrigare former av våldsutövning, till exempel knuffar, slag, att dra i håret eller att kasta saker, visar forskningen att partnervåld som riktas mot kvinnor och män förekommer i liknande utsträckning. I nordiska studier rapporteras utsatthet för relationsvåld i samma grad av män som kvinnor. Däremot visar forskningen att det rör sig om olika typer av våld. Kvinnor utsätts oftare för upprepat våld som dessutom tenderar att vara grövre. Ur ett hälso- och rättssäkerhetsperspektiv är det viktigt att uppmärksamma våldsutsatta män. De personer som utsatts för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld riskerar att utveckla ångest, depression och smärttillstånd – besvär som kan komma att bli kroniska. Dessa symtom utgör ett stort folkhälsoproblem som skulle minska om offren på ett tidigt stadium erbjöds stöd och hjälp samt möjlighet att bearbeta de traumatiska upplevelserna. Att rutinmässigt ställa frågan om våld till alla som söker sjukvård innebär en viktig möjlighet att få kontakt med personer som är eller tidigare har blivit utsatta för våld. Män är den grupp i samhället som utsätts för mest fysiskt våld; oftast av en obekant person men även av bekanta och närstående. Hälso- och sjukvårdens personal måste därför ha kunskap om hur de ska bemöta och hjälpa våldsutsatta män."
Värt att notera är att författaren till detta kapitel inte är med som författare till artikeln i DN. Kanske en slump? Särskilt mot vissa kapitel i antologin sticker detta ut som en svullen tumme.
söndagen den 19:e juni 2011
Varning! - Ny Malign feminstisk mytspridning på gång
Den ständigt vaksamme Pär Ström larmar idag via sin blogg Genusnytt om att en ny feministisk myt är påväga att att få spridning. Det enda vaccinet mot denna farsot är som alltid information och kunskap samt ett kritiskt intellekt. Läs vidare för full vaccinjering och titta gärna själv på statistiken.
Myten som nu sprids lyder som följer:
- Flickor hjälper till mer hemma.
Källan är av allt att dömma Tidningarnas Telegrambyrå där en malign omvandling av grundbudskapet skett. Infekterade ställen är i princip hela gammelmedia d v s DN, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan, Skånskan, Expressen, Aftonbladet, Rapport, Norrköpings Tidning, Norrländska Socialdemokraten, Metro, Sundsvalls Tidning, Bohuslänningen, Hela Gotland, Västerbottens-kuriren, Norran, Nerikes Allehanda, Vestmanlands Läns Tidning, Corren, Uppsala Nya Tidning etc.
Bakgrunden är att SCB gick ut med ett pressmeddelande med anledning av att man nu publicerat samtliga uppgifter från Undersökningarna av barns levnadsförhållanden (Barn-ULF). SCBs budskap i pressmeddelandet, som finns att läsa på hemsidan är:
Ungefär lika många flickor som pojkar hjälper till hemma minst en timme i veckan. Flickor uppger oftare än pojkar att de städar, diskar, lagar mat och tvättar medan pojkar oftare gör utomhusarbete.
Om man sen tittar på den faktiska statistiken får man en ännu klarare bild. Andelen flickor som hjälper till hemma minst en timme i veckan är 83% och andelen pojkar 79%. Skillnaden är alltså mycket liten enligt min mening. En skillnad som INTE är mycket liten däremot är hur ofta man gör utomhusarbete.
40% av pojkarna hjälper till minst en gång i veckan medan bara drygt hälften(23%) så många flickor gör det.
Intressant är också att notera att pojkar oftare(36%) tar hand om sina syskon än vad flickor(35%) gör, men inte heller detta är egentligen någon skillnad att tala om.
Något som är viktigt vid sådan här statistik, alla statistiska undersökningar faktiskt, är att som man ropar får man svar. Som man kan se i den statistiska sammanställningen är inte hushållsarbetet uppdelat på utom- och inomhusarbete. Utomhusarbete kan vara vad som helst medan inomhusarbetet är snävt definierat av 10 st tradionellt "kvinnliga" sysslor såsom bädda sängen, tvätta, städa, diska, laga mat, duka, passa barn.
Precis som Pär Ström tar upp finns inte andra saker som krånglande teknisk utrustning etc som det också fixas med där hemma.
SCBs urval av kategorier påverkar givetvis resultatet och gör det lättare att skapa myter om kvinnors underordning och mäns överordning men det ligger helt i linje med regeringens feministiska jämställdhetsmål.
Det tredje delmålet i regeringens jämställdhetspolitik lyder ju som bekant:
Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor.
Precis som SCBs kategorival är ett osynliggörande av allt det arbete som män gör är också jämställdhetsmålet ett nedvärderande och ett osynliggörande av mäns ansträngningar, särskilt i ljuset av SCBs Tidsanvändningsundersökning.
Uppdatering: Nu kan du också läsa om denna Myt på Aktivarums blogg:
Myten som nu sprids lyder som följer:
- Flickor hjälper till mer hemma.
Källan är av allt att dömma Tidningarnas Telegrambyrå där en malign omvandling av grundbudskapet skett. Infekterade ställen är i princip hela gammelmedia d v s DN, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan, Skånskan, Expressen, Aftonbladet, Rapport, Norrköpings Tidning, Norrländska Socialdemokraten, Metro, Sundsvalls Tidning, Bohuslänningen, Hela Gotland, Västerbottens-kuriren, Norran, Nerikes Allehanda, Vestmanlands Läns Tidning, Corren, Uppsala Nya Tidning etc.
Bakgrunden är att SCB gick ut med ett pressmeddelande med anledning av att man nu publicerat samtliga uppgifter från Undersökningarna av barns levnadsförhållanden (Barn-ULF). SCBs budskap i pressmeddelandet, som finns att läsa på hemsidan är:
Ungefär lika många flickor som pojkar hjälper till hemma minst en timme i veckan. Flickor uppger oftare än pojkar att de städar, diskar, lagar mat och tvättar medan pojkar oftare gör utomhusarbete.
Om man sen tittar på den faktiska statistiken får man en ännu klarare bild. Andelen flickor som hjälper till hemma minst en timme i veckan är 83% och andelen pojkar 79%. Skillnaden är alltså mycket liten enligt min mening. En skillnad som INTE är mycket liten däremot är hur ofta man gör utomhusarbete.
40% av pojkarna hjälper till minst en gång i veckan medan bara drygt hälften(23%) så många flickor gör det.
Intressant är också att notera att pojkar oftare(36%) tar hand om sina syskon än vad flickor(35%) gör, men inte heller detta är egentligen någon skillnad att tala om.
Något som är viktigt vid sådan här statistik, alla statistiska undersökningar faktiskt, är att som man ropar får man svar. Som man kan se i den statistiska sammanställningen är inte hushållsarbetet uppdelat på utom- och inomhusarbete. Utomhusarbete kan vara vad som helst medan inomhusarbetet är snävt definierat av 10 st tradionellt "kvinnliga" sysslor såsom bädda sängen, tvätta, städa, diska, laga mat, duka, passa barn.
Precis som Pär Ström tar upp finns inte andra saker som krånglande teknisk utrustning etc som det också fixas med där hemma.
SCBs urval av kategorier påverkar givetvis resultatet och gör det lättare att skapa myter om kvinnors underordning och mäns överordning men det ligger helt i linje med regeringens feministiska jämställdhetsmål.
Det tredje delmålet i regeringens jämställdhetspolitik lyder ju som bekant:
Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor.
Precis som SCBs kategorival är ett osynliggörande av allt det arbete som män gör är också jämställdhetsmålet ett nedvärderande och ett osynliggörande av mäns ansträngningar, särskilt i ljuset av SCBs Tidsanvändningsundersökning.
Uppdatering: Nu kan du också läsa om denna Myt på Aktivarums blogg:
Flickor hjälper INTE till mer hemma
Feminismen från insidan - fler myter punkteras
När Mia Liinason den 5 februari 2011 lade fram avhandlingen Feminism & the Academy. Exploring the Politics of Institutionalization in Gender Studies in Sweden, vid samhällsvetenskapliga fakulteten var hon den förste som disputeradei ämnet genusvetenskap vid Lunds Universitet. Avhandling analyserar den akademiska feminismens intåg i de högre lärosätena i Sverige och är inte helt okritisk. Framförallt har Liinason velat studera de dominanta dragen inom genusvetenskapen och feminismen. Följdaktilgen har den inte omfamnats av alla inom genusvetenskapen och redan i förordet till avhandlingen beskriver Liinason hur hon fick uppleva utfrysning och förminskning . En sammanfattning av avhandlingen kan du läsa på Lunds Universitets hemsida eller klicka på länken ovan för att läsa hela avhandlingen.
I sammanfattningen kan man läsa följande sprängstoff:
"...and show that institutionalized practices of feminist knowledge production contributes to the construction of dominant discourses through a stabilization of notions of feminism and feminist analytic tools, and through a marginalization or de-legitimization of alternative, or critical voices."
På ren svenska beskriver Liinasoni i fyra av avhandlingens artiklarna hur genusvetenskapen(institutionalized practices of feminist knowledge production) skapar en dominant diskurs genom att använda härksartekniker (marginalisera och de-legitimera alternativa och kritiska röster). Någon som känner igen det från den allmänna jämställdhetsdebatten och mediafeminismen?
En hel del intervjuer har också gjorts med Liinason efter att hon lade fram sin avhandling och det hon säger i dessa är också mycket intressant.
I en intervju på sidan 2 i nyhetsbrevet Genusperspektiv (nr 2, 2011) från nationella skretariatet för genusforskning säger Liinason:
– Det är viktigt att genusforskare vågar ställa sig frågan hur den kunskap som har producerats inom fältet används och vad det skapar för politiska, sociala och kulturella effekter, säger Liinason och konstaterar att även om de flesta genusforskare beskriver genus som en social konstruktion så återvänder många ändå till att det finns någon grundläggande biologisk skillnad.
En intervju med Liinason finns också på Lunds Univesitets hemsida där det står följande:
"Ämnet(genusvetenskap) kan alltså i vissa fall ha bidragit till att befästa dominanta föreställningar om kön och genus istället för tvärtom, menar hon(Liinason)."
På något sätt kan man säga att det under våren utkommit två böcker som sticker hål på den feministiska mytbildningen. Liinasons avhandling och Pär Ströms Sex feministiska myter.
I sammanfattningen kan man läsa följande sprängstoff:
"...and show that institutionalized practices of feminist knowledge production contributes to the construction of dominant discourses through a stabilization of notions of feminism and feminist analytic tools, and through a marginalization or de-legitimization of alternative, or critical voices."
På ren svenska beskriver Liinasoni i fyra av avhandlingens artiklarna hur genusvetenskapen(institutionalized practices of feminist knowledge production) skapar en dominant diskurs genom att använda härksartekniker (marginalisera och de-legitimera alternativa och kritiska röster). Någon som känner igen det från den allmänna jämställdhetsdebatten och mediafeminismen?
En hel del intervjuer har också gjorts med Liinason efter att hon lade fram sin avhandling och det hon säger i dessa är också mycket intressant.
I en intervju på sidan 2 i nyhetsbrevet Genusperspektiv (nr 2, 2011) från nationella skretariatet för genusforskning säger Liinason:
– Det är viktigt att genusforskare vågar ställa sig frågan hur den kunskap som har producerats inom fältet används och vad det skapar för politiska, sociala och kulturella effekter, säger Liinason och konstaterar att även om de flesta genusforskare beskriver genus som en social konstruktion så återvänder många ändå till att det finns någon grundläggande biologisk skillnad.
En intervju med Liinason finns också på Lunds Univesitets hemsida där det står följande:
"Ämnet(genusvetenskap) kan alltså i vissa fall ha bidragit till att befästa dominanta föreställningar om kön och genus istället för tvärtom, menar hon(Liinason)."
På något sätt kan man säga att det under våren utkommit två böcker som sticker hål på den feministiska mytbildningen. Liinasons avhandling och Pär Ströms Sex feministiska myter.
fredagen den 17:e juni 2011
Ännu ett Landsting vägrar könstympning!
Dagens medicin rapporterar att Landstinget i Värmland säger nej till att omskära småpojkar om det inte finns medicinska skäl.
Beslutet har fattats av landstingsstyrelsen enligt Nya Wermlands-Tidningen. Fortsättningsvis ska landstinget bara förmedla kontakt med andra vårdgivare som erbjuder omskärelse.
Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, anser dock att landstingen bör erbjuda omskärelse av pojkar, med motiveringen att det är bäst om ingreppen utförs under säkra former. I ett pressmeddelanden 2009 uttalde sig SKL:s ordförande Anders Knave så här:
– Vi ska se till barnets bästa, och det är att omskärelse av pojkar sker med god hygien och med smärtlindring. Det bör utföras inom alla landsting. Annars kan det öppna för obehöriga att utföra ingreppet utan vare sig smärtlindring eller tillräckliga kunskaper.
I sverige omskärs ca 1000 gossar i Landstingens regi och ytterligare 2000 gossar i privat regi eller utomlands.
Värmland är inte först med att frångå rekommendationen. Tidigare har bland annat Västerbottens läns landsting, Örebro läns landsting, Landstinget Västernorrland och Jämtlands läns landsting fattat liknande beslut.
Det är för mig helt oförklarligt att man kan ha så väsensskild uppfattaning beroende om en det är en liten gosses eller flickas könsorgan man tänker karvar i. Man ska vara medveten om att skära bort förhuden anatomiskt/embryologiskt motsvarar av skära bort de inre blygdläpparna samt klitoriskappan.
Regeringen har satt upp fyra jämställdhetsmål som ska ange inriktningen för jämställdhetspolitiken. Det fjärde av dessa lyder:
Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.
Detta till trots finns det idag fortfarande bara lagar som skyddar flickors och kvinnors kroppsliga integritet. Det enda framsteget på området är avskaffandet av värnplikten. Fortfarande får man idag ta in samtliga kvinnliga poliser eller tullare när en man skall kläs av naken och kroppsvisiteras inklusive kroppshåligjheter och som sagt det är fritt fram att skära bort delar av gossars könsorgan utan någan annan anledning än sitt eget höga nöjes skull.
I sverige talar man ibland om kvinnlig könsstympning, t ex på vårdguiden.se, men faktum är ordet könstympning nästan uteslutande bara används när man talar om att skära i kvinnlga genitalia.
Vi har också lagar mot detta och i Sverige är all form av (kvinnlig) könsstympning förbjuden, även om flickan eller kvinnan själv godkänner ingreppet. Det är också förbjudet att medverka till att en flicka eller kvinna könsstympas i ett annat land, oavsett vilka lagar som gäller i det land där ingreppet utförs.
Alla som på något sätt arbetar med barn och ungdomar är skyldiga att anmäla till socialnämnden om man känner till eller misstänker att någon riskerar att bli utsatt för könsstympning. Men som sagt bara om det är en flicka. Pojkar kan inte bli könstympade.
Om regeringen har svårt att hitta förslag till hur man skall konkretisera det fjärde delmålet har jag ett bara lagändringar på förslag.
– Vi ska se till barnets bästa, och det är att omskärelse av pojkar sker med god hygien och med smärtlindring. Det bör utföras inom alla landsting. Annars kan det öppna för obehöriga att utföra ingreppet utan vare sig smärtlindring eller tillräckliga kunskaper.
I sverige omskärs ca 1000 gossar i Landstingens regi och ytterligare 2000 gossar i privat regi eller utomlands.
Värmland är inte först med att frångå rekommendationen. Tidigare har bland annat Västerbottens läns landsting, Örebro läns landsting, Landstinget Västernorrland och Jämtlands läns landsting fattat liknande beslut.
Det är för mig helt oförklarligt att man kan ha så väsensskild uppfattaning beroende om en det är en liten gosses eller flickas könsorgan man tänker karvar i. Man ska vara medveten om att skära bort förhuden anatomiskt/embryologiskt motsvarar av skära bort de inre blygdläpparna samt klitoriskappan.
Regeringen har satt upp fyra jämställdhetsmål som ska ange inriktningen för jämställdhetspolitiken. Det fjärde av dessa lyder:
Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.
Detta till trots finns det idag fortfarande bara lagar som skyddar flickors och kvinnors kroppsliga integritet. Det enda framsteget på området är avskaffandet av värnplikten. Fortfarande får man idag ta in samtliga kvinnliga poliser eller tullare när en man skall kläs av naken och kroppsvisiteras inklusive kroppshåligjheter och som sagt det är fritt fram att skära bort delar av gossars könsorgan utan någan annan anledning än sitt eget höga nöjes skull.
I sverige talar man ibland om kvinnlig könsstympning, t ex på vårdguiden.se, men faktum är ordet könstympning nästan uteslutande bara används när man talar om att skära i kvinnlga genitalia.
Vi har också lagar mot detta och i Sverige är all form av (kvinnlig) könsstympning förbjuden, även om flickan eller kvinnan själv godkänner ingreppet. Det är också förbjudet att medverka till att en flicka eller kvinna könsstympas i ett annat land, oavsett vilka lagar som gäller i det land där ingreppet utförs.
Alla som på något sätt arbetar med barn och ungdomar är skyldiga att anmäla till socialnämnden om man känner till eller misstänker att någon riskerar att bli utsatt för könsstympning. Men som sagt bara om det är en flicka. Pojkar kan inte bli könstympade.
Om regeringen har svårt att hitta förslag till hur man skall konkretisera det fjärde delmålet har jag ett bara lagändringar på förslag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)