Ett städat yttre

Tjejvåld är oprovocerat och syftar till att kränka och förnedra.

2011-12-30T18:57:00.000+01:00

Nyheterna P4 Göteborg rapporterar idag om tjejers brottslighet. enligt reportaget yttrar sig tjejers brottslighet på ett helt annat sätt än killars. Medan killar kan skapa sig en brottsidentitet så blir vissa tjejer våldsamma under en period i tonåren när de mår som sämst. Och då kan de hitta varandra och bilda tillfälliga gäng.
Killar är fortfarande överrepresenterade när det gäller våldsbrott men varje år jobbar polisen i storgöteborg med kanske ett 20-tal tjejer som verkligen utmärker sig. Genomgående kommer de, liksom brottsliga killar, från trasiga hemmiljöer men tjejerna känner en uppgivenhet i livet som är så stor att de blir gränslösa!
Det är stor skillnad mellan könen på hur bråk uppstår.

– Det är som om de inte bryr sig om vad som händer med dem själva eller dem de ger sig på, säger Anders Klingberg.

–När det blir våld, och killar är inblandade, är det ofta en händelse som utlöser våldet medans flickor, de ser till att skapa händelsen för att få bråcka. Då att någon tittat snett på dem eller att det är en oförrätt som skall ställas till rätta och därför har man då "rätt" att slåss då. Oftast räcker det inte med en smäll utan det dras i håret och spottas och det förnedras och det kränks med ord och i handling. Påfallande ofta så är det också brännmärkning med cigaretter.

Tjejer ger sig mest på andra tjejer. De är oftast fler vid rånet än killar är och andvänder grövre våld. Enligt Maria Wallin är det svårt att sätta en gräns mellan ett rån och misshandel när det gäller tjejer.

– De kan lika väl göra sönder sakerna som att kasta bort dem. Det är istället kränkningen genom att frånta någon deras egendom som är det viktiga.

31 miljoner barn har inte rätt att gå i skolan.

2011-12-19T12:29:00.000+01:00

Som jag skrev om i föregående inlägg är årets tema för musikhjälpen - Alla flickor har rätt att gå i skolan.
Nu är kampanjen avslutad och man lyckades samla in mer än 18 miljoner kroner. På Sveriges Radios hemsida motiveras årets tema så här:

Alla barn har rätt till avgiftsfri utbildning. Det står i Barnkonventionen som inrättades 1989. Att få gå i skolan är enligt FN en mänsklig rättighet. Ändå är det idag upp emot 100 miljoner barn som inte får ta del av den rättigheten. En övervägande majoritet av dessa är flickor.

Efter en kommentar från Signaturen Juristen på förra inlägget beslöt jag mig att titta närmare på siffrorna. Döm om min häpnad när jag insåg att En övervägande majoritet flickor inte är 80 eller 90 %. Så här ser det ut enligt SCB:

När det gäller målet att alla barn ska gå i skolan har det gjorts stora framsteg de senaste åren. Mellan år 1999 och 2009 minskade antalet barn i världen i de lägre grundskoleåldrarna som inte går i skolan från 106 till 67 miljoner. I dag är nära 90 procent av barnen i dessa åldersgrupper inskrivna i skolan. ... Det är vanligare att pojkar går i skolan än att flickor gör det. Under de senaste tio åren har dock ökningen gått fortare bland flickor än bland pojkar. Bland de barn som inte går i skolan har andelen flickor minskat från 58 till 53 procent.

Är det ingen mer än jag som tycker att det finns något helt sjukt i detta?! Frågan är var denna kampanj har störst verkan. Kanske är den politiska effekten i Sverige den största. En hel generation pojkar och flickor skall lära sig att det är synd om flickor och pojkar är priviligerade och förtjänar ingen hjälp.

Jag satt i bilen och lyssnade på P3 när Gustav, 5 år, tog sig till buren på Gustav-Adolfs-torg i Göteborg för att skänka hela sin förmögenhet på 237 kr till kampanjen - Alla flickor har rätt att gå i skolan.
Jag tyckar att Sveriges Radio skall ta kontakt med Gustav och berätta att det finns nästa lika många pojkar som inte får gå i skolan!

Det handlar alltså om att 53 % av 67 miljoner är flickor 47 % pojkar. 35,5 miljoner flickor får alltså inte gå i skolan medan BARA 31,5 miljoner pojkar inte får gå i skolan. Till dessa flickor samlar vi via en nationell kampanj i statliga media in 18 miljoner kronor. Den andra halvan av barnen, och det är verkligen i princip en halva, ska inte ha en krona.

Musikhjälpen och Läkare utan gränser

2011-12-17T11:09:00.000+01:00

Årets tema för Musikhjälpen är Alla flickor har rätt att gå i skolan. Musikhjälpen är ett samarbete mellan Sveriges radio och SVT och sänds dygnet runt i radio och TV. På hemsidan kan man läsa:

Alla barn har rätt till avgiftsfri utbildning. Det står i Barnkonventionen som inrättades 1989. Att få gå i skolan är enligt FN en mänsklig rättighet. Ändå är det idag upp emot 100 miljoner barn som inte får ta del av den rättigheten. En övervägande majoritet av dessa är flickor.
Igår var jag en kort sväng i Malmö för att handla julklappar. En kille kom fram med en bössa från musikhjälpen. Jag gav inte en krona. Ändå tycker jag att det är jätteviktigt att alla flickor få gå i skolan.
Jag tycker det är jätteviktig att barn får gå i skolan överhuvudtaget. Jag tycker det är jätteviktigt att inga barn missar utbildning pga varesig oavlönat arbete i hemmet eller avlönat förvärvsarbete. Ändå gav jag inte en krona. Jag tycker inte någon annan skall gör det heller.

Kampanjen - Alla flickor har rätt att gå i skolan - bygger på precis det tankesätt som gör att majoriteten av de barn som inte får gå i skolan är flickor. Tanken om att det är skillnad på barn och barn. Är det verkligen så svårt att inse? Hur svårt hade det varit att kalla kampanjen Alla BARN har rätt att gå i skolan? Varför skall vissa barn inte hjälpas och stödjas till att få gå i skolan.
Varje samhälle behöver så många barn det bara går som kan läsa, skriva och räkna. Barnen är samhällets framtid.
Om majoriteten av de som inte får gå i skolan är flickor skulle en kampanj för att alla barn skall få gå i skolan rimligen innebära att den största andelen går till flickors skolgång. I barnkonventionen står ju just att det är en mänsklig rättighet att gå i skolan. Inte att det är en rättighet för det ena könet.
Vi ska inte göra lika fel som det är i de samhällen där det är svårare för flickor att komma till skolan.

På stan fanns också volontärer från Läkare utan gränser som önskade att man skrev upp sig för att bli månadsgivare. Redan innan jag träffade dem hade jag hitta dessa två flyers i en butik:

På den högra står:
Du kunde haft utegångsförbud ikväll.
Jobbar du för oss befinner du dig ibland i länder där keig rasar. Då kan du av säkerhetsskäl vara tvungen att stanna inne efter mörkrets inbrott. Är du som vi tycker du att det är värt det. För någonstans finns en skottskadad trebarnsmor som kan överleva om du är där.

Någon tänker kanske att det är det vanliga särartstänkandet med kvinnor och barn eller kvinnor och flickor som man likt fler och fler hjälporganisationer i Sverige hänger sig åt. Men se vad man skriver på den vänstra:

Spotta ut vattnet!
Om du jobbat för oss hade det funnits en risk att det funnits kolera i det här vattnet, även om vi alltid sätter säkerheten främst. Är du som vi tycker du att det är värt den risken. För någonstans finns det en 45-årig familjefar med hiv som kan överleva om du är där.

Jag tycker på något sätt att det är fantastiskt att man vågar se lidandet för mannen och hela hans familj. Kanske har han fått hiv när han arbetade långt bort, månader i sträck, i en gruva för att försörja familjen. Givetvis fick han inte hiv i gruvan men på den närliggande bordellen som även den drivs av gruvföretaget. När han kommer hem är risken stor att han smittar sin fru.
Mycket kan göra en upprörd när man funderar på den här historien. Mycket är väldigt fel. Ändå vågar Läkare utan gränser se lidandet och konsekvenserna utan pekpinnar. Man använder det till och med i sin rekrytering. Sånt får mig att vilja donera.
.

Det stora osynliggörandet.

2011-12-15T11:52:00.000+01:00

Idag vill jag lyfta fram en artikel på Newsmill av polisen Anders Brandt - Kvinnors våld mot män synliggörs inte - publicerad igår. Läs den gärna.
Artikeln innehåller några anekdotiska men belysande exemempel om hur män diskrimineras i polisens arbete med våld i nära relationer. Våld i nära relationen inom polisen handlar aldrig om män som offer utan exklusivt som förrövare. På polisens hemsida kan man läsa:

"Polisens arbete mot brott i nära relationer handlar om mäns våld mot kvinnor, våld mot barn, våld i samkönade parrelationer och hedersrelaterat våld."

Anders ger följande exempel på vad han kallar för "unkna könsstyrda beteenden inom socialens och polisens hantering av relationsvåld." Tilläggas skall med statens utalade önskan och goda minne.

- Eva-Lena bor under några månader på skyddat boende med sina 3 barn. Samtliga barn berättar i samtal med socialen att mamman misshandlat dem. Samtalen dokumenteras av socialen. Pappan får reda på att barnen misshandlats, och gör en polisanmälan. Polisens utredare förhör socialens handläggare, som berättar att socialen inte har någon som helst misstanke om att barnen misshandlats av mamman. Handläggaren nämner inte att barnen själva berättat om misshandel. Utredaren noterar handläggarens ord i ett pm, nöjer sig med detta, och begär inte ut socialens journalanteckningar om samtalen med barnen.

- En kvinna har attackerat sin man med slag, sparkar, spott, tillhyggen. Socialens handläggare föreslår för kvinnan: "Kan det inte vara så att kvinnor i din kultur gör så för att männen ska lyssna på er"?

- Kjell-Åke har fått ett knytnävsslag i ansiktet av sin särbo. Anmälan tas upp av en polispatrull bestående av två kvinnliga poliser. Anmälan tas upp medan de står i hallen. Den ena polisen står med handen på dörrhandtaget. Den andra ägnar först en god stund åt att försöka "snacka bort" anmälan. Sedan tas anmälan motvilligt och kortfattat upp, som sagt stående i hallen.

- Bengt-Ove blir misshandlad på gatan av sin flickvän. Hon sparkar, slår, drar i håret, med mera. Han ser en polisbuss och ber förtvivlat om hjälp. Efter några skojfriska kommentarer kör polisbussen vidare utan åtgärd.

Det här bevisar ingenting förstås. Det är säkert enskilda misstag. Så här illa kan det inte vara. Anders är säkert en kvinnohatare som ljuger ihop vad som helst. Eller?

Låt oss titta på vad Nationellt Centrum för Kvinnofrid, NCK, skriver i sin senaste rapport - Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen - sidan 186 under rubriken "Många män anmäler inte våldet":

Tabu och rädsla för att inte bli trodd gör att många våldsutsatta män inte anmäler det våld de utsatts för. Män som blivit utsatta för våld i nära relationer har betydligt lägre förtroende för rättsväsendet, både jämfört med kvinnor med samma erfarenheter och med män som blivit utsatta för annan typ av våld. Våldsutsatta män känner sig också oftare sämre bemötta av polis än vad kvinnor gör.

Citatet ovan med referens till BRÅ - Hradilova Selin K (2009). Våld mot kvinnor och män i nära relationer – Våldets karaktär och offrens erfarenheter av kontakter med rättsväsendet. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Rapport 2009:12.

Jag har en oroande känsla av att det Anders beskriver i de personliga berättelserna inte är exempel på enstaka misstag eller s k rötägg inom polis och socialtjänst. Alla har rätt till samma hjälp, stöd och bemötande från samhällets instutitioner oavsett kön. Det finns inget motsattsförhållande i att ge bra stöd till både kvinnor och män.

Grattis Amelia till dumstruten!

2011-12-09T13:58:00.001+01:00

Tidningen Amelia har nyligen instiftat ett nytt pris, det så kallade amelia dumstrut. Priset motiverar redaktionen med följande:

Vi delar ut det till en person eller organisation som på ett förtjänstfullt sätt medverkar till att upprätthålla gamla normer och värderingar samt genom sitt handlande och sin gärning upprätthåller ojämlikhet och befäster fördomar.

Den förste att tilldelas priset var en viss Anders S Nilsson efter att han i ett helt, som jag förstår det, privat sammanhang sagt till två av Amelias medarbetare att de var apsnygga och till två andra medarbetare att de var apfula. Det sista var ju förstås inte snällt sagt men får mig helt spontant att rekommendera boken - Förklädd till man: En kvinnas studie av männens värld - av Norah Vincent. Särskilt rekommenderar jag kapitlet om att ragga på krogen och internet.

Den andra dumstruten går nu till tidningen Amelia själv enligt Pelle Billings Blogg:

I en oväntad vändning visar det sig nu att Amelia-redaktionen tilldelas den andra dumstruten. Motiveringen är att man upprätthåller gamla normer och värderingar om vad kvinnor anser vara intressant, och därmed befäster fördomar.

Som exempel ges t ex att i senaste numret av tidningen tas i princip endast upp ämnen som upprätthåller rådande normer och värderingar om vad som bör intressera kvinnnor:
Ett Städat Yttre vill givetvis också gratulera tidningen Amelia till dumstruten! Grattis, Grattis!

- Fokus på kläder och smink.
- Ett antagande om att kärlek och relationer är det som kvinnor vill läsa om.
- Fokus på kvinnors kroppar, och sexiga kläder.
- Julmys som kvinnans ansvarsområde.

Betygsdiskrimineringen ökar

2011-12-05T10:00:00.001+01:00

I våras visade statistik som Lärarnas tidning har tagit fram att pojkar får betydligt lägre slutbetyg än flickor i förhållande till resultatet på de nationella proven.

Den statistik från Skolverket som Lärarnas tidning sammanställde visar att pojkar i årskurs nio missgynnas i betygsättningen och får avsevärt sämre slutbetyg än flickor i förhållande till vad de presterar på de nationella proven. I samtliga sex ämnen som det hålls nationella prov i, svenska, engelska, matematik, biologi, kemi och fysik, höjer flickorna sitt betyg mer än pojkarna.
Om man endast ser till det högsta betyget är skillnaderna ännu större, skrev lärarnas tidning. I biologi var det tre gånger så många flickor som pojkar som fick MVG i slutbetyg utan att ha fått det på provet. Och trots att pojkarna i större utsträckning skrev MVG på fysikprovet, var det drygt 22 procent fler flickor som fick det i slutbetyg.

Även i fråga om sänkta betyg är det stora könsskillnader. I exempelvis engelska och biologi är det nästan dubbelt så många pojkar som flickor som får lägre slut- än provbetyg.

Det var alltså svårare att få höjt betyg och lättare att få sänkt för pojkar.

Bittergubben visar också i sitt inlägg - Könsskillnader i grundskolebetyg 1998-2010 - att pojkar för att få samma betyg som flickorna skulle pojkarna 2010 behövt skriva 103 -107% av vad flickorna skrev på nationella proven.

Nu har Lärarnas tidning har tagit fram ny statistik från Skolverket efter de senaste nationella proven och resultet är skrämmande.

Betydligt fler flickor än pojkar får högre slutbetyg än resultat på de nationella proven. Och skillnaderna ökar.

Störst är avvikelsen i ämnena fysik och biologi. Där skiljer det hela 44 procentenheter mellan hur många flickor respektive pojkar som höjer sitt betyg jämfört med provresultatet.

Trots att fler pojkar än flickor får högsta betyg på det nationella provet i fysik så är förhållandet det motsatta när det kommer till slutbetyg.

71 procent av flickorna som fick MVG i ämnet fysik hade fått ett lägre betyg på provet. Motsvarande siffra för pojkarna är 27 procent.

Med anledning av de häpnadsväckande resultaten har Lärarnas tidning intervjuat Wolfgang Dietrich, undervisningsråd på Skolverkets enhet för prov och bedömning.

"Det är anmärkningsvärt att skillnaden ökar så pass mycket. Det har jag inte riktigt någon förklaring till. Självklart kan man hävda att lärarna väger in mycket annat än resultatet på de nationella proven, men då borde detta slå lika mycket uppåt som nedåt, sett över hela landet."
Det nationella provet är inget examensprov och behöver inte helt överensstämma med slutbetyget. Provresultatet anses ändå så vägledande att skolorna måste kunna redogöra för en stor diskrepans mellan prov- och slutbetyg. Stora avvikelser måste ha täckning i betygskriterierna.

Enligt läroplanen ska all bedömning ske med målen som utgångspunkt.

Närvaro, flit, ambition, läxläsning, lektionsarbete, uppförande och liknande ska inte vara grund för betygsättningen. Strävan måste vara att uppnå god ordning i olika avseenden, men betygen får inte vara medlet.

Det har talats om anti-plugg-kultur hos pojkar och det har kontrats med att skolan har en anti-pojk-kultur. Det verkar snarare som att det är båda. Vem hade inte givit upp när slit och flit inte betalar sig bara för att du har fel kön?

Annas dåliga samvete

2011-12-02T13:07:00.001+01:00

Anna Laestadius Larsson var och så SCUM-manifestet i förra veckan. Tänka sig, hon fick lite dåligt samvete:

"Satt där i den omvända världen på en av de röda sammetsklädda kvinnostolarna och smaskade i mig vindruvor och godis med ett sting av dåligt samvete eftersom de på mansläktaren inte fick smaka. Undrade om det är så männen känner när de får lite högre lön och styrelseposter bara för att de är män."

Anna tog nog bilen hem så att hon slapp se de hemlösa. Ni vet de där som samlar burkar medan de väntar på högre lön och styrelsepost.

Själv sitter jag här framför datorn och öppnar mailboxen gång på gång, uppdaterar inboxen, och emellanåt sneglar jag på telefonen. Inga nya mail.
Det där samtalet verkar aldrig komma. Jag får nog snart betraktas som medelålders. Var är min högre lön? När kommer erbjudandet om en styrelsepost? Får man välja styrelse eller liksom tilldelas de bara?

Är det någon som har missat att jag är man.... Jag ska ha högre lön! Jag har rätt till en styrelsepost! Jag vill veta om man får dåligt samvete!

Får väl sitta här i mitt "fittavund" och drömma om hur det är att cykla lätt framåtlutad med rak rygg. Jag får försöka leva mig in i hur det är att grensla en mullrande 1100 kubikare och ge sig ut på en långtur. Önskar jag visst vilken dusch som var den bästa efter träningen. Jag vill också beklaga mig över den där sabla irriterande accidentella...

SCUM debatt i SVT

2011-11-25T11:55:00.003+01:00

Igår kväll kl 22.00 sändes senaste programmet av SVT Debatt där man bjudit in TUR-teaterns regissör, Erik Holmström, som just nu sätter upp Valerie Solanas bok SCUM-manifesto som pjäs med skådespelerskan Andrea Edwards i huvudrollen(det hela är en monolog). Uppsättningen har förstås väckt mycket känslor och debatt eftersom bokens huvudbudskap, att män är en biologisk olycka som lever i skymningslandet mellan människa och apa och skall utplånas, har fått både skattebidrag och är ämnad att även visas som skolföreställning i gymnasiet. Till studion var Pär Ström, Pelle billing och Camilla Lindberg inbjudna som motpart i debatten.

Inslaget börjar ca 14:34 in och går under rubriken "Mordhotade skådisar".
Jag har transkriberat från ca 16:02 till 21:57 i inslaget. Men gör en kort sammanfattning här:

Kort sammanfattning av de transkriberade delarna.
Andrea säger att upprörda människor inte kan skilja på konstnärligt uttryck och en åsikt. Folk måste hålla med om att vi lever i ett patriakat för om man inte håller med om det så ser det ju illa ut om man vill utrota alla män. Om folk håller med Andrea om att vi lever i ett patriakat då förstår man Andreas och TUR-teaterns vilja till att bli av med strukturer som de tror både män och kvinnor mår dåligt av. Strukturerna man vill bli av med är patriakatet, d v s män.

Pär Ström konstaterar att om det istället för män hade stått t ex araber eller judar så hade det ju omedelbart väckts åtal för hets mot folkgrupp. Pär efterlyser en enda man som skrivit att hela det kvinnliga släktet skall utplånas. Paula blir Pär svaret skylldig. Pär visar att Erik inte läst Mein Kampf men ändå har åsikter om den fast Erik menar att man inte får ha åsikter om något man inte sett eller läst.

Erik Holmström håller med Pär Ström och menar att han inte vill byta ut män mot judar eller muslimer för då skulle han bli åtlalad för hets mot folkgrupp. Att sätta upp SCUM-manifestet är inte så farligt, tycker Erik, om man jämför med filmer. I filmer finns mördare, tjuvar och omoraliska människor. Erik undrar om Pelle lyssnat och om det var deras åsikt att vilja döda män? Erik har uppenbarligen inte lyssnat på vad Andrea sa.

Pelle Billing menar att jämställdhetsdebatten är aggresiv och polariserad och skulle känna på dialog och ömsesidg förståelse. Att sätta upp SCUM och prata om patriakat är föga rebelliskt. Patriakat har det pratats om de senaste 20 åren och att sätta upp SCUM-manifestet för att väcka debatt är att slå in öppna dörrar. Pelle förklarar vidare på ett pedagogiskt sätt för Erik, som inte riktigt förstått, att yttrandefrihet är att man får säga vad man vill utan att hindras inte att man går fri från kritik av det man sagt. TUR-teatern har full rätt enligt att sätt upp SCUM och uttrycka sina åsikter om att döda män.

Paula Melkersson tycker att allt är absurt och lyssnar inte på någon, inte ens sig själv. SCUM handlar ju om kvinnohat(Sic!) och är en lysande parodi! Det enda Valerie Solanas gjort är att samla allt kvinnohat som uttryckts och sedan vänt på det. Paula har aldrig hört talas om att ett helt etablissemang eller en hel ideologisk rörelse skulle ha hyllat SCUM-manifestet och ber om ett enda namn på en feminist som hyllat SCUM. Paula har inte lyssnat på sig själv och programledaren får med stor glädje förtydliga att Pauala gjorde det nyss själv.
Programledaren utnämner Paula till expert på SCUM-manifestet. Paula blir glad och ifrågasätter direkt om SCUM verkligen står för Society For Cutting Up Men. Paula har inte tittat på bokens omslag.
Paula tycker om att gå på teater eller iallafall att en kompis läser upp en nättråd för henne. Det är brilliant tycker Paula!

Transribering från ca 16:02 till 21:57

Andrea Edwards (AE): …Men jag måste bara hålla mig nykter d v s jag spelar en teaterföreställning. Jag är en skådespelerska. För att citerar den manliga polischefen som han sa i svenska dagbladet ”Det är tråkigt att människor i Sverige inte kan skilja på ett konstnärligt uttryck och en åsikt.”

Programledare (PL): Pär Ström kan du förstå varför folk har blivit så upprörda?

Pär Ström (PS): Ja det är klart. Dethandlar om ett hatiskt manifest, ett våldsbejakande, som går ut på att män är avskum och att män skall utplånas från jordens yta. Det är ju inte så konstigt att det väcker känslor. Man kan ju konstatera att om det istället för män hade stått t ex araber eller judar så hade det ju omedelbart väckts åtal för hets mot folkgrupp.

PL: Det måste ju ni ha tänkt på själva?! Om man hade bytt ut det mot judar, muslimer eller nått sånt där…

AE: Ja. Alltså. Vi har självklart diskuterat det här, vänt och vridit på det. Vi har varit uppe två timmar hos kulturförvaltningen, därför de var tveksam till att just ge skattepengar till det här, därför det är väldigt rått. Eh, efter att ha pratat med oss i två timmar gjorde de gladeligen det. De var där och såg föreställningen och var jätteglada över den. Men vi måste vara överens om…
Antingen är man överens om att vi lever i ett patriakat. Om man inte håller med mig om det, då förstår jag att det ser väldigt illa ut att spela SCUM-manifestet…

PS: Ah, bra…

AE: Ah, men det gör det, därför då ser man världen, tycker jag, genom ett sugrör. Men om man är överens om att vi lever i ett patriakat, då tror jag också att man förstår vår vilja till att faktiskt bli av med strukturer som vi tror både ni män och vi kvinnor mår dåligt av.

Pelle Billing: Ah, men alltså, Andrea, inser ni inte att ni sparkar in en öppen dörr. I Sverige har vi ju inte pratat om något annat än patriakat de senaste tjugo åren.

AE: Uppenbarligen inte.

Pelle Billing (PB): Hela jämställdhets debatten har varit väldigt polariserad, väldigt aggressiv mot män, och istället för att fortsätta den trenden skulle det inte vara mer givande att börja prata om empati, dialog, män och kvinnor kan börja få förståelse för varandras könsroller? För även om ni kanske inte inser det så finns det… Alltså de… Det kan vara problematiskt även i den manliga könsrollen. Det finns många mansfrågor som är viktiga att lyfta.

AE: Ja, det är det vi vill göra!

Erik Holmström (EH): Vi på Tur-teatern spelar en pjäs som är kvinnofientlig i scenen bredvid. Vi gör lite allt möjligt. Det är teaterpjäser vi spelar. Det är inte våra egna privata åsikter. Vi hoppas att publiken skall reflektera, känna med det här och börja tänka.

PL: Men Erik! Den här frågan som kom upp innan till exempel? Har ni funderat på det till exempel? Eftersom det är ett manifest som är väldigt stark, det kan man ju säga…

EH: Ah.

PL: Har ni funderat på hur det skulle vara om ni hade byt ut så att det handlade om muslimer, eller om det handlade om judar. Skulle ni kunna spela den då?

EH: (Suck)Man kan göra olika manifest. Allting har en kontext. Nu gör…

PL: Men skulle ni kunna spela en sån text. Skulle ni kunna sätta upp det?

AE?: Det beror väl på vad det var för pjäs och hur den var skriven.

EH: Inom en viss kontext skulle vi kunna göra det. Vi skulle inte vilja göra… Det finns något som heter hets mot folkgrupp. Det vill vi inte syssla med.

PL: Umm, nää, okej...

EH: Men man kan föra fram massa olika åsikter. Jag menar hela världsdramatiken, väldigt mycket filmer, det är väldigt mycket otrevliga människor i de här filmerna. Mördare, tjuvar, omoraliska människor. Alltså ska det va… ska det va… liksom… Vi vara vänner? Skall alla vara snälla i dramatik? Är det så vi vill ha det? Alltså…

PL: Pelle du får komma in här.

PB: Jag ska säga det är ingen här som ifrågasätter er yttrandefrihet men ni verkar tro att yttrandefrihet betyder att man inte ska få mothugg och inte ska få bli kritiserad. Ni har all rätt att sätta upp den här pjäsen och föra ut era åsikter om att döda män men ni får ju räkna med att ni får kritik. Vilken… Tror ni att yttrandefrihet betyder att alla står tysta?

EH: Har du lyssnat? Har det varit våra åsikter? Har vi sagt att vi vill döda män?

PL: Paula, du skall få komma in…
Paula Melkersson PM: Ja men det är fullständigt absurt att prata om detta som att det är en åsikt att man vill döda män. För det första handlar SCUM-manifestet om kvinnohat, alltså hat mot kvinnor. Det är en lysande parodi på allt som har tyckts, tänkts och sagts om kvinnor, vad det är att vara kvinna under de årtusenden av kvinnoförtryck som de här budskapen kommer ifrån. Valerie Solanas vände på de formuleringar som finns. På turtearens hemsida finns väldigt snyggt och utlagt citat från Aristoteles, via Tomas av Aquino till dom stora… Alla stora tänker som format vårat sätt att se på män och kvinnor. Valerie Solanas vände lite på det och talade om männen på det sättet och plötsligt blir det väldigt uppenbart hur absurt det är och därför reagerar folk. Ja, vi reagera på de här formuleringarna men att tala om att det är en åsikt om manshat som uttrycks. Det är ju bara barockt och dessutom kan man faktiskt sätta upp nästan vad som helst. Jag var och såg en föreställning där det iscensattes, eller en läsning av en nättråd med rent kvinnohat. Det var en autentisk… Ja det var brilliant gjort!

PL: Pär. För jag vet att du… Du tog ut några citat som du gärna skulle vilja läsa upp. Har du med dig?

PS: Först skulle jag vilja säga; då undrar jag Paula vilken person är det som har sagt att den kvinnliga halvan av jordens befolkning skall utplånas och har det dessutom sagts i kombination med att det finns en hel ideologisk rörelse som står bakom det här?

PM: Ehhh. (Fniss) Alltså, man kan nog inte kalla SCUM, det sällskap som, som Valerie Solanas upfinner hä, för en rörelse. Vi kan nog inte se…

PL: Kan du inte säga, Paula, vad SCUM står för, när du ändå är igång. Du är expert nu!

PM: Ja, Sociaty for Cutting Up Men, om det nu är bekräftat?! Det är också SCUM som i samhällets avskum.

PS: Nä, det det är ju bara det att SCUM har ju, SCUM har ju… Nu..SCUM… Paula! Vad jag menar är ju att SCUM har hyllats av ett helt etablecimang…

PM: Vilka då?

PS: Rader av feminister, ja jag har lagt ut på…

PL: Du gjorde det alldeles nyss! (Programledaren fnissar, Hihi!)

PS: Ja, jag kan också säga att jag lagt upp mera noggrant om det här på min blogg som heter Genusnytt.

Någon: (ohörbart)…så fort den kommer ut och det finns väl en anledning att den gör det?!

P3 debatt: "Står inte feminism för jämlikhet?"

2011-11-25T08:55:00.001+01:00

På P3 debatt ställer man sig nu frågan "Står inte feminism för jämlikhet?"
Lyssna: "Feminister jobbar inte för jämlikhet längre"
När P3 Debatt-medlemmen Martin Svensson påpekade att det inte rapporteras om män som misshandlas av sina kvinnliga partners så fick han höra att han "förtjänade att dö" av en uttalad feminist.

Det hela började med att Martin Svensson, medlem på publikytan P3 Debatt, hävdade att studier i engelskspråkiga länder visar att våld inom parrelationer är jämnt fördelade mellan könen efter att hans namne popartisten Martin Svensson skrivit om att han hade blivit misshandlad av sin kvinnliga partner.
Uttalandet är helt korrekt borde verkligen inte vara varesig kontroversiellt eller väcka särskilt starka känslor.

"Jag tyckte också att det var konstigt att det inte finns någon direkt tillförlitlig forskning om hur det ser ut i Sverige, då kvinnors våld mot män inte rapporteras om på samma sätt som mäns våld mot kvinnor inom parrelationer, som bland annat DN har skrivit om. Jag försökte inte förneka eller förringa att vissa män misshandlar sina kvinnliga partners, allt jag gjorde var att hävda att det möjligtvis fanns ett problem åt andra hållet. Detta räckte tydligen för att jag inte längre förtjänade att få leva, enligt en uttalad feminist. Står inte feminismen för jämlikhet?"

Utifrån detta fick Martin Svensson höra av en uttalad feminist att "Sådana som du förtjänar att dö".
Svensson påpekar dock att en enskild person som bekänner sig till en viss ideologi häver ur sig något kan inte övriga anhängare av ideologin hållas ansvariga för.

"Vem som helst kan slänga ihop ett manifest, ge skulden för allt ont till en viss grupp, hävda att den gruppen borde utrotas och sen gå ut och försöka genomföra det."

Det som däremot är viktigt är hur övriga anhängare av ideologin bemöter det, menar Svensson. Tar man avstånd från det eller hyllar man det som något av det bästa som gjorts? Så avslutar svensson med frågan:

"Att feministerna till exempel inte har tagit avstånd från Scum-manifestet får mig att fundera över vad feminister egentligen menar när de hävdar att feminismen står för jämlikhet."

Lika lön för lika arbete?

2011-11-24T17:25:00.001+01:00

Annie Lööf valdes till ny partiledare för Centerpartiet den 23 september i år. I samaband med detta frågade Centerkvinnorna Annie Lööf om henned tankar och politiska förslag kring sex olika jämställdhetsområden. Om jämställda löner sa Annie Lööf bl a så här:

"För lika arbete ska man få lika lön. Vi skriver 2011 i kalendern och det borde vara en självklarhet, men så är tyvärr inte fallet. Kvinnor tjänar mindre än män i nio av de tio vanligaste yrkesgrupperna. Enligt SCB tjänar kvinnor ungefär åtta procent mindre än män i genomsnitt".

Pelle Billing har redan bloggat om det i inlägget - Annie Lööf kommer ut som hardcore-feminist - men jag tänkte ta citatet som utgångspunkt för att titta lite närmare på just kvinnors och mäns löner. Hur ser verkligheten, eller iallafall statistiken, faktiskt ut och innebär att "Kvinnor tjänar mindre än män" att kvinnor lönediskrimineras p g a kön? Diskrimineras någon p g a kön överhuvudtaget?

Den 6 september 2011 pressenterade Medlingsinstitutet sin rapport - Vad säger den officiella lönestatistiken om löneskillnaden mellan kvinnor och män 2010? Medlingsinstitutet är en myndighet under Arbetsmarknadsdepartementet och statistikansvarig myndighet för den officiella lönestatistiken.

I dagligt tal används begreppen lön och inkomst som om de betydde samma sak. Men så är det alltså inte. Lön är den ersättning man kommit överens om för utfört arbete och som inkomst räknas lön samt ersättningar från försäkringskassan, a-kassan, pension, inkomst av kapital, studiebidrag, barnbidrag m.m.

I den officiella lönestatistiken räknas timlön om till månadslön för att uppgifterna ska gå att jämföra.Inkomsten påverkas av om man arbetar hel- eller deltid. Det gör däremot inte lönen eftersom alla löner räknas upp till heltid i den officiella lönestatistiken, även detta för att uppgifter ska gå att jämföra.

Skillnaderna i lön mellan kvinnor och män var 14,3 procent under 2010 om ingen hänsyn tas till att de i stor utsträckning arbetar inom olika sektorer och yrken. Tar man hänsyn till de 5 stora skillnaderna yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid blir löneskillnaden 5,9 procent för hela arbetsmarknaden.

Att män och kvinnor arbetar inom olika yrken och att dessa yrken är förknippade med olika lönenivåer är den viktigaste förklaringen till löneskillnaden mellan män och kvinnor.

Landstingen utgörs till stora delar av sjukvården där den betydande majoriteten av omvårdnadspersonalen är kvinnor medan en stor andel av männen är läkare. Löneskillnaden i Landstingen är 26,5 procent innan standardvägning och 4,8 procent efter standardvägning.

Givevis finns ytterligare faktorer som påverkar men som inte är medräknade. Löneskillnaden minskar ytterligare när fler av dessa faktorer inkluderas.

Vissa lönepåverkande faktorer kan dock inte beaktas i den officiella statistiken. Uppgifter i lönestatistiken om att personen har arbetsledande befattning saknas till exempel ofta. Arbetsledare, gruppchefer med flera förs därför oftast till samma yrkesgrupp som sin personal trots att olika former av ledande befattning ofta påverkar lönen.

Den oförklarade löneskillnaden minskar alltså ytterligare om man tagit hänsyn till olika personers arbetsledande funktion om fördelningen av chefsjobben inte är jämn mellan könen.

Brist på information om chefsskap ger alltså missvisande resultat i den officiella lönestatistiken när man analyserar löneskillnaden mellan kvinnor och män.

Oavsett hur skillnaden beräknas har den dock minskat mellan 2005 och 2010. Hur mycket löneskillnaden minskat varierar mellan sektorerna. Störst är förändringen inom staten där kvinnors månadslöner har närmat sig mäns månadslöner med 3,6 procentenheter mellan 2005 och 2010. Inom staten är den oförklarade löneskillnaden 5,8 procent i månadslön.

Näst störst minskning är inom kommunerna, där löneskillnaden minskat med 2,3 procentenheter. Kommunerna har nu den minsta oförklarade killnaden på avseende månadslön på 0,4 procent.

Om vi tittar vidare på kommunerna tjänade kvinnor 2010 i genomsnitt 24 200 kr ock män 25 700 kr. Inom kommun var alltså kvinnors ovägda månadslön 93,9 % av männens. Efter att man beaktat att kvinnor och män fördelar sig olika över vissa lönepåverkande faktorer så som yrke, utbildning, ålder, arbetstid och sektor motsvarade kvinnors standardavvägda månadslön 99,6 % av männens.

Vid analyser av löneskillnader mellan kvinnor och män använder Medlingsinstitutet måttet månadslön. Skälet till att månadslön används är dels att det är ett brett lönemått, det innehåller information om utbetalade fasta och rörliga tillägg, dels att det är vissa skillnader i definition av grundlön mellan olika sektorer.

Måttet månadslönen innehåller alltså olika prestationer personen gör extra för att höja lönen. Om vi inte tar hänsyn till detta "extraarbete" när vi ser till kommunerna får vi en annan bild. Inom kommun är inte bara skillnaden i den standardavvägda månadlönen extremt liten utan här är dessutom kvinnors standardavvägda grundlön 100,3 % av männens.

Återigen ser vi alltså en oföklarad skillnad mellan kvinnor och män men denna gång åt andra hållet. Detta betyder givetvis inte att män nu är diskriminerade utan att skillnaden inte förklaras av yrke, utbildning, ålder, arbetstid och sektor. Information om eventuellt chefskap kan återigen vara bristande i lönestatstiken. Inom kommun är ca 65 % av cheferna kvinnor och 35 % män när chefsskap definieras som ansvar för såväl verksamhet, personal och ekonomi inom ett område. Härutöver kan man tänka sig att många som inte är chefer enligt denna definition ändå har ett begränsat ökat ansvar som beaktas vid lönesättning men som inte heller syns i statistiken.

Jämställt jämställdhetspolitiskt program?

2011-11-22T17:54:00.001+01:00

I torsdags presenterade TCO sitt nya jämställdhetspolitiska program. Programmet är författat av 3 kvinnor, Ulrika Hagström, Helena Johanson och Kerstin Olsson, TCOs avdelningen för samhällspolitik och analys, och handlar till övervägande del om kvinnors situation. TCO ett fackförbund för båda könen?.

Så här skriver man i inledningen till programmet:

"De största problemen med dålig arbetsmiljö finns idag i yrken där kvinnor är i majoritet. Högt tempo i kombination med lågt inflytande, bristande karriärmöjligheter och en lön som inte motsvarar arbetsinsatsen gör att flera av TCOs kvinnodominerade yrkesgrupper upplever stress och i viss mån olust på jobbet. Dåliga arbetsvillkor riskerar att leda till besvär som går ut över hälsan."

Enligt arbetsmiljöverkets officiella statistik för 2010 inträffade 54 dödsolyckor bland förvärvsarbetande; 49 bland arbetstagare (varav 1 kvinna) och 5 bland egenföretagare (ingen kvinna). Jag skulle vilja beteckna arbetsplatsolyckor med dödlig utgång som den ultimata konsekvensen av dålig arbetsmiljö. Denna statistik tycks ha gått TCO förbi eller så är lågt inflytande, bristande karriärmöjligheter och en lön som inte motsvarar arbetsinsatsen det värsta man kan drabbas av på jobbet? Vilken lön ska man ha för att sätta livet till?

Nu kan det förstås vara så att TCO inte uttrycker sig så generellt som jag gör utan talar enbart om sina medlemmar vilka i huvudsak är tjänstemän.

Under rubriken Det Obetalda arbetet skriver TCO:

"I huvudsak är det kvinnorna som löser konfl ikten mellan tid för obetalt
hushållsarbete och tid för betalt förvärvsarbete, och de löser den genom att
de avstår från att förvärvsarbeta heltid."

Kvinnor

Betalt och obetalt arbete: 9 timmar 30 minuter

Fritid: 4 timmar 1 minuter

Sömn mm: 10 timmar 23 minuter

Män

Betalt och obetalt arbete: 10 timmar 07 minuter

Fritid: 4 timmar 4 minuter

Sömn mm: 9 timmar 44 minuter

Skillnaden i arbete är alltså 37 minuter medan skillnaden i Fritid + Sömn mm är 36 minuter. Är det verkligen konflikten mellan tid för obetalt hushållsarbete och tid för betalt förvärvsarbete man löser?

TCO tycks trots allt ha tittat noga på tidsanvändningsundersökningen allternativt läst denna blogg för man skriver också som jag och många andra påpekat:

"I diskussionen om tidspress förekommer det synpunkter att problemet kan lösas om männen tog på sig mer av det obetalda arbetet. Det är sant att männen utför mindre av det obetalda arbetet, men eftersom de arbetar mer betalt visar det sig att den sammanlagda arbetsmängden, betalt och obetalt arbete är lika, eller till och med mer för män med små barn, om man jämför mäns och kvinnors totala arbete. Om männen skulle göra mer hemarbete skulle deras totala arbetsmängd bli högre än kvinnornas om kvinnorna fortsätter att förvärvsarbeta i lägre grad än männen."

Tack för denna klarsyn!

Sex feministiska myter och fyra nationalekonomer

2011-11-18T14:10:00.001+01:00

Via feministbiblioteket fick jag nys om artikeln - Vetenskapliga sanningar och Feministiska myter - skriven av nationalekonomerna docent Anne Boschini, docent Astri Muren, professor Mårten Palme och professor Mats Persson i näst senaste numret av Ekonomisk debatt, nr 6 2011 årgång 39. Artikeln går till attack mot Pär Ströms bok Sex feministiska myter.
Såhär lyder ingressen till artikeln:

Anne Boschini, Docent.

Man kan säga mycket om Pär Ströms bok men jag tänkte titta lite närmar delar av på Nationalekonomernas egen framställning. I Artikeln följer man Pär Ströms upplägg och går igenom de sex myterna i tur och ordning. För att inlägget inte ska bli för lång tänkte jag koncentrera mig på vad man har att säga om Myt nr 5 - Kvinnor dubbelarbetar.

Mats Persson, Professor

Pär Ström hävdar utifrån Tidsanvändningsundersökningen 2000/2001, den senaste från 2010/11 fanns ej tillgänglig när boken skrevs, att både män och kvinnor dubbelarbetar men att fördelningen mellan förvärvsarbet och hemarbete skiljer sig åt. Ser man till hela befolkningen 20 - 84 är den totala arbetstiden i princip identisk, det handlar om att män arbetar några minuter mer. Nationalekonomerna tycker inte att det är rikrigt relevant för diskussionen att titta på hela befolkningen.

"I kapitel 5 vänder sig Pär Ström mot den ofta framförda åsikten att kvinnor i högre utsträckning än män ”dubbelarbetar”, dvs kvinnan förvärvsarbetar och bär samtidigt det tyngsta ansvaret för hemmet och barnen...
Enligt Pär Ström framgår av [tidsanvändnings-]undersökningen att kvinnor visserligen utför mer hemarbete, men att detta mer än övervägs av att män i genomsnitt gör en större insats på arbetsmarknaden....
Den grupp som har högst relevans för Ströms påståenden är sysselsatta sammanboende med barn: denna grupp delar ju sin tid mellan förvärvsarbete och omfattande hemarbete. Tabell 1 ovan visar jämförelserna för småbarnsfamiljer respektive familjer med barn äldre än sju år. Det framgår tydligt av tabellen att kvinnorna i båda grupperna ägnar markant längre tid åt hemarbete. Kvinnorna arbetar totalt nästan 40 minuter längre i båda de studerade grupperna."

Ok, point taken. Låt oss titta på den tabell man syftar på, Tabell 1, sidan 11. Siffrorna är hämtade ur Tidsanvändningsundersökningen 2000/2001, SCB.
Sammanboende småbarnsföräldrar Sammanboende med barn > 7 år
Kvinnor Män Kvinnor Män

Förvärvsarbete                 7,23                   8,37                   7,49                   8,20
Hemarbete                       5,46                   3,56                   4,21                   3,11
Totalt                              13,09                  12,33                 12,10                 11,31

Enligt nationalekonomernas tabell ser det onekligen ut som att kvinnor arbetar totalt 36 minuter mer under småbarnsåren och 39 minuter mer under skolåldern än män..
I Tidsanvändningsundersökningen 2000/01 arbetade alltså kvinnor mer totalt sett i de grupper som nationalekonomerna anser var relevanta för diskussionen.

Innebär detta att kvinnor dubbelarbetar och att män inte gör det?
Är inte det arbete män gjorde jämförabart med det som kvinnor gjorde?

Både kvinnor och män lade tid på förvärvsarbete och hemarbete. Kvinnor lade mer tid på hemarbete, eller underförstått "bar det tyngsta ansvaret för hemmet", medan män lade mer tid på förvärvsarbete och då rimligen också underförstått "bar det tyngsta ansvaret för familjens försörjning".

Astri Muren, Docent.

Så långt borde man kunna säga att både kvinnor och män "dubbelarbetar". Nu arbetade kvinnor faktiskt mer totalt sett i de relevanta grupperna men kan man forfarande säga att arbetet är jämt fördelat?
Det är förstås inte sannolikt att arbetet skulle fördela sig på minuten lika men detta kan ju inte heller vara kravet för att säga att arbetet är jämt fördelat.
De flesta skulle säkert nöja sig med en "någorlunda" jämn fördelning av den totala arbetstiden för att godta att förvärvsarbete och hemarbete fördelar sig något olika. Vad en "någorlunda"jämn fördelning innebär kan förstås variera beroende på vem man frågar. Någon skulle kanske inte acceptera annat än 50/50 fördelning men i varierande grad kan säkert många anse att det är jämt fördelat även vid 45/55 eller till och med upp mot 40/60.
Låt oss titta igen på tabellen som man hämtat ur Tidsanvändningsundersökningen 2000/2001, Bilaga 5.

Tabell B:15 Sysselsattas genomsnittlig tid för utövare av aktiviteter år 2000/01 efter kön och familjecykel. Timmar och minuter per dygn med 95-procentigt konfidensintervall. Befolkningen 20-64 år.

Sammanboende småbarnsföräldrar Sammanboende med barn > 7 år

Kvinnor Män Kvinnor Män

Förvärvsarbete 7,23 (46%) 8,37(54%) 7,49(48%) 8,20 (52%)

Hemarbete 5,46 (59%) 3,56 (41%) 4,21(57%) 3,11 (43%)

Totalt 13,09 (51%) 12,33 (49%) 12,10(51%) 11,31 (49%)

Här har jag räknat ut och lagt till hur stor andel kvinnor respektive män statistiskt sett tar av den totala gemensamma tidsanvänding för förvärvsarbete, hemarbete och totalt arbete.
Tittar vi på sista raden med summan av tidsanvändningen för både förvärvsarbete och hemarbete ser vi att det fördelar sig 51% / 49 %. Många skulle argumentera att detta är en jämn fördelning.

Hur skulle nationalekonomerna betrakta fördelningen?

Mårten Palme, Professor

Visst är det så att kvinnor gör mer hemarbete. Frågan var dock om männen lyckades kompensera detta med att de gjorde mer förvärvsarbete?
Nationalekonomerna menar att Pär Ström "använder sig av statistik och citat på ett selektivt vis" när han hävdar detta och att "verkligheten är mer komplicerad".
Det verkar som att fler än Pär Ström använder eller låter bli att använda statistik på ett selektivt vis.

Nu har jag inte träffat nationalekonomerna och vet inte vad de tycker om en 51/49 fördelning. Om detta inte är acceptabelt och att det således innebär att kvinnor dubbelarbetar tycker jag vi även ska titta på den senaste undersökningen, Tidsanvändningsundersökningen 2010/11, som alltså inte fanns när Pär skrev sin bok men väl när Nationalekonomernas artikel skrevs. Motsvarande tabell ser ut så här:

Tabell B:15 Sysselsattas genomsnittlig tid för utövare av aktiviteter år 2010/11 efter kön och familjecykel. Timmar och minuter per dygn med 95-procentigt konfidensintervall. Befolkningen 20-64 år

Sammanboende småbarnsföräldrar Sammanboende med barn > 7 år

Kvinnor Män Kvinnor Män

Förvärvsarbete 7,03 (46%) 8,10 (54%) 8,03 (49%) 8,15 (51%)

Hemarbete 5,01 (52%) 4,35 (48%) 3,57 (53%) 3,24 (47%)

Totalt 12,03 (49%) 12,45 (51%) 12,00 (51%) 11,37 (49%)

I de relevanta grupperna är det med Nationalekonomernas resonemang nu männen som dubbelarbetar under småbarnsåren och dessutom lägger männen ner mest totalt arbete fram till barnen fyller 18 år.
Personligen tycker jag det är glädjande att barnfamiljerna 2010/11 har en fördelning som ligger inom 45/55 kvoten och enligt mig en någorlunda jämn fördelning av såväl förvärvsarbete som hemarbete.

"I en nyligen publicerad bok presenterar och avfärdar samhällsdebattören Pär Ström vad han betraktar som sex olika "feministiska myter". I denna artikel granskas framställningen. Vi finner att den på en rad punkter vilar på en mycket svag empirisk grund. Pär Ström använder sig av statistik och citat på ett selektivt vis och verkligheten är mer komplicerad än vad han vill ge sken av."

Stå upp för barns kroppsliga integritet!

2011-11-18T08:57:00.001+01:00

”Därför måste regeringen stoppa omskärelse av pojkar”

Religiös stympning. Uppskattningsvis 3.000 pojkkroppar i Sverige blir varje år oåterkalleligen märkta genom omskärelse. Om vi vill bli betraktade som progressiva kan vi inte fortsätta att villkora barns kroppsliga integritet. Vi missar även barnkonventionens intentioner när vi utgår från att barn som föds in i en ”icke-västeuropeisk kontext” inte har individuella rättigheter. Frågan är politiskt mycket känslig, men regeringen måste nu lyfta frågan om ett förbud för omskärelse, skriver elva debattörer på DN-debatt.

Riksdag och regering har beslutat att omskärelse av pojkar är tillåten i Sverige. Syftet med den lag OmskL (2001:499) om omskärelse av pojkar som infördes 2001 var att förebygga att ingrepp sker på ett sätt som inte är förenligt med pojkarnas bästa.
2005 fick Socialstyrelsen i uppdrag att rapportera vilka effekter lagen då fått. Lagen hade inneburit en viss förbättring av hygien- och smärtlindringsrutiner hos de få som begärt tillstånd för att utföra omskärelse, men att det fortfarande förekom att personer utan tillstånd utförde omskärelse. Lagen hade inte haft avsedd effekt som skydd mot att pojkar kommer till skada i samband med omskärelse.

2006 fick Socialstyrelsen i uppdrag av Regeringen att bl.a. analysera varför och i vilken omfattning vissa pojkar omskärs utanför hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen fick också i uppdrag att lämna förslag på åtgärder för att ingen pojke ska fara illa inom omskärelseverksamheten som helhet. Resultatet lämnades i forma av repporten - Omskärelse av pojkar - Rapport av ett regeringsuppdrag (S2005/7490/SK).

I denna rapport konstaterar Socialstyrelsen att det förekommer komplikationer efter omskärelser utanför hälso- och sjukvården och föreslår därför att, med hänsyn till barnets bästa, införs en lagstadgad rätt i lag (2001 :499) för pojkar att få omskärelse på icke medicinska grunder utförd inom hälso- och sjukvården och att landstingen får en motsvarande skyldighet att ge pojkarna den möjligheten.

I Socialstyrelsens rapport utgår man från regering och riksdags uppfattning att omskärelse på icke medicinska grunder är förenligt med barnkonventionen och att ett förbud skulle medföra otillåten begränsning av religionsfriheten. Vad säger då barnkonventionen?

Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.

Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet.

Varje barn har rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård. Traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska avskaffas.

Under beredningen av OmskL ansåg regeringen att ett förbud mot omskärelse skulle medöra att verksamheten tvingades ut i det illegala området och utrymmet för "köksbordskirurgi" skulle öka.

Detta resonemang är helt främmande när man diskuterade kvinnlig omskärelse. Kvinnlig omskärelse benämns, helt korrekt, i Sverige som könstympning. Denna sed förekommer i andra etniska grupper, ffa i grupper från Afrikas horn, men motiveringen för ingreppet är precis den samma. Vikten av att ingå i ett kulturellt och religiös sammanhang för flickan.

Trots att samma resonemang kan tillämpas här har man i detta fall resonerat så att alla former av kvinnlig könsstympning, oavsett ålder på flickan/kvinnan, är straffbar med 2 - 4 års fängelse. Ingreppet är till och med straffbart i Sverige när det utförts i ett annat land.

När det gäller kvinnlig könsstympning skall socialtjänsten alltid inleda en utredning om risken är överhängande att kvinnlig könsstympning sker, föräldrarna har en positiv inställning till könsstympning eller om man vet att könsstympning har skett.

Med religionsfriheten som utgångspunkt argumenterar Socialstyrelsen för att ffa judiska och muslimska pojkar fötts in i en ”icke-västeuropeisk kontext” och därför har de varken självbestämmande eller individuella rättigheter. Deras kroppsliga integritet är villkorad av religionens påbud. Religionsfrihet eller religionstvång?

I rapporten betraktas däremot kristna och västeuropeiska pojkar som individer som potentiellt kan ha en intressekonflikt med föräldrarna i denna fråga.

”Det kan finnas en intressekonflikt mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas tro och övertygelse. Det är dock en värderingsfråga. Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt. Det är i barnets intresse att bli en del av familjens tro och tradition.”

Som artikelförfattarna i DN påpekar tar man ställning för vuxna människors religionsutövning och intar en relativiserande hållning med avseende på kulturella uttryck. Socialstyrelsens resonemang missar helt barnkonventionens intentioner då det utgår från att barn som råkar födas in i en judisk eller muslimsk familj inte kan tänkas motsätta sig föräldrarnas tro och kulturella praxis. Hela resonemanget är ett klassiskt rasistiskt Vi-och-Dom resonemang.

Artikelförfattarna tar också upp det argument som regeringen framförde i beredningen av OmskL - risken för "köksborsskirurgi" - och menar att argumentet håller inte då lagar stiftas oavsett om samhällsmedborgare kan tänkas bryta mot dem eller ej.

"Barnaga är förbjudet i Sverige, detta förbud hindrar tyvärr inte föräldrar från att misshandla sina barn. Det är likväl ett principiellt viktigt förbud som visar på samhällets syn på barn som rättighetsbärande individer. Att som förälder, i exempelvis uppfostringssyfte, motivera fysiskt våld mot sina barn möter hårt juridiskt och samhälleligt motstånd."

Könsstympning av flickor är precis som barnaga förbjudet i svensk lag men det finns skäl att tänka att även det genomförs i osäkra miljöer. Varför skall man isåfall med regeringens vansinniga resonemang inte erbjuda afrikanska grupper, ffa från Somalia, att få sina flickor stympade inom sjukvården?

Kvinnlig omskärelse indelas i fyra typer. Typ 1 innebär delvis eller totalt borttagande av klitoris och/eller klitoris förhud (klitoridektomi). Bortagande av klitoris förhud kan väl inte vara så farligt? Det är ju precis samma sak som pojkens förhud. Det måste vi väl ändå kunna erbjuda i religionensfrihetens namn inom sjukvården, eller? (Ja, ironin är stor här)

Jag gör samma självklara konstaterande som artikelförfattarna:

Ett förbud mot icke-medicinska ingrepp på barns underliv bör för övrigt vara könsneutralt.

Vad var det nu regeringens fjärde jämställdhetsmål sa, Nyamko och Ulf?

Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.

Omskurna män har sämre sexliv

2011-11-15T18:37:00.001+01:00

Omskurna män löper betydligt större risk att ha svårigheter att nå orgasm, samtidigt som deras partner riskerar mer vaginal smärta och en ökad risk att inte bli tillfredsställda. Det skriver Svenska Daglbladet idag när de rapporterar om den danska enkätundersökning bland drygt 5 500 sexuellt aktiva danska kvinnor och män som publicerades i International Journal of Epidemiology i juni.

Jag skrev om undersökningen redan då som du kan läsa här - Manlig könsstympning leder till sexuella problem hos både män och kvinnor - men det är givetvis bra att denna åter lyfts fram. Den danska artikeln sammanfattades av författarna så här.

Omskärelse var kopplat till återkommande orgasmsvårigheter hos danska män och till en rad sexuella svårigheter hos kvinnor – särskilt orgasmsvårigheter, smärta vid samlag och en känsla av ofullständig sexuell tillfredsställelse. Noggrann utredning av dessa förhållanden i områden där omskärelse är vanligt behövs.

Som många säkert redan vet står det i regeringens fjärde jämställdhetsmål att kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.
Trots detta könsstympas 3000 pojkar årligen i Sverige i strid med varje individs rätt till kroppslig integritet, de mänskliga rättigheterna samt konventionen om barns rättigheter.
Sveriges komuner och Landsting, SKL, rekommenderar att alla landsting bör erbjuda könsstympning av pojkar när det inte är medicinskt motiverat och Socialstyrelsen vill införa rätt till könsstympning inom vården av pojkar - Omskärelse av pojkar - Rapport av ett regeringsuppdrag (S2005/7490/SK).
Viktigt att hålla i tankarna är att både SKL och Socialstyrelsen gör dett mot bakgrund av att det finns en lag som tillåter att pojkar könsstympas, Omskl.

Slå honom för att han är svag.

2011-11-13T19:21:00.001+01:00

Hannah: Och vad sker hos kvinnorna, när vi har sådana begrepp? I samband med att vi väl allihopa hört att “man slår inte tjejer”? Får vi för oss att vi inte kan skada någon med vårt våld? Tror vi att det är okey att ge någon en flathand för att vi blivit förolämpade?
Och kanske det värsta: lär vi oss att det är okey att slå män – bara för att de är män?
För att vi fått veta att om han sedan slår tillbaka är hans slag så mycket värre ur samhällets syn på våld och kön att risken att han faktiskt gör det är väldigt liten? För att vi också gått på “män är starka, kvinnor är svaga”-retoriken?"

Som av en händelse publicerade Hannah på One-Way Communication följande intressanta inlägg nästan samtidigt som jag skrev om Våld i nära relationer och artikeln i Läkartidningen. Jag tycker inlägget förtjänar att lyftas fram och diskuteras här.
Nedan följer delar av inlägget - “Mäns våld mot kvinnor” - från den 9 november och mina kommentarer:

"Via en feministisk maillista fick jag precis ett mail angående termen “Mäns våld mot kvinnor”. Författaren till mailet ifrågasatte om den termen verkligen är den bästa, om inte “våld i nära relationer” hade kunnat fungera istället, eller om vi borde försöka oss på att skapa en helt ny rubricering som inte är så exkluderande, och som dessutom inte ställer kvinnor och män emot varandra."

Min spontana reaktion är givetvis att detta är en mycket glädjande utveckling. Jag har ingen kunskap om vilken typ av feministisk maillista det rör sig om. Är det en mer allmän lista eller en lista av mer akademisk/sociologisk/genusvetenskaplig? Oavsett en glädjande utveckling.

Begreppet "Mäns våld mot kvinnor" är intimt förknippat med feminismens huvudsats, könmaktsordningen, och i synnerhet radikalfeminismens förklaring till könsmaktsordnigen, det sexualiserade våldet mot kvinnor.
Det finns ingen egentlig grund att prata om "Mäns våld mot kvinnor" annat än mot genussystemet som fond. För att förstå, beskriva och i slutändan hjälp kommer vi mycket längre genom att tala om "Våld i nära relationer" och i särskilda fall om "Våld mot kvinnor i nära relationer" alternativt "Våld mot kvinnor i samkönade relationer" och på samma sätt avseende män.

Män är inte våldsamma mot kvinnor och kvinnor är inte våldsamma mot män. Det finns relationer där mannen är våldsam mot sin partner. Det finns relationer där kvinnan är våldsam mot sin partner. Detta är ett stort problem för den som blir utsatt och måste ses som helt oacceptabelt av samhället.

Att särskilt tala om "Mäns våld mot kvinnor" tjänar inget annat syftet än att uttrycka och inpränta i samhällsdebatten teorin om våldets allmängiltighet, våldets continium och den radikalfeministiska förklaringsmodellen. Däremot är det adekvat att beskriva i ett enskilt fall att t ex kvinnan utsätts för våld i sin relation och att hon har denna relation med en man.

"För att kunna se och uppmärksamma ett strukturellt problem måste vi också kunna benämna det. Vid något tillfälle har det varit mycket relevant att prata om “mäns våld mot kvinnor”, för att belysa att det också finns i den massan som begreppet “våld” består av."

Detta kan jag delvis hålla med om men valet av benämning gör också att vi begränsar vår förmåga att att just se. Är det rätt struktur som belyses? Finns strukturen bara för att vi påstår att en företeelse beror av strukturen?

"Nu är jag ingen expert på våld, men jag tycker mig minnas att det stora problemet med just “mäns våld mot kvinnor” var att det osynliggjordes på grund av att det för det mesta skedde inom hemmets fyra väggar, till skillnad från “mäns våld mot män” som återfinns på mer offentliga platser. Och jag förstår poängen med att lyfta upp det, det gör jag verkligen. För kan vi inte prata om det kan vi inte heller förstå det."

Visst är det så, kan vi inte prata om det kan vi inte förstå det. Att lyfta fram våldet innanför hemmets väggar och juridiskt jämställa denna med annan misshandel samt att lägga detta våld under allmänt åtal har varit en otroligt viktig förändring. Att skapa det särkilda brottet kvinnofridskränkningen kan däremot ses som ett sätt att skapa ojämställt samhälle.
Frågan är om begreppet “mäns våld mot kvinnor” hjälper oss att prata och förstå. Ligger skillnaden i offrets kön eller i relationen mellan offer och förrövare? Är inte den stora skillnaden just relationen och inte lokalen? Är våldet helt väsensskilt när vi pratar om samkönade relationer eller "tjejligor" som rånar från “mäns våld mot kvinnor” och “mäns våld mot män”?

"Men är det fortfarande relevant att hålla fast vid det nu? Begreppet har ju redan problematiserats och kritiserats ett antal gånger för att det exkluderar våld inom samkönade relationer, samt ignorerar det faktum att kvinnor också slår män i nära relationer."
Ja det är verkligen frågan. Är det begreppet som sådant som fört något gott med sig eller att man riktat blicken mot våld i familjen? Är det rätt att belysa genom att kasta skugga på något annat?

"Ett annat problem som jag kan se med begreppet är att eftersom det inte finns en motsvarighet, eftersom det inte talas om “kvinnors våld mot män” som ett strukturellt problem, så kan det framstå som att det sanktionerar just våldsamma handlingar från kvinnors håll. Som att kvinnors våld “inte är så farligt” och därför inte värt att lyfta upp över huvud taget".
Skall det talas om "kvinnors våld mot män" och ska det talas om "kvinnors våld mot män" som ett strukturellt problem? "Kvinnors våld mot män" är en del av Våld i nära relationer och således skilt från våld i det offentliga rummet. Som sådant skall det studeras, beskrivas och bekämpas på samma sätt som annat våld i nära relationer. Är det vettigt att göra skillnad på kvinnors och mäns våld när man leter strukturer? Är det en struktur som beror av kön eller är allt relationsvåld uttryck för någon helt annan "struktur"?
Ur ett feministiskt perspektiv kan "kvinnors våld mot män" inte studeras eftersom det hotar att kullkasta teorin om könsmaktsordningen. Genom feminismens starka politiska inflytande från 90-talets början till dags datum har detta har lett till bl a regeringens senaste miljardsatsningen - Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer - (Skr 2007/08:39) som uttryckligen inkluderar män endast som förövare meninte som våldsutsatta. Undantaget är om mannen lever i en samkönad relation eller är av utländsk härkomst.

"Nu kanske någon vill protestera och säga att män som slår kvinnor slår ur överläge både fysiskt och strukturellt, eftersom hotet om det manliga våldet i sig själv fungerar som en förtryckande mekanism, samt att kvinnor ofta har en mer utsatt position i parrelationer gällande inkomst, egendom och beroende. Det kan så vara. Men det betyder inte att en kvinna som slår inte också slår ur en överordnad position, just eftersom hennes våld inte anses allvarligt av samhället och för att ett slag tillbaka inte kommer klassas som självförsvar av just den anledningen.
Och vad sker hos kvinnorna, när vi har sådana begrepp? I samband med att vi väl allihopa hört att “man slår inte tjejer”? Får vi för oss att vi inte kan skada någon med vårt våld? Tror vi att det är okey att ge någon en flathand för att vi blivit förolämpade? Och kanske det värsta: lär vi oss att det är okey att slå män – bara för att de är män? För att vi fått veta att om han sedan slår tillbaka är hans slag så mycket värre ur samhällets syn på våld och kön att risken att han faktiskt gör det är väldigt liten? För att vi också gått på “män är starka, kvinnor är svaga”-retoriken?"
Mycket väl skrivet. Kommentarer från mig känns nästan överflödiga men frågorna är väldigt relevanta och jag upprepar den viktigaste:

Lär vi oss att det är okey att slå män – bara för att de är män?
Är motivet för att inte slå en kvinna samma som motivet för att slå en man? Man får inte slå en kvinna eftersom hon är svag. Man får slå en man eftersom han är svag?!

Jag tycker att "mäns våld mot kvinnor" måste ersättas av våld i nära relationer både i text, tanke och handling och "strukturen" har inte med kön eller sexuell läggning att göra men i övrigt håller jag med Hannahs avslutande ord.

Det kanske inte är läge att plocka bort “mäns våld mot kvinnor” från agendan riktigt än, det finns mycket kvar att diskutera, men det är sannerligen på tiden att vi problematiserar “kvinnors våld mot män” också. För det finns ingenting som säger att det skulle vara mindre strukturellt betingat än det motsatta, och män och kvinnor kan faktiskt vara offer och förövare samtidigt.
Ett förtryck slår inte ut ett annat.
Och våld är aldrig okey, oavsett vem som slå.

Jag skriver i Läkartidningen om Våld i nära relationer

2011-11-09T07:11:00.000+01:00

Idag kommer den tryckta utgåvan av Läkartidningen ut där jag skriver om Våld i nära relationer. Texten är en replik på artikeln - Att fråga kvinnor om våldsutsatthet måste bli rutin - av professor Gun Heimer och Överläkare Anna Berglund i tidigare nummer av samma tidning.

Anna Berglund, Överläkare


Gun Heimer, Professor

Åter igen har dessa båda, verksamma vid Nationellt Centrum för Kvinnofrid, skrivit en enögd artikel om våld i nära relationer med andemeningen Mäns våld mot kvinnor där man pläderar för att inom sjukvården ensidigt fråga kvinnor om våldsutsatthet.

Sist det begav sig var i våras i samband med att antologin Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen presenterades. En debattartikel med i princip samma innehåll - ”Vården måste fråga kvinnor om de har utsatts för våld” - publicerades då på DN-debatt av Berglund och Heimer med flera andra av författarna till antologin. Även då skrev jag en replik som dock inte publicerades, men väl här på denna blogg.

Du kan läsa min nya artikel som pdf här eller bara fortsätta neråt.

Ställ frågan om våldsutsatthet till alla

Att propagera för att ensidigt fråga kvinnor om våldsutsatthet är för mig som ung läkare rent ut sagt skrämmande. Det rimmar mycket illa med en jämlik vård för alla, en sjukvård på lika villkor.

Det engelska uttrycket »domestic violence« ska till svenska korrekt översättas »våld i nära relationer«, men i svensk litteratur och i vårdprogram och regeringsdokument används sedan 20 år tillbaka oftast det missvisande uttrycket »mäns våld mot kvinnor«. Detta betyder att problemet underskattas med hälften. Internationell forskning visar att våld i nära relationer är ett betydande allmänmänskligt problem och att lika många män som kvinnor blir slagna av sin partner varje år [1-5].

Anna Berglund vid Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala universitet, hör till dem som påtalat bristen på forskning kring denna problematik i Sverige. Hittills finns endast svensk forskning vad gäller våldsutsatta kvinnor. Det mest citerade alstret, »Slagen dam« [6], fick dessutom mycket hård kritik år 2005, när undersökningen granskades på uppdrag av rektorn vid Uppsala universitet i samband med anklagelser om vetenskaplig ohederlighet mot en av huvudförfattarna [7].

Kvinnor står för hälften av våldet i nära relationer men skadas 2–3 gånger så ofta på grund av mäns större styrka. De blir också oftare utsatta för upprepad misshandel, men villigheten att initiera våld är dock densamma hos bägge könen [4]. Våldsutsatta män är till stor del osynliga i samhället, medan hundratals miljoner kronor satsats av regeringen varje mandatperiod för att hjälpa våldsutsatta kvinnor.

Antologin »Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen« är en del i den senaste miljardsatsningen, »Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer« (Skr 2007/

08:39), som uttryckligen inkluderar män endast som förövare, inte som våldsutsatta [8]. Undantaget är om mannen lever i en samkönad relation eller är av utländsk härkomst.

Utsatthet för våld i en nära relation kan leda till negativa hälsoeffekter för både kvinnor och män. De personer som utsätts drabbas i betydligt högre grad än andra av bland annat ångest, depression och sömnsvårigheter, men även av somatiska besvär som mag–tarmsymtom och olika smärttillstånd.

Att undersöka och börja ställa frågan om våldsutsatthet inte bara på akuten när patienten kommer med uppenbara skador utan som en naturlig del av anamnesupptagandet i den dagliga verksamheten borde kunna leda till stora vinster för både individen och sjukvården. Patienten får hjälp och stöd med det bakomliggande problemet, och sjukvården slipper onödiga besök och utredningar som inte leder någon vart. Detta är också ett av budskapen man vill föra fram med antologin.

En annan viktig aspekt på våld i nära relationer är att det just sker i när relationer, såsom familjer, där det också förekommer barn. Att barn finns med i bilden är en betydande anledning till att den våldsutsatte stannar i den våldsamma relationen och har svårt att ta sig ur. Både våldsutsatta män och våldsutsatta kvinnor kan uppleva ett starkt behov av att skydda barnen från den våldsamma partnern, och de känner rädsla för att förlora kontakten med barnen om de försöker bryta upp.

Att växa upp i en miljö där pappa eller mamma blir utsatt för våld, övergrepp och förnedring är ur barnets perspektiv ett problem i sig. Självklart måste det bli rutin att fråga patienter om våldsutsatthet, men att propagera för att ensidigt fråga kvinnor, som Anna Berglund och Gun Heimer gör i Läkartidningen (LT 42/2011, sidan 2082), i den aktuella antologin och tidigare på DN-debatt [9], är för mig som ung läkare rent ut sagt skrämmande. Det rimmar mycket illa med en jämlik vård för alla, en sjukvård på lika villkor.

Det kanske viktigaste att komma ihåg är dock att antologin inte i första hand handlar om den sönderslagna patienten på akuten.

Det handlar om den vanliga avdelnings- och mottaningspatienten och vikten av att upptäcka det våld som leder till sjukdom men vars direkta effekter inte för patienten till sjukvården.

Vi talar om ett problem som drabbar kvinnor och män i lika stor utsträckning. Att upptäcka detta är viktigt, inte minst för barnen i dessa relationer.

Barnens möjligheter att få hjälp, ska och får inte heller vara beroende av om det är mamma eller pappa som är den våldsutsatta. Än värre blir det när orsaken till att endast vissa barn får hjälp är att vi läkare slutat ta till oss forskningsresultat och i stället fattar beslut på ideologisk grund om att endast fråga kvinnor och mammor.

I antologin ägnas ett helt kapitel åt att argumentera för att man inte ska ställa frågan till män. Kapitlet sammanfattas: »Vad gäller frågan om huruvida enbart kvinnor ska tillfrågas om våld argumenterades för att detta kan motiveras av evidens, det vill säga forskning som belagt att våld i nära relationer i huvudsak utgörs av mäns våld mot kvinnor« [10].

Detta är ur ett vetenskapligt perspektiv osanning. Det finns ingen evidens för påståendet, däremot finns en hel del forskning om motsatsen. Den referens som ges är återigen den kritiserade »Slagen dam«, som nu döpts om till den svenska omfångsundersökningen. En enda undersökning utgör inte evidens, särskilt inte om det centrala resultatet av undersökningen inte har stöd i egna data och att slutsatsen borde vara den rakt motsatta utifrån dessa data [7].

Att avstå från att fråga en patient om våldsutsatthet enbart på grund av könstillhörighet är ur ett humanistiskt och läkaretiskt perspektiv helt förkastligt.

Som AnnaBerglund och Gun Heimer skriver är att fråga om våldsutsatthet inte ett screeningtest utan en intervention som startar en process hos den utsatta.

Med detta resonemang blir att argumentera för att enbart fråga kvinnor, att propagera för att avstå intervention, endast baserat på kön. Även om en större andel av gruppen våldsutsatta kvinnor kan sägas vara hårdare utsatta får vi inte glömma bort att enskilda män kan vara mycket utsatta och att det ofta finns barn med i bilden. Ställ frågan till alla!

*

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Referenser
1.Haaland T, Clausen SE, Schei B. Vold i parforhold – ulike perspektiver. Oslo: Norsk institutt for by- og regionforskning; 2005. NIBR-rapport 2005:03.

2. Mirrlees-Black C. Domestic violence: Findings from a new British crime survey self-completion questionnaire. British Home Office Research Study 191. London; Home Office; 1999.

3.Strauss MA, Gelles RJ. Societal change and change in family violence from 1975 to 1985 as revealed by two national surveys. Journal of Marriage and the Family. 1986;(48):465-79.

4.McKeown K, Kidd P. Men and domestic violence: What research tells us. Dublin: Department of health & Children; 2002.

5.Archer J. Sex differences in -physically aggressive acts between heterosexual partners: A -meta-analytic review. Aggress Violent Behav. 2002;7:313-51.

6.Lundgren E, Heimer G, Westerstrand J, Kalliokoski AM. Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning. Umeå; Brottsoffermyndigheten; 2001.

7.Hallberg M, Abrahamsson P. Granskning av professor Eva Lund-grens forskning i enlighet med Uppsala universitets regler avseende förfarandet vid anklagelse om vetenskaplig ohederlighet. -Uppsala: Samhällsveten-skapliga fakulteten, Uppsala universitet; 2005.

8.Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Regeringens skrivelse 2007/08:39. http://www.regeringen.se/content/1/c6/09/21/42/ef0318b1.pdf

9.Vården måste fråga kvinnor om de har utsatts för våld. Dagens Nyheter [2011-05-13]. http://www.dn.se/debatt/varden-maste-fraga-kvinnor-om-de-har-utsatts-for-vald

10.Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen. Uppsala: Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala universitet; 2004. NCK-rapport 2010:4. http://viewer.zmags.com/publication/e94cf46a#/e94cf46a/1

Feminister vs Jämställdhet.

2011-11-08T18:48:00.000+01:00

Under gårdagen skrev både Pär Ström med bloggen Genus Nytt och Hannah [efternamn okänt] med Bloggen One-way Communication om intervjun med Yvonne Hirdman i senaste numret av TCO-tidningen.

Som många säkert redan vet som är intresserade av jämställdhetsfrågor är Hirdman en av de feminister som haft stor inflytande, jag skulle vilja säga det allra största, över den svenska jämställdhetspolitiken och att denna gått från en strävan mot jämställdhet till ensidig feminism.

Det hela började 1985. Dåvarande vice statsminister, Ingvar Carlsson, tillkallar en statlig utredning, den s k Maktutredningen. Denna fick till uppgift att analysera makt och inflytande inom olika områden i det svenska samhället. Bland annat skulle utredningen:

"fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, belysa medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor samt beskriva de faktorer som ger makt att forma morgondagens Sverige"(Ju 1985:02).

Utredningen bestod av fyra ledamöter; Olof Petersson (ordf.), Yvonne Hirdman, Inga Persson och Johan P Olsson. Fem år senare, 1990, kommer Maktutredningen med sitt huvudbetänkande Demokrati och makt i Sverige.
Det tredje kapitlet är författat av prof. Yvonne Hirdman och där presenterar hon sin teori om genussystemet. Genomslaget för Yvonne Hirdmans teori blev monumentalt och präglar fortfaranade svensk samhällsdebatt och jämställdhetspolitik i mycket hög grad. Vad som hände därefter känner vi ju väl till. Nog om historien.

Både Pär och Hannah väljer att lyfta fram Hirdmans svar på frågan - Vad är skillnaden mellan jämställdhet och feminism?

– Jämställdhet handlar om att skapa lika villkor, ansvar och möjligheter för män och kvinnor. Feminismen är ett slags ideologi, en dröm om ett samhälle där det inte finns orättvisor på grund av kön. Jämställdheten står för en politik. Man skulle kunna säga att målet för jämställdhet är feminism.

Pär Ström menar att journalisten genom att formulera frågan sätter likhetstecken mellan jämställdhet och feminism. Jag skulle vilja hävda motsattsen.
Det är fantastiskt bra att journalisten har uppfattat att det finns en skillnad mellan jämställdhet och feminism. De senaste 20 åren har de båda orden allt mer användts som om de vore utbytbara med varandra i media och politiken. Än bättre att just Hirdman får ge sin definition på skillnaden.

Hannah mennar att citatet ovan plötsligt ger mening åt ordet jämställdist och kommer fram till följande definition:

Jämställdismen vill, liksom liberalfeministerna back in the days, att män och kvinnor ska ha samma politiska, juridiska och karriärsmässiga möjligheter.

Feminismen vill, förutom allt det ovanstående, också att alla de fördomar som finns kring kön och som begränsar vår tillvaro på ett eller annat sätt ska försvinna, så att vi kan leva våra liv som människor och inte kön, utan förtryckande strukturer och normer om hur vi “borde” vara som kvinnor och män.

Vidare förtydligar hon sin syn på skillnaden genom att peka på att jämställdismen saknar en uppfattning och teori om könsstrukturer och maktobalanser mellan könen. Enligt Hannah anser jämstäldisten att de olikheter som kvarstår efter alla reella, objektiva hinder är undan röjda beror är beroende av biologin. Jämställdisten kan inte se att att "sociala normativa traditionerna lever kvar i människors handlanden och tänkanden".

Jag har till och från kallat mig jämställdist, men föredrar att säga att jag är för jämställdhet(punkt), och tänkte ge mitt högst presonliga svar.

Ja, jag har ingen teori om strukturer och maktobalanser. Nej, det finns inget viktigare än att kvinnor och män har samma potlitiska, juridiska och professionella rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Detta måste åtgärdas först. Vi har kommit långt i Sverige, för att inte säga hela vägen, både politiskt och professionellt, även om utbildningsfrågan är ett orosmoln. Juridiskt har vi långt kvar och en del frågor inom detta område är akuta.
Självklart påverkas kvinnor och män av sociala normativa traditionerna. Dessa tradioner har uppkommit ur människors livsomständigheter, slumpen och biologin.
Det kostar att bryta mot dessa normativa traditioner. Det kostar mest för de som går först men det är varje individs fria val att ta denna kostnad eller låta bli. Efterhand kommer det normativa att minska men en statistisk skillnad kommer ändå kvarstå som grundar sig på biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Detta är okej så länge valet är fritt.

Det är fel - Att en kvinna inte utvecklar sin fulla professionella potential för att det finns, eller att hon upplever, ett socialt tryck som säger att det är fel av henne att satsa hårdare på karriären, mindre på familjen och att låta maken ta huvudansvaret för barnen.

Det är inte fel - Att en kvinna inte utvecklar sin fulla professionella potential om hon upplever att priset är för högt i form av mindre tid och närhet med familj och barn.

Så länge valet är fritt och helt upp till individen spelar det ingen roll att fler kvinnor än män gör det ena eller andra valet. I Sverige är vi i princip där idag vad gäller familj, yrke och karriär men inte när det gäller bedömningen av kvinnor och mäns brott.

Som Hirdman svarar på frågan om en ung kvinnas möjligheter till att göra karriär:

– De är obegränsade, om hon verkligen vill.

Obligatoriskt faderskapstest vid födslen.

2011-11-06T16:50:00.000+01:00

Den viktigaste faktorn för att ett samhälle skall bli jämställt är att kvinnor och män har samma möjligheter. För detta krävs samma rättigheter och skyldigheter. Alldeles grundläggande blir då en könsneutral lagstiftning.
Sverige har idag inte en könsneutral lagstiftning och det främsta exemplet är föräldrarbalken.
Föräldrabalken 6 Kap 3 §:

Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam.

54 % av barnen som föds idag har ogifta föräldrar. En ogift mamma har ensam vårdnad om barnet från barnets födsel. En ogift pappa är juridiskt inte far och har ingen vårdnad från barnets födsel om inte modern skrifligen givit sitt godkännande.

För att en ogift pappa skall bli fader måste han skriftligen ekännas av modern eller få sitt faderskap faställt i dom. Efter att faderskapet är juridiskt faställt kan pappan få gemensam vårdnad om barnets mor godkänner det. I annat fall måste han vinna en vårdnadstvist i rätten där han med den andra föräldern som motpart begär gemensam eller enskild vårdnad.

Följande lilla berättelse finns på Minpappa.nu. Jag återger den här:

Jag är en blivande pappa på 20 år som har lite problem att ta itu med. Mitt ex är gravid med mitt barn och barnet är beräknat till den 30 januari 2012.
För att allting ska förstås ordentligt så började de hela i maj! Vi fick då reda på att hon var med barn. Jag ville flera gånger att en abort skulle göras då jag inte kände mig redo som pappa, men hennes svar var att de var för sent, vilket de inte var då det var i v.8.
Hon har inte någon utbildning eller jobb, har redan ett barn sedan tidigare som hon nekat pappan att få träffa!
Jag själv har utbildning och fast jobb. I början av oktober separerade vi, det är nu problemen börjar uppstå med tre månander kvar till födsel. Jag har accepterat det hela och vill ta mitt ansvar som pappa och vill ha gemensam vårdnad med delat boende varannan vecka, men mitt ex menar på att jag fram till att barnet är 1 år bara kommer få träffa min son under dagarna, men hur skall det gå när ja jobbar?
Och hur skall jag någonsin kunna få en bra första relation med min son om jag inte får träffa honom förens ett års ålder? Och vad jag läst mig till har pappor ingen direkt större talan att komma med tydligen?
Som jag ser de skulle ja helst ha ensam vårdnad om barnet då jag har den tryggheten ett barn behöver, fast ekonomi, boende, hjälpande föräldrar en underbar sambo osv, medan mamman lever på Socialen där dom betalar lgh m.m
Hon har inget som helst ekonomiskt ansvar och kan inte ta ett sånt ansvar heller, pengarna rinner mellan fingrarna. Det jag vill ha tips och råd med är vad kan jag göra, hur skall jag göra?! För att slippa vänta tills mitt barn är ett år gammalt innan jag kan ha min son boende hos mig en vecka och mamman den andra veckan? Hon kommer ju naturligtvis göra allt för att dra ut på tiden så mkt som möjligt för att jag ska få vänta ännu mera.

Hur kan det vara så att vårdnad inte följer med faderskapet i 2000-talets Sverige? Det enda rimliga i Sverige 2011 borde vara att båda föräldrarna får gemensamvårdnad från det att barnet föds.
Precis som idag borde fadersakpet kunna bekräftas av mamman och pappan gemensamt innan födseln och i samma stund har paret gemensam vårdnad.
Om den blivande mamman och pappan av någon anledning inte bekräftat faderskapet innan födslen skall ett obligatoriskt blodprov tas under första dygnet för faderskapstest.
Redan idag tar vi blodbrov på alla nyfödda, så varför inte testa faderskapet när man tar proverna för de fem sjukdomarna fenylketonuri, kongenital hypotyreos, adrenogenitalt syndrom, galaktosemi och biotinidasbrist?

Ett än mer radikalt grepp skulle vara att faderskap bestäms på alla barn, när så är möjligt, det första dygnet via blodprov. Det enda gilltiga argumentet mot detta är att det är mycket billigare att skriva på ett papper när föräldrarna är överens. Mot ett obligatoriskt test av faderskapet framförs ibland att det kan ställa till mycket bekymmer om det visar sig att den förmodade fadern inte är far. Genom ett obligatoriskt test skulle alla vara införstådda med vad som gäller och lösa eventuella oklarheter under den 9 månader långa havandeskapstiden. Barnets rätt till båda sina föräldrar kan inte få stå tillbaka för att föräldrarna skall slippa en pinsam situation. Är man vuxen nog att ta hand om barn får man vacker klara ut även en sådan situation.

I ett samhälle som betror män om att vara föräldrar borde det också vara obligatoriskt att den förmodade fadern underrättas så snart det står klart att kvinnan är gravid och att hon ämnar föda barnet. Detta för att den blivande pappan skall ha så god möjligheter som möjligt att gör de förändringar och anpassningar av sin livsituation som kan krävas för ett fungerande föräldraskap.

Vidare borde föräldrabalken ändras till att föräldrarna skall verka för att båda föräldrarna är delaktiga i barnets liv och uppväxt. Den förälder som avsevärt försvårar eller inte aktivt arbetar för ett fungerande samarbete skall fråntas vårdnaden.

Dessa förändringar skulle föra svenska lagstiftning in i 2000-talet där både kvinnor och män ses som fullvärdiga kapabla föräldrar till motsattsen bevisats och focus skulle ligga på barnets behov.
Sannolikt skulle vårdnadstvisterna också bli färre och vi skulle slippa den typ av fullkomligt vansinniga vårdnads tvister som fallet ovan är på väg mot.

Kvinna och anti-feminist

2011-11-06T13:18:00.001+01:00

Idag vill jag bara sprida ordet om en relativt ny blogg, från september 2011 tror jag. Själv hittade jag den tack vare att bloggerskan Ninnitokan skrivit en kommentar här på Ett Städat Yttre..
Bloggen heter som sagt - Kvinnaochantifeminist - och inleds med orden:

En gång var jag en övertygad feminist. Mitt mål med bloggen är att visa på vad som fick mig att totalt byta sida.

Bloggen är verkligen väl värd att läsa, även om jag inte hunnit läsa allt själv än, och är lite mer i stil med t ex Bittergubben d v s mindre nyhets/medie-betonad och mer av filosofiskt/ideologiskt resonerande.
Jag upplever att Ninnitokan drog igång Kvinnaochantifeminist av samma anledning som jag började med Ett Städat Yttre. En tydlig känsla av att något är fel, väldigt fel, och var tvungen att åtminstone för sig själv vari felet ligger och gärna hjälpa andra att se det.

Ett stort lycka till och välkommen till Ninnitokans Kvinnaochantifeminist.

P.s. Givetvis kommer ni återfinna henne i min Blog-roll här till höger.

Feministiska insikter

2011-11-05T11:26:00.002+01:00

Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina kommenterade igår ståhejet på Twitter den 2 november när Pär Ström under kvällen skulle debattera skattefinansierad "Feministisk Porr", och den uppenbara dubbelmoralen detta innebär, i TV4s Kvällsöppet.

Suhinina skriver:

"Jag förstår verkligen att det är kul att sitta på Twitter och tillsammans med kompisar heja på vem som helst som pratar mot Pär Ström. Men det känns också som ytterligare ett irriterande symptom på en tråkig debattkultur. Enkel dramaturgi, vi mot dem, Ström mot feminister och alla coola mot Ström. Ström blir bjuden till teve för att prata om ett ämne han inte har koll på flr att producenterna tror det blir kul debatt, vi på Twitter buar ut Ström utan att lyssna på vad han säger. Om någon ung snygg feministtjej som min Twitterkrets Twitterföljer stod där och sade att "feministisk porr" är en luddig term, och att ordet "feministisk" kan användas för att ge någonting finkulturstämpel, hade folk buat?"

Bra skrivet. Gilltigt i många lägen och i synnerhet i debatten om ett Feministiskt samhälle kontra ett Jämställt samhälle. Förhoppningsvis sprider sig den känsla som Suhinina ger uttryck för mer och mer inom de feministiska lagren.

"Jag tycker bara själv, för egen del, att det blir allt mindre intressant att bry sig om feminismsnack. Jag är less på vi-mot-dem, jag är less på att man hejar på personer/kompisar och inte åsikter, jag är less på att det så så sällan sägs någonting nytt och intressant, jag är less på att ingen lyssnar på någon annan."

Ett ljus i tunneln. Snart kanske vi kan diskutera de svårigheter och utmaningar som de båda könen har parallellt, utan misstänksamhet. Snart kanske det går att lyfta en mansfråga utan att det ses per automatik som att tala mot kvinnor. Det skulle vi alla vinna på...

Kamp mot könsstympning får pris!

2011-11-03T11:51:00.001+01:00

Hedeniuspriset 2011 tilldelas överläkare Gunnar Göthberg

Varje år könsstymps 3000 pojkar i Sverige. Detta icke-medicinskt motiverade ingrepp är en grov kränkning av barns kroppsliga integritetoch leder till irrevesibla skador på könsorganet när tusentals nervtrådar skärs bort tillsammans med förhuden. I vuxen ålder har omskurna män mer än dubbelt så ofta svårighet att uppnå orgasm och deras kvinnliga parterns upplever 4 ggr oftare smärta vid samlag.

Docent Gunnar Göthberg är barnkirurg och överläkare vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus i Göteborg. Tidigare har Göthberg varit ordförande i Svensk barnkirurgisk förening och där varit ansiktet utåt i omskärelsefrågan och därmed personifierat läkarnas motstånd mot omskärelse i media.

Göthberg är inte nöjd med rådande lagstiftning som reglerar omskärelse av pojkar.

– Jag vill att omskärelse av pojkar skall jämställas med kvinnlig omskärelse, det vill säga att den skall förbjudas. Individen själv skall få bestämma, säger docent Gunnar Göthberg. Det finns inga medicinska skäl för omskärelse, därför är det ett övergrepp. Det finns ingen principiell skillnad på kvinnlig och manlig omskärelse.

Göthbergs engagemang och ställningstagande mot könsstympning av 3000 pojkar årligen i Sverige är av stor betydelse för arbetet att stärka barns mänskliga rättigheter i Sverige.
Detta ingrepp är en grov kränkning av barns kroppsliga integritet, all strävan som syftar till att stoppa detta icke-medicinskt motiverade ingrepp bör därför premieras, skriver Humanisterna i sitt pressmeddelande.

Hedeniuspriset 2011, styrelsens motivering:
Omskärelsedebatten förknippas inte sällan med frågan om religionsfrihet. Gunnar Göthberg har en kristen tro och livssyn men anser att detta inte handlar om religionsfrihet. Föräldrar som låter omskära sin pojke och på det sättet märker honom in i en religion gör fel. Det är alltså inte religionsfrihet utan religionstvång menar Göthberg.

”Humanisterna värnar om varje individs rätt till kroppslig integritet och bejakar de såväl de mänskliga rättigheterna som konventionen om barns rättigheter. Till följd av detta anser Humanisterna att omskärelse av pojkar borde behandlas på samma sätt som könsstympning av flickor, med undantag för fall då medicinska skäl föreligger. Religiös/kulturell könsstympning av barn i Sverige 2011 borde inte tillåtas.

Överläkare Gunnar Göthberg har med stöd av Barnkonventionen och egen övertygelse tagit ställning mot omskärelse av pojkar, något som han anser ska betraktas som ett övergrepp. För sitt ställningstagande och aktiva engagemang tilldelas han 2011 års Hedeniuspris.”

Det är vuxnas ansvar att skydda barns kroppar mot oåterkalleliga, icke-medicinskt motiverade ingrepp. När föräldrar sviker i sin roll som beskyddare då måste andra vuxna våga axla den rollen. Detta har Gunnar Göthberg gjort på ett föredömligt sätt. Humanisterna är därför glada att kunna tilldela honom årets Hedeniuspris. Hans insatser har främjat en kritisk granskning av religion och irrationella och inhumana föreställningar och traditioner, vilket är syftet med Hedeniuspriset.

Ett Städat Yttre sänder ett stort Grattis till Gunnar och passar samtidigt på att tacka Humanisterna för att de sätter focus på dessa fruktansvärda övergrepp!

Slutligen vill jag passa på att sätta strålkastaren på regeringens fjärde jämställdhetsmål:

Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.

Vad säger du Nyamko? Dags att göra något åt denna skamfläck som dessa av staten rekommenderade övergrepp utgör eller ska vi genusanpassa dagisen först?

Rätt svar är 55 %, Hanna Fridén!

2011-11-02T16:02:00.000+01:00

På internet har det skett ett livligt meningsutbyte mellan Hanna Fridén och Pelle Billing med anledning av Fridéns första krönika Nyhjeter24 där hon är nybliven kolumnist. Även Pär Ström har varit med på ett hörn.

Det började som sagt med krönikan - Vill män ha hemmafru lär de inte få vårdnaden - på Nyheter24. Eftersom Billing fick klä skott i krönikan skrev han såklart en replik på sin blogg. Efter detta kom så en replik från Fridén på hennes blogg.

Så vad är det då Fridén säger?

Hon konstaterar att 90 % av skillsmässorna i Sverige slutar med att vårdnaden delas lika och konstaterar att detta är bra. Det tycker jag med.

Sen går hon då vidare till de skillsmässor där föräldrarna inte kommer överens och det handlar om att utdömma enskild vårdnad. I dessa fall vet vi att män har det oerhört tufft. Mamman får enskild vårdnad i ca 80-90 % av fallen, beroende på var i landet man bor.

I sitt blogginlägg försvarar Fridén detta med följande:

Om 80% av Sveriges kvinnor är de som sköter om vårdnaden av barnen, är det då inte en naturlig, logisk konsekvens att 80% av kvinnorna vinner vårdnadstvister? I en del kommuner vinner 100% vårdnadstvister vilket man just nu ser över om det är rimligt. Men 80% är inga konstigheter. Det reflekterar verkligheten.

Jag antar att hon får siffran 80 i "80% av Sveriges kvinnor är de som sköter om vårdnaden av barnen" utifrån att 23 % av föräldraledigheten tas ut av män.

Frågan är nu om det faktiskt är så att "80% av Sveriges kvinnor är de som sköter om vårdnaden av barnen". Jag vet att det är lite klumpigt skrivet av Fridén. Rimligen menar hon att omsorgen i hemmet, hemarbetet, görs till 80 % av kvinnan i familjen. Frågan är nu om detta påstående reflekterar verkligheten?

Enligt den bästa statistik vi har, SCB Tidsanvändningsundersökning 2010/11, ser det ut såhär för ett par från att de träffas till att barnen flyttar ut:

Förvärvsarbete Sammanboende

Kvinnor Män

Barnlösa 20-44 år 4 tim 0 min / 46 % 4 tim 39min /54 %

Föräldrar (Barn <7 år) 3 tim 31 min / 39 % 5 tim 24 min / 61 %

Föräldrar (Barn ≥7 år) 5 tim 2 min / 45 % 6 tim 10 min / 55 %

Hemarbete Sammanboende

Kvinnor Män

Barnlösa 20-44 år 2 tim 42 min / 50 % 2 tim 43 min /50 %

Föräldrar (Barn <7 år) 5 tim 42 min / 55 % 4 tim 37 min / 45 %

Föräldrar (Barn ≥7 år) 4 tim 4 min / 55 % 3 tim 16 min / 45 %

När paret träffas lägger han lite mer tid på försörjningen men hemarbetet delas exakt lika. Så kommer barnen och småbarnsåren fram till 7 års ålder.
Kvinnan går ner i arbetstid medan han går upp avsevärt i arbetstid men ändå fortsätter de att dela på hemarbetet i princip lika 45/55. Så kommer barnen upp i skolåldern och kvinnan går upp i arbetstid igen och mannen ökar sin ytterligare. Uppdelningen av hemarbetet sedan småbarnsåren av ligger kvar på en i stort sätt jämn fördelning. Den enda gången arbetsbördan inte är jämt fördelad i familjen är under småbarnsåren och då handlar det inte om hemarbetet utan familjens försörjning. Några 80 % handlar det alltså inte om.

Utifrån ditt resonemang, Hanna Fridén, och hur verkligheten faktiskt ser ut borde kvinnor alltså endast få enskild vårdnad i 55 % av fallen.
En fråga som förstås dyker upp är vad kvinnor gör med de där 80 procenten av föräldraledigheten? Den förefaller inte gå till hemarbetet.
Som jag skrev i föregånde inlägg: Att skaffa barn innebär att arbetsbördan för familjen ökar. Statistiskt sett i Sverige till 120 % av tidigare för kvinnor och 143 % av tidigare för män.

HAN är den andra föräldern

2011-10-21T15:32:00.000+02:00

För några veckor sedan skrev Lars Jennfors, styrelseledamot i Män för jämställdhet och flerbansfar, ett inlägg på deras blogg. Han tar upp två belysande exempel på samhället syn på mannen som förälder.

Det första exemplet är ett officiellt brev från Försäkringskassan adresserat till Lars med anledning av att han för tillfället är föräldraledig som jag förstår det.

”Om den andra föräldern avstår en del av sina dagar till dig kan du få föräldrapenning för hela den tid som du ansöker om. I så fall kan han fylla i den bifogade blanketten. Han kan även avstå dagar med föräldrapenning på www.forsakringskassan.se. För det behöver han e-legitimation.”

Det andra exemplet är något äldre och kommer från den kommun han är bosatt i och rör något av de äldre barnen. Lars skriver:

"För några år sedan fick min fru ett brev där det framgick att ett av våra barn hade fått plats på en förskola i kommunen. Det var endast adresserat till min fru. I brevet stod det att ”ditt barn” har fått en plats på förskolan. Min fru fick vidare en möjlighet att fylla i om hon ville få tillgång till en e-tjänst för att kunna fylla i inkomst och schema. Den möjligheten hade inte jag. Men däremot skulle min inkomst också fyllas i."

Vad säger oss dessa exempel oss om samhällets syn på mannen? I feministisk literatur och genusvetenskap har kvinnan beskrivits som det andra könet. Här får vi tydligt svart på vitt att Han är den andra föräldern eller kanske en 2:a klassens förälder vars enda värde är som försörjare. Sverige 2011.

Lars Jennfors menar att man från politiskt håll ger uttryck för att papporna är lika viktiga för barnen som mammorna men att budskapen som sänds ut då också bör visa på detta.

"Det blir inte bra när man å ena sidan säger att man vill öka jämställdheten i vårt samhälle och samtidigt sända ut signaler som visar på motsatsen."

Det politiken och politikerna gör är framför allt att stifta lagar. Det är så politiken kommer till uttryck.
I Sverige 2011 ses ingen man som far till sina barn utom i specialfallet då kvinnan och mannen råkar vara gifta.
54 % av Sveriges barn föds med endast en förälder, mamman. Modern har rätt att kräva faderskapstest av valfritt utpekad man och ingen utpekad man kan neka utan att hämtas med polis. Efter att faderskapet är juridiskt fastställt är fadern fortfarande inte förälder om inte modern godkänner honom som vårdnadshavar. Detta är helt lämnat åt kvinnans godtycke. Skulle hon inte godkänna honom som vårdnadshavare står det henne också helt fritt att adoptera bort ungen.

Detta är lagen och politikernas syn på mannen som förälder. Kanske borde detta vara Män för jämställdhets viktigaste fråga, på tal om machoideal?

23 kvinnor redan drabbade av den nya kvinnofällan!

2011-10-18T16:40:00.001+02:00

Är du kvinna?

Har du haft en tragedi i familjen?

Är du allmänt själsligt nedgången?

Chattar du med en man på internet?

Då är du risk-zonen för att börja onanera och fantisera till bilder och filmer av barn som våldtas av vuxna!

Varning! 23 stackars kvinnor redan drabbade.

Läs mer på dagens juridik där man skriver om dagens dom:

"Domstolen anmärker även att 43-åringen särskilt riktat in sig på kvinnor som drabbats av tragedier inom familjen eller varit allmänt själsligt nedgångna och att kvinnorna uppenbarligen ryckts med i mannens fantasier om sexuella avvikelser."

Monster och Offer

2011-10-18T15:27:00.000+02:00

Domen i det även internationellt uppmärksammade barnpornografimålet där 24 personer stod åtalade, 1 man och 23 kvinnor, har nu fallit.

Den 43-årige mannen döms av Falu tingsrätt till ett års fängelse för grovt barnpornografibrott som motiveras av att han spridit grova barnpornografiska bilder till ett stort antal personer.

De övriga 23 kvinnorna som uttryckligen efterfrågat bilderna döms för barnpornografibrott av normalgraden till bland annat böter och villkorliga domar.
Att de inte döms för ringa brott beror på att bilderna och filmerna i vissa fall är särskilt hänsynslösa och skildrar barn som våldtas på olika sätt av vuxna personer, ibland fastbundna. Att en av de nu dömda kvinnorna skickat nakenbilder på sina barnbarn till mannen gör inte heller hennes brott grövre.

Jag har ingen åsikt om de utdömda straffen som sådana. Domarna är säkert juridiskt helt korrekta och följer rättspraxis. Det som får mig att reagera är de resonemang som Lars-Erik Bergström, lagman vid Falu tingsrätt ger uttryck för och som har legat till grund i domen.

I bedömningen av brottet ingår att de flesta av kvinnorna, även om de enligt rätten måste ta ansvar för sina egna handlingar, inte varit i psykisk balans.

Mannen har "utnyttjat deras dåliga psykiska tillstånd och längtan efter mänsklig närhet".

Jag visste väl att det var fruktansvärt synd om dessa stackars kvinnor. Självklart måste de ha varit i psykisk obalans. Vi vet ju alla att detta är en helt legitim förmildrande omständighet som vi brukar ta hänsyn till vid rättegång, eller hur var det nu...? Vanligen genomför man en rättspsykiatrisk utredning för att visa att personen kunde eller inte kunde ta ansvar för sina handlingar. Tydligen räcker det nu att man mått lite dåligt, åtminstone om man är kvinna och ständigt ett offer.

Läs mer här, här och här.

Tuffa killar är också små

2011-10-04T10:10:00.000+02:00

Hittade en ovanlig artikel - Tuffa killar är också små - på sydsvenskan.se idag i deras serie Inpå Livet.
Vem vet hur det hade gått om lite stöttning hade givits från början?
Det jobbas mycket med att lyfta fram elever och stärka deras självförtroende idagens samhälle och skola. Jag vet inte varför just dessa elever inte har fått ta del av alla dessa miljonsatsningar och temadagar?

Även de duktiga pojkarna vänder skolan ryggen.

2011-09-28T11:10:00.000+02:00

Via Matte Matiks blogg hittade jag det här pressmedelandet från Umeå Universitet.

Fredagen den 21 oktober försvarar Maria Rönnlund, institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, sin avhandling med titeln Demokrati och deltagande. Elevinflytande i grundskolans årskurs 7-9 ur ett könsperspektiv.

I sin avhandling finner hon bl a att få elever i årskurs 7–9 aktivt deltar i klassråd, elevråd eller liknande formella organ för elevinflytande och att särskilt sällsynta är engagerade pojkar.

"Det är också mycket färre pojkar än flickor som är aktiva i råden eller i mer informella beslutsprocesser. Då skolans jämställdhetsmål handlar om att bredda individers kompetenser, menar Maria Rönnlund att det är viktigt att pojkar, och även vissa grupper av flickor, stärks när det gäller inflytande."

Jag tolkar detta som ytterligare intäkt för hur skolan succesivt alltmer fjärmar sig från halva elevunderlaget, pojkarna. De som engagerat sig i klass och elevråd har alltid betraktats som liten klick plugghästar. Det som verkar hända nu är att inte ens de mest engagerade och välartade pojkarna engagerar sig i skolan.
Tyvärr har jag inte kommit åt att läsa avhandlingen men det handlar alltså inte om färre pojkar än flickor, vilket förstås är helt ok, utan mycket färre. Mycket färre förstår jag som långt under 40 %.

I andra undersökningar som studerar elever mående kommer man i princip alltid fram till att flickor mår sämre i skolan. Som vi alla vet måste det finnas ett engagemang, man måste tillmäta skolan en personlig betydelse för att den ska påverka en i negativ riktning. Jag har skrivit om det tidigare - Pojkar behöver må sämre i skolan.

Med all önskvärd tydlighet kan man också visa på den betygsdiskriminering som pojkar drabbas av. Idag måste pojkar i genomsnitt prestera 103 -107 % av vad flickor i genomsnitt gör på proven för att erhålla samma betygsgrad, som bittergubben visar med mycket enkla statistiska medoder.

Det kan inte vara en positiv för ett litet land som Sverige. Vi behöver alla!

Pojkflickor och Pågatöser.

2011-09-28T10:34:00.002+02:00

Jag har mina rötter söder om landsvägen nere på Söderslätt i Skåne där rapsen lyser likt guld i början av sommaren. I den lilla byen som likt många små byar på söderslätt ligger helt omitiverat mitt i en åker talade vi givetvis en dialekt som onekligen gav språket en viss elegans. Plattskånska. Plattskånska bör givetvis skiljas från högskånska som talas kring Kristianstad.
Även om tungomålet ljuder vackert kan det ändå leda till en del förveklingar i samspråk med andra.
Så har till exempel ordet 'grina' betydelsen skratta, och inte gråta, vilket kunde bli tämligen parodiskt vid julfirande med folk från andra delar av landet. Hälften skrattade och hälften grät till Grin-Olle i visan.

De flesta vet vid det här laget att det finska låneordet pojke i svenska på skånska heter påg och att flickor kallas för töser. I de uppländska dialekterna är och en pojkfliacka just en flicka med som är mer intresserad av vad som t ex tradionellt uppfattas som mer pojkaktiga lekar och intressen. En flicka som hänger med pappa ut i garaget och inte står och bakar med mamma. Många gånger får detta en positiv stämpel.

Om man "översätter" pojkflicka rakt av skulle detta då enligt ovan bli pågatös. Men se, det går inte. En pågatös är på Söderslätt en flickaktig pojke och tas absolut inte som något positivt och kan lika gärna också få tillmälet sillamjölk - fisksperma.

Lena Sommerstad - Oförskämt DN

2011-09-25T11:59:00.002+02:00

DN skriver idag i sin ledare - En Feministisk Seger - om den friande domen för den 32-årige mannen i det så kallade BDSM-målet. I slutet av artikeln kommer DN fram till följande:

"Ur ett feministiskt perspektiv hade en fällande dom varit förödande. Den hade sagt att kvinnor, trots att de har åldern inne för sex, inte vet sitt eget bästa. Att ett ja inte nödvändigtvis ska tolkas som ett ja. Det hade varit att omyndigförklara kvinnor."

Men vänta nu. Hur kan det här stämma. Ni menar att det är en feministisk seger att en kvinna betraktas som myndig? Att hon inte är ett offer?

Jag förstår hur det har kunnat bli så här. Det kommer sig naturligvis av att man i Sverige många gånger blandar ihop jämställdhet och feminism. Inte bara de som är för sann jämställdhet, d v s lika spelregler grundat på samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, reagerar mot denna sammanblandning utan även feministerna.

Feministen Lena Sommerstad, ny ordförande för S-kvinnorna, går genast till försvar för kvinnans rätt att omyndigföklaras och att ständigt vara ett offer.

I dagens inlägg, Oförskämt, DN, om feministisk seger, rasar hon idag på sin blogg:

"Ett mer oförskämt sätt att hänvisa till feminismens ideal och värderingar är svårt att tänka sig. Feminismens kamp för lika rättigheter handlar inte om rätten att bli förnedrad och misshandlad. DN lägger ut texten om hur mannen ”verkligen vinnlagt sig om att hon var med på noterna”, och frågar sedan retoriskt: ”Vad mer hade han kunnat göra”?"

Nä, feminismens kamp handlar inte om lika rättigheter överhuvud taget. Den handlar om kvinnas rätt att alltid vara offer, att inte ses som myndig, och slippa ta ansvar för sina egna val. Mannen är däremot ansvarig både för sina egna beslut och kvinnans, framför allt om hon inte gillar dem i efterhand.

Finns det någon ideologi som har en mer nedvärderande syn på kvinnors kapacitet och förmåga?!

"Var och en som utövar våld i en sexuell relation bör vara beredd att stå till svars, om motparten i efterhand väljer att lyfta frågan till domstol."

Nä, är man myndig i lagens mening, och vad gäller sex går gränsen vid 15 år, får man stå för sina egna val och beslut, även när det inte blir som man tänkt sig eller när man ångrar sig.
Hur mycket våld man kan samtycka till har lagen redan satt en gräns för. Den går vid grov misshandel.
Man kan måhända tycka att femton år är ungt, men som DN skriver:

"Fram till slutet av 70-talet rådde olika åldersgränser för heterosex och homosex. Om mannen fällts hade vi varit tillbaka i de tankar som låg bakom den lagstiftningen. Med en åldergräns för ”normalsex” och en annan för den typ av sexuella aktiviteter majoriteten känner sig främmande inför."

Ytterligare en bloggare som kanske kallar sig Fumikofem och betäcknar sig själv som feminist menar på sin blogg - Rosa funderingar och feminism - detta inte är en feministisk seger. På DNs påstående att - Ur ett feministiskt perspektiv hade en fällande dom varit förödande - skriver hon:

"Det gamla vanliga, gömma sig bakom feminism och ursäkta allt möjligt med att det egentligen handlar om kvinnlig frigörelse..."

Jasså, DET gamla vanliga. För feminismen är det förstås det gamla vanliga eftersom man använder det hela tiden.

Det handlar inte om kvinnlig frigörelse. Kvinnan är fri. Fri att stå för sina egna beslut. Fri att fatta även dålig beslut. Fri att ta konsekvenserna av även dålig beslut. Det är det som det innebär att vara myndig.

Sen går hon vidare och säger att man inte får säga att feminister gör det de faktiskt gör:

"Nej hela detta att anklaga feminister för "omyndigförklara kvinnor" är ett typiskt debattknep för att lägga ansvaret och skulden på den och dom kvinnor som drabbas."

Det är inget debattknep. Självklart ska var och en,, oavsett kön bära ansvaret och skulden när den drabbas av sina egna beslut.

FAKTA i målet:
- Flickan hävdade initialt att hon förts bort och våldtagits av tre män.
- Flickan hävdade 32-åringen beslagtagit mobiltelefon från fredagen till söndagen. Trafikdata visar att flickan skickat sms flera gånger under helgen.
- Det var flickan som inledde kontakten med mannen.
- Det var flickan som besökte mannen.
- Mannen erbjöd uttryckligen flickan flera möjligheter att gå.
- Mannen var under den aktuella helgen iväg och handlade då och då med möjliggjort för henne att "smita".
- Flickan uppgav för mannen att hon var 18 år.
- Flickan uppgav för mannen att hon skurit sig i armarna för fyra år sedan men att det var över nu.
- Flickan uppgav för mannen att hon hade tidigare erfarenhet av S/M.
- Mannen såg inga färska skador på armarna och några sådana fanns enligt den rättsmedicinska undersökningen inte heller.
- Mannen har uppgivit att han uppfattade flickan som stark och beslutsför.
- De talade båda om vad de ville göra och inte och kom överens om stoppord, så som rekommenderas vid denna typ av aktiviteter enligt slagordet Safe, Sane and Consensual.

Uppdatering:
Läs gärna kommentaren till ledaren i DN av Eye-candy.

Feminismens Riddare - Jonas Sjöstedt

2011-09-24T18:09:00.000+02:00

Vänsterpartiet ska byta ledare. En av de fyra kandidaterna, Jonas Sjöstedt, lanseras som hetaste kandidaten - en medelålders vit man som placeras till höger i partiet.
Han har det verkligen inte lätt. Hur han än vänder sig har han snoppen fram.
Jag har transkriberat en del av intervjun där Jonas Sjöstedt intervjuades i Ekots Lördagsintervju den 24/9 av Mari Forssblad.
Jonas ger oss en fin illustrtion av den feministiska mannens drivkraft, den klassiska ridderligheten, som Pelle Billing redan beskrivit så väl:

"Feministiska män eftersträvar ofta att det inte ska vara någon skillnad mellan könen, och överger då sin egen traditionella manlighet Den uråldriga manliga driften att beskydda kvinnan gör sig dock påmind ibland, och behöver ett sätt att få utlopp. Genom att bli kvinnors talesperson och beskyddare kan dessa män paradoxalt nog känna sig manliga – på ett ytterst konventionellt sätt! De fortsätter helt enkelt att slåss för kvinnan, i lite ny form."

För feministiska män, eller som de ibland kallas - Hederskvinnor - är kvinnan alltid ett offer som måste beskyddas och som inte klarar fäkta för sig själv i samhället. Tyvärr kommer man inte ifrån att det emellanåt blir lyteskomik av det hela, som i replikväxlingen:

Jonas Sjöstedt: Män måste maka på sig. Så är det! Med lön och med makt och med andra sätt...
Mari Forssblad: Men inte från partiledarposten...

Här är den del av intervjun som handlar om feminism i text. Klicka på tiden så kan du höra just detta avsnitt. Längre ner finns hela sändningen.

05:34 in in sändningen.
M: Vänsterpartiet är ju ett Feministiskt parti. Hur viktigt är det att nästa partiledare är en kvinna?

J: Jag tror definitivt att det är något som våra partimedlemmar funderar på runt om i landet.

M: Hur viktigt är det?

J: Jag tror det är viktigt och det är en viktigt del av den här diskussionen. Men det är också så som vänsterpartistisk partiordförande så är jag feminist även om jag är man. Jag ser fram emot att få lyfta frågor som att man ska dela på föräldraförsäkringen, till exempel, att man ska lyfta kvinnors underbetalning, att kvinnor har lägre lön än män. Jag vill se fram emot att lyfta frågor som att vi har ett stort problem i det här samhället med mäns våld mot kvinnor.

M: Men...

J: Och det kan jag också gör som man.

M: Men vänsterpartiet arbetar ju faktiskt aktivt för att bryta könsmaktsordningen och bryta patriakatets makt. Hur kan då en man göra det bättre än en kvinna?

J: Jag tror att kvinnor har erfarenheter som män inte har, som är enormt viktiga i det politiska arbetet. Och för mig är det viktigt när vi har en partiledning efter ...(svälj)...valet av ordförande, då är det inte en enmansshow. Det är... Jag skulle gärna se ett delat ledarskap själv, och jag tar för givet att vi kommer ha en rad kvinnor i framskjutna positioner, men det är inte så att vi inte kan ha en man om medlemmarna väljer det. Om man tycker att det är den personen som är bäst lämpad att föra fram vår politik och visa på hur vi kan utveckla Sverige på ett bättre sätt.

M: Men du som man kan alltså representera feminismen, den ådran i partiet, lika bra som en kvinna.

J: Jag vill inte säga om det är lika bra men det vore väldigt sorgligt om inte män kan stå upp för verklig jämlikhet mellan kvinnor och män och för feminism. Det vore på något sätt att ge upp, om vi män, inte kunde kämpa för det. Jag tror tvärtom att män har väldigt mycket att vinna. Män måste maka på sig. Så är det! Med lön och med makt och med andra sätt...

M: Men inte från partiledarposten...

J: Jaa... även från partiledarposten, kanske, men det är partiets medlemmar som avgör det, och det har jag stor respekt för.

M: För du har ju lanserat det här delade ledarskapet som du pratar om, att likt miljöpartiet då ha två partiledare istället för en. Dina motståndare menar att du just lägger det här förslaget bara för att du ska få en chans och bli partiledare, eftersom nästa ska va en kvinna. Och då fick jag höra när jag ringde runt, liksom, att - Varför ska vi kvotera in en man? - Vad säger du om det?

J: Alltså jag har varit för ett delat ledarskap för vänsterpartiet långt innan jag själv bestämde mig för att kandidera till den här posten. Jag tycker att det är... Finns någonting tilltalande i att man har fler ansikten än ett. Man kan resa mer. Man kan vara klokare tillsammans. Och jag tror också att man blir en bättre partiledare om man inte har det enorma trycket som är på en person. Så att... Och i vänsterpartiet är det ju så att vi kan ha en man och en kvinna, vi kan ha två kvinnor, men vi kan inte ha två män.

Lyssna: Ekots lördagsintervjux
x

Den goda viljan och felsluten

2011-09-24T14:08:00.002+02:00

Jag läser ofta bloggen som heter skepchick.se - snille, smak och skepticism - med stort nöje och naturligtvis finns den med i blogglistan till höger.
Senaste inlägget - Feminism – the good, the bad and the ugly. - är i många delar bra skrivet men slutar ändå i en tågolycka och kan tjäna ett syfte skribenten - Technicolor - inte önskar.

Själv beskriver inläggsförfattaren sig så här:

Multinördig psykolog, skeptiker, ateist och humanist som är feminist och sådär lagom queer. Bloggar på Technicolor och sänder tillsammans med några andra podcasten Skeptikerpodden.

Tecknicolor har under Stockholm Pride varit på föreläsningen med paneldebatt - ”Normernas snävhet kring vad som får kallas för vetenskap och hur utrymme för maktkritisk forskning kan skapas inom akademien."

Självklart reagerar hon starkt, som den skeptiker hon är, på en av feministisk teoris/genusvetenskapens huvudpremisser, att det är bra att blanda politik/ideologi och forskning. Nu är det i och för sig bara feminismen som tror att de faktiskt gör det, alla andra har förstått att vad man sysslar med är enbart politisk ideologi förklädd i akademisk dräkt, men iallafall.
Technicolor kommer oavsett med mycket bra och välgenomtänkt kritik av denna sammanblandning:

"Problemet med detta, vilket jag tycker är ett återkommande problem i många feministiska/genusvetenskapliga sammanhang, är att just teorier och värderingar ibland får ta överhanden över gängse vetenskapliga principer när det gäller strävan att förstå hur världen förhåller sig. Att låta politiska agendor färga resultat och tolkningar görs sällan så lättvindigt och (internt) okontroversiellt som inom genusvetenskapen."

Technicolor går sedan vidare med att titta på teorin om könsmaktsordningen, och den kollektivistka syn som den innebär, och kommer med fullkomligt rimliga invändningar mot denna teori och är i princip och nosar på The Apex Fallacy.

"Snarare skulle jag föreslå en dynamisk modell som handlar om sannolikheter. Person med grupptillhörighet X har en större sannolikhet att få negativa konsekvenser på beteende Y i kontext Z. Men andra ord är det rätt svårt att få koll på vilken verklighet en specifik individ lever i, men forskningen kan ge goda fingervisningar."

Så kommer Technicolor till någon slagskritik mot de som vågar kritisera feminismen. Det är nu det börjar bli konstigt och som visar hur Technicolor inte alls har förstått vad feminismen är.

"Att kritisera paraplybegreppet ”feminism” är att kritisera den (enda?) sak alla feminister har gemensamt: att sträva efter lika rättigheter för kvinnor och män, och det är ju sällan där som skon klämmer, ens för Pär Ström-artade antifeminister."

Att sträva efter lika rättigheter för kvinnor och män är inte att vara Feminist! Möjligen kan man göra det som feminist men det är inte det som definierar feminismen.

Jag har skrivit om detta tidigare - Tänk på vad Du säger så att du säger vad Du tänker - med anledning av krönikan "Kemist & feminist? Javisst! Men bespara mig genuscoacherna." i tidningen Kemivärlden Biotech av Sindra Peterson Årsköld, docent vid avdelningen för Biokemi och Strukturell Biologi vid Lunds Universitet.

Det Sindra gjorde då, är samma sak som Technicolor gör nu. I sin strävan efter att vara en god människa hittar man på sin egen definition av feminismen, eftersom man har fått höra att det är något gott att vara feminist. Särskilt om man är kvinna. Och så tror de flesta födda på 70-, 80- och 90-talet som inte har satt sig in i ämnet. Ingen är felfri. Jag har själv kallat mig feminist. Jag har själv talat omotiverat föraktfullt om Gubbar och tyckt att det är bra med unga tjejer som "kommer fram" enbart baserat på ålder och kön och inte meriter.

Det Du gör när du kallar dig feminist på ditt eget sätt, och nu får jag väl be Technicolor om ursäkt för ett religiöst exempel, är att du säger att du är kristen bortsett från att du inte tror på att Jesus var Guds son som dog för våra synder och uppstod på 3:e dagen. Det går inte. Detta är definitionen av kristen. På samma sätt förhåller det sig med feminismen.

Definitionen av feminismen finns sedan början av 90-talet inskrivet i flera av Statens Offentliga Utredningar och Propositioner, t ex kan man läsa i kapitlet 2 - Från genussystem till könsmaktordning: en begreppsdiskussion - i Statens Offentliga Utredning, SOU 2005:66.
Definitionen av feminism/feminist, oavsett vilken undergrupp man säger sig tillhöra, är att du tror på följande två grundteser. Gör du inte det är du inte feminist!

1. Det finns en könsmaksordning och i denna ordning är män överordnade kvinnor.
2. Kön är en social konstruktion.

För bättre förståelse låt mig kort beskriva de feministiska ideologier som vanligen brukar nämnas. Gemensamt för alla de ideologisk inriktningarna är förstås tanken om könsmaktsordningen/könsordningen/genusordning/genussystem/patriakatet, kärt barn har många namn. Skillnaden ligger i förklaring av hur denna ordning uppstår, vidmakthålls och kan förändras.

Liberal feminism har liberalismen som bas och målet att alla liberala principer som gäller män också ska gälla kvinnor. Av stor vikt för det Liberalfeministiska tänkandet var John Stuart Mill som jämställde det kvinnor utsattes för med rasism och skrev liberalfeminismens viktigaste verk i sin Förtrycket av kvinnorna
1869. Basen för patriarkatet eller kvinnors underordning är i den Liberalfeministiska förklaringsmodellen att kvinnor inte har haft tillgång till det offentliga rummet och politikens arena. Vägen till jämställdhet går genom lagar och sociala reformer inom det rådande systemet. Kvinnors och mäns värde och roller uttrycks i attityder och fördomar.

Feministisk marxism eller marxistisk Feminism har utvecklats från marxismen. Feministerna har velat lyfta in det reproduktiva arbetet i den marxistiska teorin om produktionen. Både det produktiva och det reproduktiva arbetet betraktas som en del av samhällsekonomin. Här ses kapitalismen som patriarkatets bas.

Radikalfeminismen är den enda feministiska ideologi som inte utgått från en redan existerande politisk ideologi men kan ses som en reaktion på marxistisk Feminism där man byter ut Kapitalismen och Arbetarklassen mot Män respektive Kvinnor. Ordet radikal skall i detta samman tolkas i betydelsen rot(lat. radix), man söker roten till könsmaktsordningen, och inte som vanliga betydelsen i politiken 'extrem'. Inom radikalfeminismen ses sexualiteten som patriarkatets bas. Patriarkatet uttrycks genom olika former av våld mot kvinnor och söker kontroll över kvinnors kroppar, sexualitet och reproduktiva förmåga.

Socialistisk feminism har inspirerats av både radikalfeminism och feministisk marxism men utgår från socialismen. Arbetsdelningen mellan könen ses som patriarkatets bas och dess uttryck är att det som kvinnor är och gör värderas lägre i jämförelse med män.

I Sverige har den s k jämställdhetspolitiken, som idag likställts med feministisk ideologi och vars implementering kallas förvirrande nog jämställdhetsintegrering, gått från liberal feminism via socialistisk feminism till radikal feminism med det sexualiserade våldet som förklaringsmodell.
Härav har vi t ex fått kampanjen Mäns våld mot Kvinnor, vars egentliga syfte är att just sprida denna den radikalfeministiska förklaringsmodellen och inte att hjälp människor i allmänhet eller kvinnor i synnerhet i förtvivlade situationer. Den korrekta termen är förstås Våld i nära Realtioner, som det heter i hela världen och skapar lidande för kvinnor och män i lika hög grad.

På många bloggar som skriver kring jämställdhet ur ett annat perspektiv, varav många kallar sig jämställdister, benämns den feminism som finns i statens dokument för just Statsfeminism. Denna har ljust nu slagsida åt radikalfeminism.

Något annat man pratar om är Mediafeminismen, d v s den feminism som kommer till uttryck i nyhetsrapportering, krönikor och debattinlägg. Här hanhandlar det om hur man skriver om kvinnor och män och hur man vinklar repportage, vad man skriver om kvinnor och vad man inte skriver om män. Det är här som t ex Pär Ström med Genusnytt - belyser den obelysta sidan av jämställdhetsfrågan, kommer in. Framförallt försöker Pär visa på mediarapportering som hade fått en helt annan utformning om den handlat om det andra könet.
Ett mål för Pär Ström är att dels kritiskt granska det som påstås av feminister som t ex i boken Sex feministiska myter och dels att genom sin blogg fungera som en spegel till feminismen och visa på mediefeminismens dubbla standard för kvinnor och män i stort och smått. Ibland kan inläggen ta upp något futtigt och nästan få ett löjets skimmer över sig men målet är att visa upp den sammansatta bilden. Om man inte vet detta kan man tror att Pär Ström är en rabiat antifeminist och mansförespråkar. Så är det alltså inte och enligt mig, efter att ha läst ditt inlägg, delar du, Technicolor, och Pär Ström åsikter inom många områden.

Jag gillar i stora delar ditt s k Feministiska manifest, men som sagt, det är inte feminism överhuvudtaget. Det enda du uppnår är att ge legitimitet åt det som du faktiskt är emot. Du måste hitta någon annan menämning på dina åsikter. Antingen, jag är för jämställdhet med lika spelregler d v s lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett kön eller kanske något kortare som egalist eller jämställdist.
Fler och fler försöker nu fylla ordet jämställdist med innehåll. Hitintills innehåller ordet Jämstäldist, enligt mig, ungefär följande åsikter i denna ordning, i högre eller lägre grad.
:
– Lika spelregler: Rättigheter, skyldigheter och möjligheter, men inget krav på lika utfall.
– Sveriges Rikes Lag skall vara könsneutral och inte som idag med olika lagar för kvinnor och män.
– Människors individuella val måste repsekteras.
– Svensk jämställdhetspolitik ska handla om både mans- och kvinnofrågor.
– Diskussioner om könsfrågor ska bygga på forskning och fakta.
– Medfödda könsskillnader ska varken överdrivas eller förnekas.

Jämställdism är alltså inte anti-feminism. Den definieras inte av att vara mot feminism utan att vara för något annat, precis som du Technicolor, är. Däremot framför Jämställdister mycket berättigad kritik mot feminismen, precis som du gör i ditt inlägg. Jag föreslår att du forsätter förkovra dig på Pelle Billings blogg, som aldrig har kallat sig jämställdist och står för sina egna åsikter, eller Aktivarium, som också han står för sina egna åsikter. Självklart bör du också läsa mattematikern Tanja Bergkvists blogg, en kvinna som aldrig någonsin skulle kalla sig feminist, om genusvansinnet, börja med inlägget om genustrumpeten.

Mina förhoppning är att du skall fortsätta skriva och framföra din kritik av feminism och utveckla dina tankar kring det goda sant jämställda samhället. Nästa gång med mer kunskap om vad feminismen är. Du gör det bra.

Vissa brott i nära relationer ska uppmärksammas

2011-09-23T14:01:00.000+02:00

Regeringen meddelar i ett pressmeddelande den 22 september att man fattade beslutat att ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att genomföra en informationskampanj avseende brott i nära relationer, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. För uppdraget, som kommer att pågå mellan 2011 och 2013, tilldelas Rikspolisstyrelsen 14 miljoner kronor.

Syftet med kampanjen, som är en fortsättning och vidareutveckling av den kampanj, Kom till oss, som polisen genomförde 2009, är att uppmärksamma brott i nära relationer och uppmuntra att brotten polisanmäls.

- Mörkertalen för den här typen av brott är höga och många brottsoffer lider i tysthet. Långsiktiga och kontinuerliga insatser är därför viktiga och nu ger regeringen Rikspolisstyrelsen resurser till en förnyad kampanj, säger justitieminister Beatrice Ask.

Målgrupper för kampanjen är både de som är direkt utsatta för brott och de som bevittnar brott. För att så många som möjligt ska kunna ta del av informationen innebär uppdraget både insatser av masskommunikativ karaktär och insatser som är mer riktade mot vissa målgrupper, såsom barn och unga samt personer med annat modersmål än svenska.

- Hemmet ska vara en trygg plats - inte en brottsplats. Den som utsätts för våld eller bevittnar våld i en nära relation måste veta var skydd och stöd finns att få, säger jämställdhetsminister Nyamko Sabuni.

Enligt SvD - POLITIK DIREKT, tilldelas Rikspolisstyrelsen 14 miljoner kronor till ”långsiktiga och kontinuerliga” informationsinsatser om brott i nära relationer, framför allt mäns våld mot kvinnor. Även bekämpandet av hedersrelaterat förtryck ingår i uppdraget.

Mörkertalet bedöms i dag vara omfattande ”med stort mänskligt lidande som följd”, konstaterar regeringen i det beslut som offentliggörs den 23/9. Målet med kampanjen är att uppmärksamma brotten, och uppmuntra att de polisanmäls.

- Man behöver bara läsa tidningen varje dag om kvinnor som blivit utsatta för hemska våldsbrott av närstående och unga tjejer som känner sig hotade i sin familjerelation, för att förstå att behovet av en informationskampanj är stort, säger Beatrice ask enligt SvD.

Ja du, Beatrice, hade världen sett ut som den gör i tidningarna hade den sett helt annorlunda ut.
Kanske skulle Ask läsa den antologi från i våras - Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen - som blev resultatet av regeringens uppdrag Att vidareutveckla metoder för att inkludera frågor om personlig erfarenhet av våld som en del av anamnesen inom hälso-och sjukvård (Skr 2007/08:39).

Särskilt skulle det vara av värde om hon tittade närmare på kapitel 22 - Mäns utsatthet för våld i nära relationer– mötet med hälso- och sjukvården.

"...undersökningar från bland annat våra nordiska grannländer att även hetero- och homosexuella män utsätts för våld av sina partner och andra familjemedlemmar. När det gäller lindrigare former av våldsutövning, till exempel knuffar, slag, att dra i håret eller att kasta saker, visar forskningen att partnervåld som riktas mot kvinnor och män förekommer i liknande utsträckning.2 I nordiska studier rapporteras utsatthet för relationsvåld i samma grad av män som kvinnor."

För att de 14 miljonerna ska få största möjliga effekt är det kanske bra om de riktas mot de områden som är totalt eftersatta och där störst förbättringspotential finns. Rekommenderar därför att Beatrice läser denna passage i Antologin avseende just kontakten med polisen:

"Tabu och rädsla för att inte bli trodd gör att många våldsutsatta män inte anmäler det våld de utsatts för. Män som blivit utsatta för våld i nära relationer har betydligt lägre förtroende för rättsväsendet, både jämfört med kvinnor med samma erfarenheter och med män som blivit utsatta för annan typ av våld. Våldsutsatta män känner sig också oftare sämre bemötta av polis än vad kvinnor gör.
...
Många män som har barn tillsammans med den partner som utsätter dem för våld upplever också en överhängande rädsla för att förlora vårdnaden vid en eventuell vårdnadstvist."

Reflektion: Delat ledarskap och hetronormativiteten

2011-09-20T20:32:00.001+02:00

I de partier som svikit sin egen politiska ideologi till förmån för den feministiska höjs det ofta röster för ett delat ledarskap vid byte av partierledare.
En del av argumentationen går ut på att två personer kan komplettera varandra i de delar där den andre är svagare och att man på så sätt får starkare kompetens i ledarskapet.
Andra argument för ett delat ledarskap är att det kan vara så arbetsamt, att stå som ledare för ett stort parti, att det kan behöva delas på två.

Hur kommer det sig, när man diskuterar delat ledarskapp, att det alltid handlar om att det skall vara en kvinna och en man?

Likheten med föräldrarollen är slående. Någon som minns klassmammorna och klasspapporna?

Vad anses en man besitta i egenskap av man som politisk ledare som ingen kvinna besitter?

Vad anses en kvinna besitta i egenskap av kvinna som politisk ledare som ingen man besitter?

Om vi nu ur något slags "jämställdhetsperspektiv" anser att ett delat ledarskap skall utgöras av en man och en kvinna, vad säger det då om vår synen på homosexuella som föräldrar?

Om nu partiet går mist om något viktigt om inte de tu är man och kvinna vad menar vi då att barn med två pappor eller två mammor går miste om?

Intressant att detta "jämställdhetsperspektiv" bara förekommer i partier som bytt till en feministisk ideolgi.

Ebba Busch - Kristdemokraternas lysande hopp?!

2011-09-20T15:34:00.001+02:00

Idag vill jag göra er uppmärksamma på en Newsmill-artikel av Ebba Busch, kristdemokratisk kommunalpolitiker i Uppsala, som kommenterar kvinnliga politiker som spelar ut kvinnokortet apropå Mauds men framför allt Monas framträdande i SVTs Agenda.
Mona Sahlin hävdade då att "om en kvinnlig partiledare förlorar ett val så är det kvinnan som kön som förlorar".

Ebba Busch menar att Mona Sahlin faktiskt har rätt, men har sig själv att skylla. Mona Sahlin nominerades till partiledarposten i minst lika stor grad i egenskap av just kvinna, som något annat . Det var dags för en kvinna. I valrörelsen förde man fram Mona med argumentet att hon skulle bli "Sveriges första kvinnliga statsminister".

"Utifrån detta perspektiv är jag beredd att ge Mona Sahlin rätt i sin analys att när hon som kvinnlig partiledare förlorade valet så var det som kvinna. För ja, så blir det när ens primära marknadsföringsargument är ens kön. När man inte kandiderar utifrån en politisk plattform utan utifrån sin fysik."

Skulle inte kunnat säga det bättre själv!

Maud & Mona får gråta ut i SVT

2011-09-18T22:31:00.000+02:00

Mona Sahlin och Maud Olofsson har nu fått sitta i Agenda och gråta ut över hur fantastiskt hårt det är att vara kvinna i politiken. Klysch efter klyscha kommer farande utan det minsta ifrågasättande av den kvinnliga programledaren. Ärligt talat vet jag inte var jag ska börja.

Vad sägs om t ex "Manliga politiker blir inte bedömda för sitt utseende och beteende".

Min vän Andreas W gjorde denna lilla odyssén över Socialdemokratiska partiledare:

Olof Palme var hånad för sin näsa mer än han var hyllad för sin retorikkonst, Ingvar Carlsson blev avbildad som en sko varje vecka i "Helt Apropå", Göran Persson gick under öknamnet "Nivea" (fet och dryg, hahaha) och Håkan Juholt är och förblir en korkad mustasch.

Uppdatering: Nu kan du läsa SVTs artikel om inslaget i Agenda här.

SVT producerar humor-program?

2011-09-18T19:16:00.000+02:00

Programledarna, två kvinnor, för Sveriges kanske viktigaste politiska magasin Agenda skall ikvällens progam diskutera det "motstånd" som kvinnor möter i politiken..
Inbjudna är Mona Sahlin (S) och Maud Olofsson (C).
Är det någon mer än jag som ser det fullkomligt bizzara i situationen. Är det Monty Python?

Mona Sahlin hade varit vår statsminister nu om det inte gått så illa för vänsterblocket i valet 2010. Maud Olofsson har i fyra år varit vice statsminister och näringsminister! Det verkar ju vara ett oerhört motstånd.
Ursäkta var är det särskilda motståndet mot kvinnor när man nått så långt eller högt?! Toppolitik är väl snarast att jämställa med elitidrott, minst, när det gäller insatts. Enda skillnaden är att man inte har könsuppdelning. Vi får väl se hur programmet artar sig men den känns beklämmande om man utmålar två av Sveriges mest kompetenta kvinnor som offer.

Uppdate: Givetvis har Pelle Billing redan sett humorn.

Kvällspressens budskap till befolkningen

2011-09-18T16:42:00.002+02:00

Må hända kan man bli irriterad över de ständiga tipsen om viktnedgång till kvinnor, som slår emot en från butikens tidskriftshylla men det finns ett annat budskap som kvällspressen ständigt försöker förmedla...

Visst är det ett härligt budskap, men det kan väl inte tillnärmelsevis var lika skadligt för de yngre som bantningstips. Inte skulle väl detta påverka någons självbild...

En särskilt dåligt påläst kolumnist

2011-09-16T10:29:00.001+02:00

Anna Laestadius Larsson publicerade under gårdagen i sin SvD-kolumn en replik - Dags att reda ut tokigheterna - på Åhus-pågen Roland Poirier Martinssons kolumn - Vi borde prata om feminsimen - i samma tidning.

Laestadius Larsson går egentligen inte till attack mot dr Martinsson utan snarare halmgubben Martinsson som hon själv skapat och sdab tillskriver en massa åsikter som aldrig uttryckts på klassiskt feministiskt maner.
Men visst har hon rätt; dags att reda ut tokigheterna. Laestadius Larsson kolumn är ful av dem.

"Feminism är som bekant hävdandet av kvinnors rätt och rättigheter."

Nej Anna, feminism är som bekant inte hävdandet av kvinnors rätt och rättigheter. Detta är något som hävdades av liberalismen och den liberala kvinnorörelsen långt innan den feminism som vi menar idag när vi säger feminism, hade dykt upp.
Feminismen definieras återigen av de två grundantaganden:

- Att kvinnor som grupp är underårdnade män som grupp, ett påstående som grundar sig på The Apex Fallacy.

och

- Att könet är en social konstruktion, som kräver att man helt bortser från forskning utanför genusvetenskapen, d v a bortser från riktig forskning överhuvudtaget.

Oavsett, Laestadius Larsson, traskar visslande vidare i fåvitskhetens fårhage.

"... var bland alla tokigheter som feminismen skapat ska vi börja? Kanske med den kvinnliga rösträtten ..."

Nej, feminismen, har inte skapat den kvinnliga rösträtten. Den kvinnliga rösträtten i Sverige är som bekant 90 år, den åldern har inte feminismen uppnått varesig i Sverige eller utlandet. Kampen för människors lika värde har förts med helt andra ideologier som grund och har inget med feminismen att göra.
Att ifrågasätta feminismen är inte att ifrågasätta kvinnors rösträtt.

Låt oss gå vidare till slutet av kolumnen.

"Och på tal om kvotering. Pappamånaderna, har någon räknat på det? Om kvinnor och män helt opåverkade av yttre omständigheter och konventioner som vi människor ju är, av egen fri vilja väljer att mamman ska vara hemma med barnen, vad är det då för feministiskt nys att vika två av de tretton månaderna till papporna?"

Du har så rätt Anna. Tack vare feminismens inbrytning i politiken i slutet av 80-talet och början av90-talet blev det inte mer än så och fäderna forsatte vara andra klassens föräldrar.
För att illustrera, låt oss saxa lite ur proposition 1987/88:105 Om jämställdhetspolitiken inför 90-talet.
Nedan är de tankar och förändringar som var på gång men som omintetgjordes av att politiken tog en efterhand allt mer feministisk och slutligen radikalfeministisk inriktning.

"5.3.3 Idéprogrammet Mannen i förändring
...
Samtidigt har utvecklingen mot mer jämställda förhållanden i kanske framför allt familjen och i arbetslivet inneburit väsentliga förändringar och ibland även påfrestningar för männen.Jämställda förhållanden mellan kvinnor och män förutsätter emellertid att såväl kvinnor som män är beredda att ändra på invanda traditioner, attityder och roller. Mot denna bakgmnd tillsatte dåvarande jämställdhetsministern år 1983 en arbetsgrupp (A I983:B) om männens roll i jämställdhetsarbetet. Arbetsgruppen Prop. 1987/88:105 avlämnade år 1985 idéprogrammet Mannen i förändring.
...
I idéprogrammet föreslogs bl. a. åtgärder ägnade att stärka den enskilde mannens fadersroll. Föräldraförsäkringen skulle förbättras så att föräldrar som utnyttjar minst tre månader var av föräldraledigheten skulle få rätt till ersättning med sjukpenningbelopp under tolv månader istället för som f. n. nio månader. Vid en utbyggnad av föräldraförsäkringen utöver vad som gäller i dag, skulle den tillkommande tiden fördelas lika mellan föräldrarna utan möjlighet att överlåta dagar.
...
Arbetsgruppen föreslog vidare att män borde ha möjlighet till bättre stöd i olika former av personliga krissituationer. Familjerådgivning med ökat inslag av manlig personal, krisjourer och behandlingsprogram i samband med fängelsestraff var några av de åtgärder som föreslogs. Arbetsgruppens utgångspunkt i dessa sammanhang var att män i kris många gånger kan vara särskilt motiverade att förändra traditionella beteendemönster. Reaktionerna på arbetsgruppens förslag i dessa avseenden var överlag positiva. Bristen på terapiresurser framhölls.
...
Jag vill här också ta upp en annan fråga som aktualiserades av arbetsgruppen nämligen männens villkor i samband med skilsmässor och separationer. En skilsmässa eller en separation innebär ofta en synnerligen påfrestande situation för alla inblandade parter inte minst för eventuella barn.
Enligt arbetsgmppens rapport känner sig män ofta förfördelade i samband med skilsmässor bl. a. därför att kvinnorna i de flesta fall får vårdnaden om barnen.
Kvinnorna har som tidigare påpekats fortfarande huvudansvaret för hem och barn. Detta är oftast anledning till varför kvinnorna får vårdnaden om barnen. Det kan emellertid finnas anledning att se över vissa av de rutiner som från myndigheters sida tillämpas vid skilsmässor.
Sålunda är det enligt min mening viktigt med män inom familjerådgivningsverksamheten och som familje-terapeuter. Det bör också prövas att i samband med vårdnadsutredningar i större utsträckning än idag utnyttja arbetsteam med såväl kvinnlig som manlig personal. Ett sådant arbetssätt kan bidra till en mer allsidig belysning i utredningen."

Så, Anna Laestadius Larsson, vad har feminismen bidragit med de senaste 30 åren, eller någonsin, till jämställdheten - allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett kön?

På tal om frenologi, som nämns i båda kolumnerna, kan man ju inte låta bli att tänka på Lars Levi Laestadius som tog med fransmän på guidade gravplundringsturer i Lappland för insamling av samiska skallar till frenologiska studier.

Män lönediskrimineras i 39 olika arbeten!

2011-09-06T18:57:00.000+02:00

Blekinge Läns Tidning(BLT) rapporterar idag om Landstinget blekinges alldeles nya lönekartläggning som visar att män anställda i Landstinget har lägre lön än kvinnor i 39(!) olika yrken. I åtta grupper gick inte den för männen negativa löneskillnaden att härleda till ålder, yrkeserfarenhet, eller individuella prestationer och betecknades som oskälig.
Statistiken som utredningen gått igenom rör Landstinget Blekinges 4760 anställda där 80 % är kvinnor.

- Män anställda i landstinget blekinge förekom i osaklig löneskillnad i flera fall. Vi har inte hunnit analysera orsaken eller kommit fram till vad som ska göras, berättar personalcontrollern Ewa Jansson som arbetat med utredningen till tidningen BLT.

Vidare säger landstingsledningens förhandlingsstrateg Carin Hedqvist till BLT:
- Det här var inte vad vi trodde. Inte för att vi utgick ifrån att det bara skulle vara kvinnor som låg omotiverat efter. Vi trodde nog att det skulle vara likadant åt bägge hållen men här visar det sig att det faktiskt finns några fler grupper till nackdel för manliga anställda.

På tidningens fråga vad det kan bero på svarar Hedqvist:
- Jag har ingen saklig förklaring att komma med. Man kan gissa på att det har med traditioner inom yrken som är kraftigt kvinnodominerade. Men utredningen har tydliggjort hur det ligger till. Vi har ett bra under lag att gå vidare med för framtida lönepolitik och lönestrukturer.

Jag måste säga att gissningen är utomordentligt intressant. Är det en tradition att män lönediskrimineras i kraftigt kvinnodominerade? Att män som arbetar i kvinnodominerade ofta känner sig utsatta både under utbildningen och på arbetsplatsen är ingen hemlighet men att de även av tradition lönediskrimineras var intressant.

I tidningens ledare tar Inga-Lena Fischer också upp utredningen som skall presenteras för en liten grupp politker i landstingets arbetsutskott nästa vecka. Jag måste säga att slutklämmen i ledaren - Det kanske behövs en manspott i stället - har en uppenbar poäng:

"Så mitt i alla diskussioner om kvinnopott eller inte i avtalsrörelsen dyker detta förvånande faktum upp. Det borde leda till att Kommunal, som också organiserar landstingsanställda, kommer att kräva en låglönesatsning på männen. I sanningen en spännande utveckling. Allt är uppenbarligen inte vad det synes vara."

I sammanhanget vill jag också rekommendera Pelle Billings senaste inlägg - Fack med män gör uppror.

Corren vs Klinth: 1 - 0

2011-08-13T11:25:00.000+02:00

Roger Klinth, docent vid Linköpings universitet med familje- och jämställdhetspolitik som forskningsområde, ifrågasätter i ett öppet brev till Correns ledarredaktion hur tidningen argumenterar kring familje- och jämställdhetspolitik. Hela hans egen argumentation bygger dock helt på "guilt by association" där han tycker att Correns argument mot genusvansinnet("Copyright" Tanja Bergkvist) och för sann jämställdhet("Copyright" Pär Ström) sammanfaller med Sverigedemokraternas synpunkter.
Precis som Correns fantastiska chefsredaktör Charlotta Friborg påpekar i sitt svar är det överhuvud taget inte någon saklig argumentation som går att bemöta. I själva verket är detta ett nästintill klassiskt exempel på Godwins lag och här ser vi att Klinth förlorar direkt genom att använda Nazist-argumentet. Jag säger givetvis inte att SD är nazister men de förefaller ligga tillräckligt nära i Klinths värld.

För övrigt tillhör jag den generation som tidigt fick lära sig att "Gubbe" och "Gubbigt" är något väldigt negativt. Efterhand har jag dock förstått att det där med gubbighet inte har något med kön att göra utan är ett samlingsnamn på en uppsättning karaktärsdrag. Bra exempel på folk som uppvisar dessa är Gudrun Schyman och Tiina Rosenberg.
Roger Klinth är ytterligare ett bra exempel på en riktigt gubbig gubbe som utgår ifrån att det räcker att han säger vad han tycker såsom en upphöjd person inom genusindustrin och behöver inte besvära sig med att komma med argument eller läsa på. Läs även Pelle Billings inlägg här.

Att gå hem med en man är som pistolhot?

2011-08-10T14:11:00.000+02:00

Den här hittade jag på Lady Dahmers blogg:

Nej! Det här inte i analogi med våldtäkt. Här förekommer ett direkt dödshot. Inte heller är det i analogi med eller ett argument för att kvinnor skall kunna falskanmäla män för våldtäkt när de ångrar att de hade dåligt sex dagen efter.
Fortfarande är det en liten men ack så viktig detalj som gör skillanden. Pistol-hot! Att gå hem med en man som är fysiskt större och starkare, i vilket en del av attraktionen ibland ligger, är inte att jämföra med pistolhot. Hur ser man världen när man jämställer att gå hem med en med att vara under pistolhot. Hur ser man på män och kanske ännu mer, hur ser man på kvinnor?!

Feminismen och Descartes misstag

2011-08-10T12:12:00.000+02:00

René Descartes

Avståndet mellan de medicinska vetenskaperna neurologi och psykiatri har varit långt trotts att man arbetar med exakt samma organ - hjärnan. De senaste 20 - 30 åren har avståndet dock sakta börjat minska och samarbeten mellan dessa discipliner, och andra närliggande, ökar ständigt inom forskarvärlden.

Sedan Descartes presenterade sin filosofi, för mer än 350 år sedan, har vi traskat omkring i den hämsko som idén om kroppen och själens åtskillnad utgjort. Långsamt suddas nu, tack och lov, denna falska dualism ut efterhand som vetenskapen får kraftfullare tekniker.

Phineas Gage med huvudet på skaft

Länge har vi varit tvungna att förlita oss på studier kring den skadade hjärnan, med bl a Phineas Gage som ett strålande exempel, men allt mer kan vi nu även studera den friska hjärnan i arbete. De kroppsliga och själsliga processernas odelbarhet är inte längre en kontroversiell fråga även om vi bara är på spädbarnsstadiet när det gäller att förstå dessa kopplingar.

Den kände neurobiologen, forskaren, och populärvetenskaplige författaren, Antonio Damasio gjorde 1994 världssuccé med sin bok Descartes misstag. (Det engelska originalet, Descartes’ Error: Emotion, Reason, and the Human Brain, kom 1994, andra svenska upplagan kom på Natur och Kultur 2006).

På lättflytande fackprosa presenterar Damasio den moderna vetenskapen kring hjärnans betydelse för känsla och förnuft och varför Descartes gjorde ett misstag när han en gång i tiden skilde på kropp och medvetande.

Damsio har under sin karriär producerat över hundra artiklar varav 6 st i de absolut tyngsta vetenskapliga tidskrifterna, Nature och Science. Framförallt har Damasio i sin forskning studerat hjärnan med hjälp av de kraftigaste tekniker modern neurovetenskap besitter, funktionell hjärnavbildning(PET, SPECT, fMRI).

Även om det kan diskuteras huruvida Descartes själv gjorde misstaget så är det denna uppdelning vi levt med sedan han presenterade sina teorier - Cognito, ergo sum. Modern medicinsk och psykologisk vetenskap har idag insett 'Descartes misstag' och lämnat detta bakom sig efterhand som allt tyngre bevis mot uppdelningen hopat sig.

Uppdelningen finns dock kvar inom andra vetenskapliga discipliner, i samhällsdebatten och i politiken! Även om den dualistiska åtskilnaden inte längre benämns kropp & själ, är den fortfarande lika falsk och hämmande för vår förståelse av människan.
Idag dyker denna falska dualism ständigt och jämt upp i dikotomin kön och genus, biologiskt och socialt kön eller i engelsk litteratur sex and gender.

Descartes uppdelning i kropp och själ har varit en förutsättning för genusvetenskapen/feminismens idéer om kön och könsroller som en produkter av social inlärning. Det är märkligt att när alla annan vetenskap har gått vidare och återförenat kropp och själ håller genusvetenskapen/feminismens krampaktigt fast vid denna falska dualism.

Genom att göra bruk av kunskap från flera olika vetenskapliga områden, genusvetenskapen undantagen, kan vi idag skapa en förtåelse som stämmer väl överens med kvinnor och mäns faktiska upplevelser och erfarenheter.

Biologin är det som primärt driver och styr människans sociala beteende men inte uteslutande så. Även om biologin utgör grunden för könet så förstärker, återskapar, förfinar och begränsar social betingning den biologiska uppsättningen till att passa in i det kulturella sammahanget som individen befinner sig i.

Idag vet vi att skillnader mellan kvinnans och mannens hjärna och hormonspegel ger tendenser till vissa genomsnittliga beteendemönseter som får statistiskt skäkerställda skillnader på gruppnivå.
Detta betyder inte att alla män kommer att bete sig på ett sätt och alla kvinnor på ett annat, utan att män som grupp är mer sannolika att föredra det som vi kallar karaktäristiskt manligt och kvinnor som grupp det som vi karaktäriserar som kvinnligt.

Könsspecifika förmågor och beteenden har sin grund i den manliga och kvinnliga biologin och alla sociala system måste förhålla sig till de begränsningar som den biologiska verkligheten ställer upp.
Biologin kan dock inte, och får aldrig, tas som intäkt för diskriminering av individer pga kön och inte heller sättas upp som en begränsande faktor för kvinnors och mäns val och möjligheter.

Tappad tro på kvinnans egen förmåga

2011-08-09T12:51:00.000+02:00

Under rubriken "Dags för oss feminister att omfamna kärnfamiljen" skriver Anna Svensson, som beskrivs skribent och feminist som just nu bildar familj, på SVTdebatt :

Anna Svensson

"Gemensamt för många kritiker av kärnfamiljen är tyvärr att de verkar totalt tappat tron på kvinnans egen förmåga, och kanske ännu mer hennes ansvar, att skapa ett gott liv"

Med kritiker menar hon den äldre feministgenerartionen med Maria Sveland i spetsen. Självklart tappar man tilltron till kvinnans förmåga när den feministiska infantiliseringen av kvinna och den ständiga offerbeskrivningen ständigt pumpas ut i media.

Jämställdhet kan bara existera mellan vuxna människor med eget ansvar.

Har du hört om någon som arbetar på att bli jämställd med sina barn?!

"Surfare som hatar kvinnor"

2011-08-09T12:18:00.000+02:00

På Kultur&Nöje i Sydvenskan kan man idag läsa dabattartikeln "Surfare som hatar kvinnor" av Kajsa Haidl. Tydligen har Kajsa varit på en middagsbjudning och diskuterat med en manlig bekant. Därav blev hon sedan tvungen att skriva och publicera i sveriges 3:e största morgontidning en text baserad på ideologiserat hat. för övrigt kan nämnas att till vardags är Kajsa Malmöredaktör för Nöjesguiden och driver också bloggen popponny. Frågan är om man som man kan skriva något överhuvud taget, i Kajsas värld, som omedelbart klassas som att hon får "det vardagliga kvinnohatet strösslat över sig"?

Läs hur denna vita priviligerade kvinna ur eliten som har en stor morgontidning till sitt förfogande undgöra sig över den lille mannen i Kommentarsfälten här. Vad sägs om följande citat ur sydsvenskantexten?

"...jag säger till mannen mitt emot att jag är trött på att näthatet aldrig analyseras utifrån ett genusperspektiv, trots att det främst är kvinnor som drabbas."

"Man behöver inte ha några extrema åsikter för att få det vardagliga kvinnohatet strösslat över sig."

Om mannen på middagsbjudningen skriver Kajsa: "Han har aldrig blivit utsatt för sexistiska nätkommentarer och hade han blivit det, ja då hade han självklart inte brytt sig. Informerar han mig."

Så mycket analys av budskapet behövs inte. Det talar ju för sig själv.För den som vill ha något att reflektera texten mot rekommenderar jag den här texten om feministisk kollektivistisk analys av bittergubben i det här inlägget!

(Ja, de är s k vita i Polen också.)

Summan av budskapen

2011-08-08T09:04:00.000+02:00

Denna bild har jag lånat av Tysta Tankar via ett tweet med texten - Är Kvällspostens bild sexistisk?
Jag vet inte om Kvällspostens löpsedel är sexistisk men den är som det börjar bli allt mer, tvärtom.
Det som fick mig till att reagera och fundera är väl det samlade budskapet som uppstår när man ser de tre löpsedlarna tillsammans.

Aftonbladet - Måns Zelmerlöw om sin tuffa sommar: "Det är jobbigt, jag gråter". En gråtande man - Mannen har havererat
Kvällsposten - Kvinnor som tjänar mer än sina män i Simrishamn. Starka kvinnor som tar för sig.
Expressen - Så ska polisen knäcka Breiviks hemliga koder. En galen våldsam man - Mannen har havererat.

Heltid är ingen Kvinnofråga

2011-08-07T15:02:00.000+02:00

Det här inlägget började faktiskt som en kommentar på GenusNytt till inlägget Två av tre mammor vill jobba deltid. Bakgrunden till inlägget, på GenusNytt, är rapporten från Mouvement Mondial des Mères (MMM), som är en internationell, politiskt och religiöst obunden icke-statlig organisation.
Organisationens europeiska gren (MMM Europe) har som uppdrag att ge röst åt de europeiska mammornas prioriteringar och önskningar gentemot institutioner och beslutsfattare inom EU. MMM Europe uppger sig också inse pappornas specifika, avgörande roll, och stöder åtgärder som uppmuntrar fäder att engagera sig aktivt i omsorgen om och uppfostran av barnen. I årets rapport är har man undersökt europeiska mammors tidsanvändingspreferenser avseende fördelning förvärvsarbete kontra omsorg om familjen med förljande resultat:

- 11 procent föredrar heltidsarbete
- 63 procent föredrar en kombination deltidsarbete och att ta hand om familjen
- 26 procent föredrar att ta hand om familjen på heltid

Detta resultat sätter Pär ström i relation till kravet på lagstiftning om heltidsarbete från S-kvinnorna.

Jag stödjer verkligen S-kvinnornas krav på RÄTTEN till heltid, men ser det INTE som en kvinnofråga! Det är sannt att det i huvudsak är kvinnor som DRABBAS av att förvägras gå upp i heltid, då detta framförallt är vanligt i branscher där den övervägande delen av arbetsstyrkan är kvinnor, men det drabbar i lika hög grad männen i dessa yrken och förstås i förlängningen familjerna. Vi kvinnor och män har en stark tendens att oftast leva i par med varandra och hur man än vänder sig har man röver bak.

Svårigheten att gå upp till heltid är för mig en bidragande orsak till att de s k könsrollerna är mer rigida än nödvändigt eller dikterat av biologin och leder till cementering av den fördelningen som gärna etableras under de första småbarnsåren. Vi vet att mansrollen och kvinnorollen blir mer utpräglad, stereotyp och polariserad i tider av samhällelig oro och krig, emedan individens frhet och valmöjligheter ökar i fredliga, lugna och liberala tider såsom i dagens Europa, inklusive Sverige.
Kvinnor kommer även framöver på gruppnivå forsatt välja lite äldre män, som tjänar lite mer och har lite mer utbildning alldeles oavsett egen inkomstnivå och utbildning men vårt gemensamma försörjningskrav på män kanske skulle lätta något och ge mer valfrihet.

Inom mitt område, Sjukvården och landstingen, har en majoritet av de anställd endast deltidstjänster på 75 - 80 %. Lejonparten av desa, ffa sjuksköterskorna, är kvinnor men en ökande och inte obetydlig minoritet är män.

Jag kan inte förstå hur gigantiska organisationer som landstingen med tusentals anställda kan tillåtas forsätta att nästan enbart anställa folk på deltid. Då händerna behövs kan dock många arbeta ytterligare så att de kommer upp i 100% men när det sedan handlar om föräldraledighet, VAB, ta lån i banken står de där forfarande med en 75 %-tjänst. Över tid kan man heller inte riktigt lita på att man kommer kunna jobba upp sig till motsvarande en heltid vilket begränsar vilka investeringar man vågar göra.

Det kan äga sin rimlighet att en arbetsgivare med kanske ett 10-tal anställda får lov att anställa några personer på deltid men när vi pratar om organisationer med 1000-tals anställd där majoriteten har en deltidstjänst i botten är det något sjukt och syniskt i botten. Samma arbete utförs på lika många timmar men av fler huvuden. Arbetsgivaren tycker detta är schemateckniskt behändigt men för vården skapar det fler överrapporteringar(minskad patientsäkerhet) och en otrygghet för den anställde.

I mitt landsting inför man nu också att de som arbetar deltid skall arbeta lika många arbetspass per vecka som de heltidsarbetande. Detta leder till att hur långt du kan bo från arbetsplatsen innan det är en tidsmässig och ekonomisk förlust minskar.

Män och kvinnor gör delvis olika val vad gäller bland annat arbete. Inom sjukvårdens omvårdnadsområden, sjuksköterskornas, kommer det sannolikt alltid vara en majoritet kvinnor men jag har också arbetat när det enbart varit män. Jag upplevde det varken som bättre eller sämre, bara annorlunda. (Det kanske mest intressanta med detta var att språket och orden man använde för att beskriva vad man gjorde i sitt arbete fick en annan färgning och delvis andra dimensioner belystes.)
Jag är övertygad om att det skulle finnas ett mervärde i att fler män arbetade inom fler människovårdande områden, för samhället, för kvinnor och män.

På gruppnivå, idag, har kvinnor betydligt fler tillgängliga yrkesval än vad män som grupp har. Den enkla förklaringen till detta är att kvinnan lägger ett försörjningsansvar på och mannen och mannen tar på sig ett försörjningsansvar. Att få män till yrkesområden där man inte har möjlighet att öka sin inkomst genom att arbeta mer försvåras kraftigt av detta outtalade försörjningsansvar. Detta försörjningsansvar kan man också tydligt se återspeglas i bland annat tidsanvändingsundersökningen där män förvärvsarbetar i princip 100 % från vaggan till graven medan kvinnors grad av förvärvsarbete och tid hos familjen varierar på ett harmoniskt sätt med livets faser. Jag önskar att även mäns grad av förvärvsarbete och tid med familjen kunde variera på samma sätt en dag.
En del av vägen dit tror jag är både rätten till heltid(hos arbetsgivar med ett visst antal anställda) och rätten att temporärt gå ner i tid.
Jag stödjer alla som driver denna fråga, såsom S-kvinnorna, men det är inte en kvinnofråga utan en fråga för oss alla. Vi skulle alla vinna på detta även om vissterna hade skiljt sig åt.

Tips om en bra blogg!

2011-08-01T14:01:00.000+02:00

Har varit iväg på semester till Kroatien och därför inte bloggat på ett tag. Ängnat lite tid till att "läsa ikapp" nu.
Fick tips om bloggen Certatio via Pelle Billings blogg. Säkert har många redan hittat dit men jag vill ändå sprida ordet ytterligare eftersom jag tycker att den är väldigt bra och läsvärd. Vill särskilt rekommendera inlägget 10 snabba om radikalfeminismen! Mycket nöje.

Feminism på kraftig nedgång?

2011-07-18T14:32:00.000+02:00

Fick ett tips via Göran C-O Claessons bloggen Perspektiv Personligt Ansvar. Han har roat sig med att köra Google Labs Books Ngram viewer på det engelska ordet Feminism.

Som jag förstår det ärNgram viewer skapad för eller baserad på Jean-Baptiste Michel och kollegors forskning vid Harvard University. Det hela handlar om en kvantitativ analys av kultur genom att använda Googles bibliotek av digitaliserade böcker. Idag innehåller biblioteket mer än 4% av världens publicerade böcker.
För mer detaljer om forskningen bakom läs artikeln "Quantitative Analysis of Culture Using Millions of Digitized Books" i Science från januari 2011 av Jean-Baptiste Michel et al. Jag återger abstraktet här:

We constructed a corpus of digitized texts containing about 4% of all books ever printed. Analysis of this corpus enables us to investigate cultural trends quantitatively. We survey the vast terrain of ‘culturomics,’ focusinlg on linguistic and cultural phenomena that were reflected in the English language between 1800 and 2000. We show how this approach can provide insights about fields as diverse as lexicography, the evolution of grammar, collective memory, the adoption of technology, the pursuit of fame, censorship, and historical epidemiology. Culturomics extends the boundaries of rigorous quantitative inquiry to a wide array of new phenomena spanning the social sciences and the humanities.

Jag roade mig med att gör denna kulturella analys utav de engelska orden feminism och gender mellan åren 1900-2008. Blå linje är Feminism och röd Gender.

Vi ser tydligt att det inte händer något förän ca 1970 varför följande diagram blir mellan 1970 och 2008.
Båda begreppen visar en tydlig och med varandra sammanfallande topp i mitten av 1990-talet för att sedan åter falla.Är det så? Låt oss göra om anlysen men vi väljer istället American English och sedan Brittish English istället för enbart English.

American English

Uppenbarligen är gender på väg upp efter en liten dipp men totalintrycket är väl att könsfrågor ligger forsatt högt på dagordningen i den amerikanska literaturen. För feminismen ser vi möjligen en lätt tendens till ökning. Vi går vidare ochr gör samma analys i den Brittisk litteraturen.

Brittish English

Samma bild här, om än lite mer ryckig. Frågorna jag ställer mig är; säger dessa diagram något överhuvudtaget?
Frågor relaterade till 'Gender' verkar ligga fortsatt högt på dagordning men frågan är om det har kommit in andra perspektiv än det feministiska eller har feminismen infiltrerat kulturen så pass att den inte längre syns som en egen entitet? Har feminismen även stulit begreppet 'gender equality' d v s det som i Sverige heter jämställdhet, i de engelskspråkiga länderna och det är därför som den inte syns? Är detta en del av den lömska s k jämställdhetsintegreringen?

Rösta på Sverigedemokraterna?!

2011-07-16T13:26:00.001+02:00

Jag var en av alla de som förfasade mig när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och kunde inte förstå hur man kunde rösta på ett sådant parti. Inte så mycket för den invandrarfientliga politiken som för deras genuint, i brist på bättre uttryck, korkade sätt att argumentera i frågan. Att rösta på Sverigedemokraterna har för mig varit att förolämpa sin egen intelligens. I TV-debatten i SVTs Agenda den 22 augusti mellan Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson var det uppenbart att sättet att argumentera var i princip identiskt idiotiskt. När Jimmie skyllde på invandrare anklagade Gudrun män.

Nu har vi Sverigedemokraterna i Riksdagen. Fortfarande argumenterar man på samma idiotiska sätt i invandringspolitiska frågor men när vi kommer till jämställdhetpolitiken visar man understundom på betydande vett, sanns och klarsynthet.
Läs replikväxlingen i en interpellationsdebatt mellan riksdagsledamoten Mattias Karlsson (SD) och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) som återges och kommenteras på Tanja Bergkvist blogg. Läs gärna också den här krönikan om just Tanjas inlägg på Corren.se.
Sverigedemokraterna börjar nu så sakteliga hitta sina former och sin organisation som ett folkvalt riksdagsparti och självklart har SD också startat ett kvinnoförbund.
Hittade klippet nedan på youtube från SD WebbTV. Nu har jag inte läst, hört eller sett något mer från Hanna Wigh men SD kvinnornas program som det presenteras i klippet skulle kunna få mig att lägga min röst på SD.

En annan företrädare för SD-kvinnorna, Therese Borg, höll detta tal i Almedalen den 5 Juli. Väl värt att läsa.
Även här en tydlig attack mot genusvansinnet.

"I princip menar man idag att det inte finns några skillnader alls mellan män och kvinnor, att alla kan bli precis likadana, om vi bara blir duktigare på att införa ett genusperspektiv inom precis varenda verksamhet. Man pekar ut det ena efter det andra som är typiskt manligt, typiskt kvinnligt, och kommer till slutsatsen att dessa typiska drag är socialt skapade, begränsande, och därmed måste de motarbetas."

"Att det biologiska könet spelar in, att det finns skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor, att det är skillnad mellan mäns och kvinnors hormoner, gör att vi även med den bästa viljan på jorden har svårt att leva upp till det könlösa idealet. Även om vi gör allt för att döva vårt dåliga samvete, om vi gör allt som står i vår makt för att inte vara typiska män och kvinnor, så kommer vi ändå inte att lyckas."

Män med högskoleutbildning snart ett minne blott - Höstens antagning

2011-07-14T16:55:00.000+02:00

Verket för Högskoleservice, VHS, går idag ut med ett presmeddelande med anledning av antagningsbeskeden som nu skickas ut.
Sedan förra året har antalet antagna nu ökat med 1000 presoner och totalt har 270 000 personer blivit antagna till höstens program och kurser. Ett nytt rekord när det gäller antalet antagna till universitet och högskolor.

Av det totala antalet antagna och behöriga sökande är till höstens antagning 63 procent kvinnor och 37 procent män. Den sneda fördelning har förelegat sedan många år tillbaka men kvinnorna har nu ökat sin andel med ytterligare 1 procentenhet jämfört med förra året. Vid antagningen HT 2010 var fördelningen 62 procent kvinnor och 38 procent män Nedgången för männen finns i gruppen antagna män upp till 24 år, som minskat med hela 2 %.

Högsta meritvärdet 22,5 poäng har länge varit ett krav för de mest attraktiva utbildningarna så som läkarprogrammet. Vårterminen 2011 infördes därför nya tillträdesregler för att det skulle bli lättare att komma in för sökande som kommer direkt från gymnasiet. Sökande till läkarprogrammen i Göteborg, Linköping, Umeå och Örebro har nu lyckats komma in trots att de saknar 0,1-0,2 poäng i meritvärde.

– Det verkar som om de nya tillträdesreglerna har fått önskad effekt vad gäller hög-attraktiva utbildningar som läkarprogrammen, säger Tuula Kuosmanen, chef för VHS enhet för antagningsproduktion.

Min spontana reaktion är att även om det måste bli lättare att komma in på högskola direkt efter gymnasiet kan det inte ses som en önskad effekt om könsfördelningen blir än mer snedfördelad. Särskilt inte om detta sker i gruppen unga män under 24 år.

Om vi tittar på läkareprogrammet verkar det dock inte vara så att det finns något negativt samband mellan de förändrade antagningsreglerna och den försämrade könsfördelningen totalt sätt. På läkarprogrammet har faktiskt andelen män ökat och vid årets antagning är det i princip 50/50!.
Till läkarprogrammet HT 2011 sökte totalt 4128 (55%) kvinnor och 3189 (42,5%) män varav 3534 (57%) kvinnor och 2601 (42%) män var behöriga. 431(50,8%) kvinnor och 415 (48,9%) män har blivit antagna.

En helt jämn fördelning är förstås inget självendamål och en fördelning mellan t ex 45/55 och 40/60 är helt acceptabelt men när fördelningen blir som på högskolan totalt är det dags att börja reagera.

Manlig könsstympning leder till sexuella problem hos både män och kvinnor.

2011-07-05T10:26:00.000+02:00

Danska forskare rapporterar att manlig omskärelse är kopplat till återkommande problem att uppnå orgasm hos omskurna män i Danmark och en rad sexuella svårigheter hos kvinnor som lever med en omskuren partner, däribland svårighet att få orgasm, smärta vid vaginalt samlag och en känsla av ofullständigt uppfyllda sexuella behov.

I Sverige är alla form av könstympning på flickor och vuxna kvinnor med svenskt medborgarskap förbjudet oavsett om det finns uttryckligt samtycke till ingreppet från den vuxna kvinna. Även om man åker till ett annat land för att utföra ingreppet kan man lagföras för kvinnlig könsstämpning vid hemkomst i Sverige..

Som jag skrivit i tidigare inlägg är det dessutom helt onödigt att ens kalla det kvinnlig könsstympning.
Könsstympning av pojkar och män kallas nämligen omskärelse och det rekommenderas att alla Landsting erbjuder detta!

I senaste numret av International Journal of Epidemiology. 2011 Jun 14. presenteras en ny dansk enkätbaserad studie där man undersöker manlig omskärelse(könsstympning) kopplat till sexuell funktion, Male circumcision and sexual function in men and women: a survey-based, cross-sectional study in Denmark, Int J Epidemiol. 2011 Jun. Författarna M Frisch, M Lindholm och M Grønbæk vid instutitionen för epidemiologisk forskning vid Statens Serum Institut i Köpenhamn undersökte kopplingen mellan cicumcisio(omskärlese) och olika sexuella mått hos både kvinnor och män.

Ungefär en tredjedel av världens män är omskurna men väldigt lite är känt om möjliga sexuella konsekvenser till manlig omskärelse. I Danmark beräknas ca 5 % av männen vara omskurna.

5552 personer ingick i den nationella enkätstudien och lämnade uppgifter om sin egen(män) eller sin partners(kvinnor) omskurna tillstånd och detaljer om sitt sexliv. Genom oddskvot framtagen genom logistisk regression mättes koppling mellan att var omskuren och sexuella erfarenheter och nuvarande svårigheter med sexuell lust, uppfyllnad av sexuella behov och sexuell funktion.

Ålder vid första samlag, hur stor vikt man fäste vid ett bra sexliv och nuvarande sexuell aktivitet skiljde lite mellan omskurna och icke omskurna män eller mellan kvinnor med omskuren respektive inte omskuren partner.
Däremot rapporterade omskurna män att de hade haft fler partners och de var mer sannolika att rapportera ofta återkommande problem att uppnå orgasm, 11% mot 4% (95% konfidensintervall) hos de icke omskurna.
38% av kvinnorna med en omskuren partner rapporterade offulständig uppfyllnad av sina sexuella behov, mot 28 % hos de som levde med en icke omskuren man, och dessutom rapporterade knappt en tredjedel av kvinnorna med en omskuren partner ofta återkommande problem med sexlivet att jämföra med bara drygt en femtedel av kvinnorna med en oomskuren partner.
31 % av kvinnorna med en omskuren partner rapporterade också återkommande svårigheter att fungera sexuellt överlag. Värt att notera hos kvinnorna som levde med en omskuren partner var att 19% hade svårt att uppnå orgasm och 12 % upplevde dyspareuni(smärta vid vaginalt samlag) att jämföra 14% respektive 3% hos de som levde med en man med intakt penis. Fler s k robustness analyses visade att fynden var stabila, även när när man endast tittade icke-judar och icke-muslimer.

Den mjuke mannen

2011-07-02T12:17:00.000+02:00

Satt och slötittade på TV4s Nyhetsmorgon. Gustaf Hammarsten var morgonens gäst med anledning av att han kommer vara med i den nya Hamilton-filmen med Mikael Persbrant. Gustaf Hammarsten var senast på tapeten med Våra vänners liv och givetvis kom samtalet in på denna serie och hur de fyra huvudpersonerna porträtteras.

Tyvärr ligger inte klippet uppe än så jag kan inte citera rakt av utan det får bli från minnet och med nyckelord. Förhoppningsvis kommer klippet senare på TV4play.
Det som får mig att reagera är programledaren Jesper Börjesson sätt att uttrycka sig när han pratar om denna serie och om hur männen porträtteras. Det ena konstiga påståendet efter det andra hoppar ut genom Jespers mun:

"Den här serien handlade ju om fyra män som inte alls är särskilt grabbiga."

Jesper Börjesson

Vadå inte särskilt grabbiga? Nä möjligen är de för gamla för att kallas grabbar och säkert enligt de själva för unga för att kallas gubbar. Men grabbighet/manlighet är allt som män gör. Män definierar grabbigheten själv. Ingen annan kan göra det. Mäns och pojkars grabbighet har ingeting med det skällsord som mediafeminismen hitta på för att ha något att bekämpa och ondgöra sig över.

När vi fått se ett litet klipp ur Våra vänners liv där Gustaf Hammarstens karaktär sitter på en av vännernas middagar i butiken och pratar om huruvida han vill gifta sig på riktigt och eller ej säger Jesper Börjesson något i stil med:

"Det här är ju fyra grabbar som har helt normala samtal"

Och Gustaf Hammarsten svarar:

"Jamen, det vet ju du, när man blivit lite äldre och har familj, då är ju det det här man pratar om med sina vänne,r när man väl hinner träffa dem."

Båda tittar på varandra och Jesper Börjesson nickar igenkännade och bekräftande.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig. För helvete, även pojkar, män och gubbar tillhör mänskligheten. Det är väl klart att man har normala samtal. Självklart är det känslor, erfarenheter, upplevelser och relationer man pratar om. Det är det människor gör och det är det vår hjärna är byggd för. Har det gått så långt i Sverige att man tror att män bara har onormala samtal. Män är väl inte seriefigurer heller.
Gustaf och Jesper är båda män och vet naturligtvis att det faktiskt är ungefär så som i Våra vänners liv men Jesper visar med tydlighet att den offentliga bilden är en annan. Var kommer den ifrån?

Lite senare kommer också den här aktuella frågan som stötts nyligen i DN och nu i Svd?

"Är det här den nya mjukare manligheten?"

Åter igen, män är också människor. Män har alltid varit 'mjuka', också. Detta är inget nytt. Möjligen är det nya att någon har upptäckt att nidbilden inte är sann. Surprise.
Män har alltid varit beskyddande, vårdande, omhändertagande, ansvarstagande och självuppoffrande. Allt annat är avvikelser från normen. Allt annat ses ner på av andra män. Kan hända uttrycker män sig inte på samma sätt och använder samma inte samma ordval. Självklart får mäns upplevelser en manlig språkdräkt men det är fortfarande det här man pratar om.
Det är så här män är i en relation och det är det här partnern vill ha i en relation. Att det är helt andra sidor som kvinnor attraheras av innan relationen är etablerad lär sig pojkar tidigt och de flesta män gör sitt bästa att efter egen förmåga visa just de lite "grabbigare" och "manliga" sidor inför flickor och kvinnor men att tro att detta är hela bilden är ju skrattretande.

Lunginflammation drabbar män dubbelt så ofta som kvinnor.

2011-07-01T11:31:00.000+02:00

Hösten 2007 drog Sveriges Kommuner och Landsting(SKL) igån en nationell satsning för ökad patientsäkerhet. Ett särskillt fokus i denna stasning har varit och är vårdrelaterade infektioner. Vårdrelaterade infektioner, främst lunginflammation, urinvägsinfektion och postoperativ infektion, drabbar var tionde sjukhuspatient idag.Landstingen har genomfört mätningarna varje vår och höst sedan 2008. Punktprevalensmätningarna av vårdrelaterade infektioner (PPM-VRI), som mätningar kallas, ska i första hand användas för att att följa den egna verksamheten.

Nu har resultatet av mätningen våren 2011 presenterats. Totalt finns 23400 patienter med i årets mätning; det vill säga nästan alla patienter som vid mättillfället under våren 2011 var inlagda på sjukhus. Siffrorna är uppdelade på kön, ålder, riskfaktorer och olika diagnoser. Ta gärna en titt på sidan 19 i rapporten som är särskilt intressant. Här ser vi till och med att män drabbas i högre grad än kvinnor av vårdrelaterade infektioner.
När hygienläkaren i västerbottens läns landsting, Anders Johansson, gick igenom den preliminära analyser av data på vårdrelaterade infektioner i Västerbotten under åren 2008-2011 synsyntes bl a att den till synes könsneutrala infektionen lunginflammation drabbar män dubbelt så ofta som den drabbar kvinnor när de vårdas ineliggande på sjukhus.

SKL har beviljat totalt 162 miljoner till 21 olika projekt inom ramen för programmet för Hållbar jämställdhet.
Nu har Anders Johansson fått 1,5 miljoner för att studera vårdrelaterade infektioner genom genusglasögon som man rapporter i Dagens Medicin.

- Det är i dag oklart om det finns medicinska och biologiska skäl till att vårdrelaterade infektioner tycks drabba män och kvinnor i olika hög grad eller om skillnaderna istället beror på att vi inom sjukvården utsätter kvinnor och män för olika risker genom de medicinska åtgärder vi genomför, förklarar landstingets hygienläkare Anders Johansson som ska hålla i det två-åriga projektet.

Resultaten är spännande ur flera aspekter. För det första upplever vi som arbetar i vården inte att det görs någon skillnad på patienter utifrån kön men ändå finns det en klart mätbar skillnad när man tittar på vårdrelaterade infektioner. Nu innebär inte en skillnad per automatik att det görs skillnad omdevetet eller att män "diskrimineras". Tyvärr blir resultaten också intressanta i ljuset av den feministiska mytbildningen om att kvinnor hela tiden får sämre vård. Hur länge vi skall vänta innan det kommer en strukturell förklaring, beroende av patriakatet, till att kvinnor klarar sig bättre eller att de igentligen är värre drabbade och en individuell förklaring till att män drabbas men egentligen är priviligerade.

Om vi tittar på de tre huvudsakliga vårdrelaterade infektionerna lunginflammation, urinvägsinfektion och postoperativa infektioner, så kan jag åtminstone tänka mig flera tänkbara orsaker till skillnaden till två av dessa.

Postoperativa infektioner orsakas vanligen av patientens egen hudflora. Män är hårigare, har grövre hud med djupare porer och är kanske t o m ur denna aspekt "skitigare" än kvinnor. Kanske har de t o m ett annat tvagningsmönster?

Inför operation försöker man skrubba huden ren med descutan och för män är det ofta aktuellt med håravkortning(tidigare rakning). Som alla förstår finns de fler ställen för bakterier att gömma sig på män. I samband med håravkortningen kan små sår i huden också uppkomma vilket blir en väg in för bakterier.

Vad gäller urinvägs infektioner är det inte lika uppenbart. Den största boven i detta drama anses kateterisering vara, d v s att man för in en gummislang i blåsan via urinröret.
Kvinnor får normalt sätt urinvägsinfektioner flera gånger under livet medan män nästan aldrig får det.
Orsaken till att kvinnor får det så oändligt mycket oftare är att kvinnans urinrör bara är ca 5 cm, att det mynnar relativt när analöppningen och att vaginalfloran lätt kan rubbas av förändringar i pH. Män å andra sidan lever på att de har ett ca 20 cm långt urinrör som dessutom mynnar långt från analöppningen. Mäns problem uppkommer först när prostan tillvuxit och gör det svårt att tömma blåsan. Patienter är vanligen äldre och kanske är det så att män oftare erhåller kateter på sjukhus. Det kan också vara så att kvinnans urinvägar har anpassat sig till att det lätt uppstår urinvägsinfektioner och därför dragit upp alla försvar den kan till max medan män blir "tagna på sängen" när man väl för in en slang direkt till blåsen? Detta är bara spekulationer och alltså inget jag vet.

Vad gäller lunginflammtioner som uppkommer under vårdtiden kan jag inte riktigt komma på någon bra anledning till könsskillnaden och framför allt inte att dubbelt så många män som kvinnor drabbas.
Det som anses som viktigt för att förebygga lunginflammtion är tidig mobilisering och andningsgymnastik.
Tidig mobilisering innebär helt enkelt patienten ska upp ur sängen så snart som möjligt och andningsgymnastik enkelt uttryckt att ta djupa andetag och blåsa upp lungorna. Kanske finns det en skillnad i hur snabbt vi får upp kvinnor och män ur sängen och hur följsamma de är med att genomföra andningsgymnastiken?

Det skall verkligen bli spännade att se resultatet av Dr Johanssons studie.

Likhet inför lagen!

2011-06-28T12:00:00.000+02:00

På bloggen F! Intersektionalitet skriver man i inlägget den 25 juni:

”Risken att bli åtalad för våldtäkt är betydligt större för en man av utländsk härkomst, särskilt om han kommer från ett land utanför Västeuropa, än för en svensk man” skriver Eva Diesen och Christian Diesen I boken Övergrepp (2009) apropå att åtalen för våldtäkt mot personer födda i Västeuropa i mycket stor grad läggs ner.
De visar tydligt hur människor som utsätts för våldtäkt av en vit medelklassman får mycket svårare att driva det till rättegång. De visar hur diskrimineringen sker i alla led, från att människor anmäler brottet och polisen utreder det, till åklagare och domstolars beslut. Hela processen genomsyras av sexistiska och rasistiska strukturer. Förlorarna är de våldtagna som inte får upprättelse för att de våldtogs av fel person och de som får hårdare straff för att de hade fel namn eller hudfärg."

I kommentarerna skriver man vidare:

"Nej, det är inget fel i att en skyldig person döms för ett brott som han/hon begått. Felet ligger i att människor inte är lika för lagen."

Jag tycker detta man tar upp med likhet inför lagen är en viktig fråga och en av rättsstatens grundstenar. Andra människor som utsatts och i än högre grad har svårt att driva det till rättegång och få del av samhällets hjälpinsattser är de som råkar ut för en kvinnlig förövare.
Ett exempel är brevet från Anders som återges i den här krönikan - Förövaren hade fel kön.

”Det skedde alltid i samband med tvätt inför sänggåendet. Hon tog in mig i badrummet och klädde av mig. Det som sedan hände hade jag som barn inga sexuella aspekter på. Men jag minns paniken över att faktiskt inte kunna andas när hon tryckte upp mitt ansikte mot sitt skrev. Det var hennes man som till slut satte stopp för tvättritualerna . Han hörde ju hur jag skrek som en stucken gris och måste ha förstått att något var väldigt fel.”
...
"I tio år försökte jag berätta. För tjänstemän, politiker, journalister. Alla var inledningsvis mycket tillmötesgående, förstående och ärligt intresserade. Ända tills det visade sig att förövaren i mitt fall hade fel kön. Då vände de mig ryggen."

Sydsvenskan hade också relativt nyligen en artikelserie där man berättade om hur man t o m bestraffer det misshandlade offret för att förövaren hade fel kön.

DN rapporterade också under våren i artikeln - Kvinnor får lägre straff än män - om Angela S Aholas avhandling som påvisade genom en studie av 300 simulerade rättfall, att erfarna domare, åklagare, poliser och advokater dömer kvinnor mildare än män för samma brott.

I en magisteruppsats visas det att åklagare, domare och advokater väl känner till kvinnorabatten men att de inte ser den som ett problem.

Vid riksåklagarmyndigheten granskning 2007 av domstolarnas straffmätning och påföljdsval under åren 2000 och 2005 kom man till slutsatsen att kvinnor får lägre straff för till exempel misshandel, grov fridskränkning och olaga hot.
I Sverige har vi dessutom en icke könsneutral lagstiftning med skilda lagar för kvinnor och män. När en kvinna utsätter en man för det som i det omvända fallet hade hetat grov kvinnofridskränkning, och som anses avsevärt värre, får hon alltså dessutom lägre straff.

Ja, precis som i övriga världen, blir män av annan etnisk bakgrund än majoriten i första hand oftare misstänkliggjorda och anmälda för brott och vid dom hårdare dömda MEN den stora skillnaden är inte gentemot svenska medelklassmän utan kvinnor över lag och svenska kvinnor ur medelklassen i synnerhet.
Ska man ömma för någon är det dessa kvinnors offer, om än betydligt färre, som jag i första hand tänker på.

En rekommendation!

2011-06-25T15:55:00.001+02:00

Vill bara rekommendera en välskriven text på bloggen medborgarperspektiv. Glad midsommar!

Gatuvåldets ekonomi och vandringen mellan offer och förrövare.

2011-06-23T12:02:00.000+02:00

I dagarna har det skrivits en hel del om en ny rapport som snart kommer att släppas. I den kommande rapporten "Gatuvåldets ekonomi" har nationalekonomen Ingvar Nilsson, på uppdrag av Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft, räknat ut de totala kostnaderna för olika våldsscenarier. Enligt rapporten kostar ett vanligt slagsmål utanför en krog med förövare och två offer, en lindrigt skadad och en svårt skadad, upp mot 75 miljoner kr. För rehabiliteringen av bara ett offer som behöver livslång vård kostar det samhället 50 miljoner.

Det mesta som skrivits om rapporten handlar just om ekonomi och samhällskostnader, vilket var rapportens syfte, men den innehåller också andra data som jag tycker är oändligt mycket mer intressanta. I rapporten har man inte bara räknat ut gatuvåldets kostnader för samhället utan också studerat förrövarna.

Rapporten har som sagt inte släppts ännu men den tas upp i Studio Etts reportage i SR P1 om Gatuvåldet där man också intervjuar Ingvar Nilsson i reportagets andra del om förrövarna från den 20 maj. Ingvar Nilsson ger följande intressanta och komplexa bild:

"När vi gav oss in i den här studien startade vi ju givetvis med bilder kring t ex det oprovoserade våldet och den visar att det förekommer, naturligvis, men det var inte det som var huvudmönstret.
Huvudmönstret är män som befinner sig i situationer där de lika gärna kan bli offer som förrövare. Den metod vi har jobbat med i den här studien är att vi har satt samman en expertpanel av personer som följer den här kedjan från ambulanspersonal, akutsjukvård, neurokirugi, neurorehabilitering, poliser, kriminalvård, domare, omvårdnadspersonal, alla som har möten av det här slaget. Och då dyker EN bild upp, nämligen att väldigt många vandrar mellan förrövare och offerrollen."

Ingvar Nilsson

Ingvar Nilsson har tillsammans med en annan nationalekonom, Anders Wadeskog , i trettio års tid intresserat sig för marginaliserings och utanförskapsekonomi. Även om jag inte själv sett att Nilsson och Wadeskog beskriver sitt arbete som forskning kring mäns villkor så skulle man faktiskt kunna säga att det är just det de gör. Med nödvändighet blir det tyvärr så att när man studerar undersidan av samhället. Män är fruktansvärt överrepresenterade här, ta t ex de hemlösa, och värre lär det bli om man får tro Bo Rothstein.

Säkert kommer vi snart åter höra hur diverse debattörer och politiker ropa på mansskatt, nu inte bara motiverat med kostnaden för Mäns våld mot kvinnor utan nu även med kostnaden för gatuvåldet. Det är ju trots allt patriakatet som ställt till med detta och våldsutövning är som vi alla vet alltid ett specifikt manligt uttryck för överordning.

Eller?

Handlar det kanske, som Nilsson säger, om män som befinner sig i en marginaliserad situation, under svårar omständigheter och med mycket begränsade möjlighet att påverka sitt liv och sin situation.

Äntligen ett verktyg för sämre vård åt män?!

2011-06-20T15:05:00.000+02:00

Nationellt centrum för kvinnofrid fick i regeringens Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (Skr 2007/08:39) uppdraget Att vidareutveckla metoder för att inkludera frågor om personlig erfarenhet av våld som en del av anamnesen inom hälso-och sjukvård .

Uppdraget innebar att utreda förutsättningar för att rutinmässigt fråga kvinnor som söker den svenska hälso- och sjukvården om våld för att så tidigt som möjligt identifiera våldsutsatthet och kunna erbjuda adekvat rådgivning, och skulle mynna ut i en praktisk-klinisk vägledning.

Resultatet blev antologin Att ställa frågan om våldsutsatthet som en del av anamnesen, som presenterades den13 maj och samtidigt publicerades artikeln "Vården måste fråga kvinnor om de har utsatts för våld", skriven av några av författarna till antologin, på DN-debatt. Det finns mycket att säga om denna artikel och du kan läsa mina tankar i frågan i här. Utöver antologin har man tagit fram ett utbildningspaket bestående av åtta korta filmer och ett tillhörande utbildningsmaterial.

Många har säkert redan reagerat på att regeringens uppdrag är skevt från början men frågan är hur resultatet, Antologin, förhåller sig till detta. Denna gör anspråka på att vara en vetenskaplig sammanställning av det aktuella kunskapläget och skall fungera som en praktisk-klinisk vägledning för svensk sjukvård. Antoligin är alltså ämnad att påverka varje möte mellan läkare och patient men även annan vårdpersonal.

Svensk sjukvård skall som bekant ges på lika villkor och basera sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. En viktig del av sjukvården är Evidence-Based Medicine.
Evidensbaserad vård, som det heter på svenska, innebär helt enkelt en medveten och systematisk strävan att bygga vården på bästa möjliga vetenskapliga grund (evidens) - något som sedan länge har stöd till exempel i svensk lag. Såsom ett verktyg för sjukvården är det rimligt att Antologin uppfyller samma krav som övrig vård. Gör den det?

När man börjar bläddra i Antologin och tittar igenom referenserna lägger man snart till märke till att
Slagen Dam men även andra alster av Eva Lundgren så som Det får da vaere grenser for kjønn. Voldelig empiri och feministisk teori.(1993) och Våldets normaliseringsprocess(2004, utgiven av ROKS) används som referenser i åtta av antologin tjugotre kapitel(så görs i kapitelen 2, 5, 7, 9, 11, 13, 14,18)

Den lite mer initierade vet redan att huvudförfattaren till antologin, Gun Heimer, chef för NCK, också är en av de två huvudförfattarna till den studien Slagen Dam. För att förstå varför man reagerar över dessa referenser skall jag utveckla mig lite kort här.

Slagen Dam fick mycket hård kritik när denna granskades 2005 på uppdrag av dåvarande rektor vid Uppsala universitet, Bo Sundqvist, i samband med anklagelserna mot den andra huvudförfattaren - Eva Lundgren - om vetenskaplig ohederlighet. Innan vi går vidare tänkte jag kort beskriva vad den huvudsakliga kritiken mot Slagen Dam går ut på.

Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsundersökning (Fritzes, 2001) grundar sig på två huvudteser. Den första, och rapportens sk empiriska huvudresultat, är tesen om våldets allmängiltighet - att våld kan riktas mot vilken kvinna som helst och utövas av vilken man som helst. Vid granskningen kom man fram till följande:

"Den viktiga slutsatsen vad gäller den kvantitativa studien Slagen dam är att ett av dess mest centrala resultat, tesen om våldets allmängiltighet, inte har stöd i Lundgrens m.fl.egna data. Lundgren m.fl. hävdar att de har avlivat myten om att våldet mot kvinnor kan knytas till särskilda grupper av män. Den analys som leder fram till denna slutsats innehåller dock flera brister, och en reanalys av samma data visar att slutsatsen borde vara den rakt motsatta. Risken är signifikant högre att vissa grupper av män utsätter sina makar för våld. Detta är, vill vi hävda, en mycket allvarlig kritik som vi riktar mot Lundgrens forskning."

Den andra tesen om normaliseringsprocessen är hämtad från Lundgrens tidigare "forskning" och om denna skrev de två granskarna följande:

"Slutsatsen när det gäller de kvalitativa studierna är att dessa inte tjänar som empiriska belägg för den starka tesen om våldets normalisering. De empiriska studierna är få och Lundgren återanvänder gång efter annan ett fåtal redigerade intervjuer som empiriska exempel på att normalisering är ett generellt fenomen i misshandelsrelationer. Kvalitativa data får på så sätt en problematisk kvantitativ konsekvens. Men inte ens dessa få publicerade intervjuer ger egentligen stöd åt tesen om våldets normalisering."

Tesen om våldets normalisering används sedan i Slagen Dam som en tolkningsnyckel av författarna när de egna resultaten talar emot deras tes om våldets allmängiltighet. Därutöver ger snarare undersökningen empiriskt stöd mot normaliseringsprocessen.
Den avslutande klämmen vid granskningen av Slagen Dam löd som följer och gör en än mer frågande till att denna är så frekvent som referens i antologin.

"Slagen dam bärs upp av ett starkt patos, av en tydlig övertygelse av att man har ett viktigt budskap. Framställningen är inte renons på problematiserande resonemang, men diskussioner av det slaget har genomgående en viss riktning. De syftar till att påvisa att den ibland motsträviga empirin kan tolkas i linje med bokens tes. Däremot letar man förgäves efter resonemang där den egna tesen ifrågasätts."

Låt oss nu gå vidare till det kanske mest märkliga och hårresande i hela Antologin, Kapitel 11 - Genusperspektiv på att rutinmässigt tillfråga kvinnor om våld i nära relationer, av Anna T Höglund.

Under underrubriken "Att tillfråga enbart kvinnor" står följande mycket märkliga text. Läs den ett par gånger så att du verkligen förstår vad man skriver. Det är nästan så att man undrar om det inte är psudonymen jämställdhetsfeministern från kommentarena på Genusnytt som producerat ännu en satir?

"En fråga som uppkommer när förslag om att rutinmässigt tillfråga kvinnor om erfarenheter av våld i nära relationer diskuteras är varför denna typ av fråga i så fall enbart ska riktas till kvinnor. Varför inte till alla patienter? Mot bakgrund av tidigare forskning, som visat att mäns våld mot kvinnor kan förstås utifrån samhälleliga relationer omkring genus och makt, finns det givetvis goda skäl att, åtminstone i ett inledande skede, enbart rikta denna typ av rutinmässiga frågor till just kvinnor. Man kan hävda att det är en evidensbaserad insats, utifrån forskning som belagt att våld i nära relationer främst innefattar mäns våld mot kvinnor. I den svenska omfångsundersökning som publicerades 2001 uppgav 46 procent av de tillfrågade kvinnorna att de hade erfarenhet av våld eller hot om våld från någon man. 16 procent angav att de levt tillsammans med en man som varit våldsam.Utifrån rådande genusnormer kan det vara förenat med svårigheter för kvinnor att ta upp frågan om våld i nära relationer vid till exempel besök i hälso- och sjukvården. De offentliga genusnormerna i Sverige föreskriver jämställdhet, vilket gör att den offentliga medvetenheten om strukturella faktorer som kan göra mäns våld mot kvinnor möjligt är låg. Detta öppnar för förklaringar på individnivå, vilket kan göra att en kvinna som utsatts för våld skuldbelägger sig själv och drar sig för att berätta om sina erfarenheter, och det kan även påverka bemötandet i vården av kvinnor med dessa erfarenheter."

När författaren refererar till "den svenska omfångsundersökning som publicerades 2001", är det Slagen Dam hon refererar till!
Inte bara detta kapitel utan även i resten av Antologins löpande text har man konsekvent döpt om den hårt kritiserade och starkt ideologiskt färgade Slagen Dam till just "den svenska omfångsundersökning".

Jag tänkte nu egentligen bemöta påståendena ovan men det märkliga med denna antolgi är att motargumenten finns redan med i Antologins mycket välskrivna Kapitel 22, Mäns utsatthet för våld i nära relationer – mötet med hälso- och sjukvården, av Eleonora Stolt. Detta kapitel kommer säkert vara till stor nytta som argument och referens för alla som söker medel för till att hjälpa utsatta män. Låt oss bara titta på inledningen.

"Genom såväl internationell som nordisk forskning står det klart att grovt och upprepat våld i heterosexuella parrelationer i de flesta fall handlar om mäns våld mot kvinnor. Samtidigt visar undersökningar från bland annat våra nordiska grannländer att även hetero- och homosexuella män utsätts för våld av sina partner och andra familjemedlemmar. När det gäller lindrigare former av våldsutövning, till exempel knuffar, slag, att dra i håret eller att kasta saker, visar forskningen att partnervåld som riktas mot kvinnor och män förekommer i liknande utsträckning. I nordiska studier rapporteras utsatthet för relationsvåld i samma grad av män som kvinnor. Däremot visar forskningen att det rör sig om olika typer av våld. Kvinnor utsätts oftare för upprepat våld som dessutom tenderar att vara grövre. Ur ett hälso- och rättssäkerhetsperspektiv är det viktigt att uppmärksamma våldsutsatta män. De personer som utsatts för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld riskerar att utveckla ångest, depression och smärttillstånd – besvär som kan komma att bli kroniska. Dessa symtom utgör ett stort folkhälsoproblem som skulle minska om offren på ett tidigt stadium erbjöds stöd och hjälp samt möjlighet att bearbeta de traumatiska upplevelserna. Att rutinmässigt ställa frågan om våld till alla som söker sjukvård innebär en viktig möjlighet att få kontakt med personer som är eller tidigare har blivit utsatta för våld. Män är den grupp i samhället som utsätts för mest fysiskt våld; oftast av en obekant person men även av bekanta och närstående. Hälso- och sjukvårdens personal måste därför ha kunskap om hur de ska bemöta och hjälpa våldsutsatta män."

Värt att notera är att författaren till detta kapitel inte är med som författare till artikeln i DN. Kanske en slump? Särskilt mot vissa kapitel i antologin sticker detta ut som en svullen tumme.

Varning! - Ny Malign feminstisk mytspridning på gång

2011-06-19T17:13:00.001+02:00

Den ständigt vaksamme Pär Ström larmar idag via sin blogg Genusnytt om att en ny feministisk myt är påväga att att få spridning. Det enda vaccinet mot denna farsot är som alltid information och kunskap samt ett kritiskt intellekt. Läs vidare för full vaccinjering och titta gärna själv på statistiken.
Myten som nu sprids lyder som följer:

- Flickor hjälper till mer hemma.

Källan är av allt att dömma Tidningarnas Telegrambyrå där en malign omvandling av grundbudskapet skett. Infekterade ställen är i princip hela gammelmedia d v s DN, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan, Skånskan, Expressen, Aftonbladet, Rapport, Norrköpings Tidning, Norrländska Socialdemokraten, Metro, Sundsvalls Tidning, Bohuslänningen, Hela Gotland, Västerbottens-kuriren, Norran, Nerikes Allehanda, Vestmanlands Läns Tidning, Corren, Uppsala Nya Tidning etc.

Bakgrunden är att SCB gick ut med ett pressmeddelande med anledning av att man nu publicerat samtliga uppgifter från Undersökningarna av barns levnadsförhållanden (Barn-ULF). SCBs budskap i pressmeddelandet, som finns att läsa på hemsidan är:

Ungefär lika många flickor som pojkar hjälper till hemma minst en timme i veckan. Flickor uppger oftare än pojkar att de städar, diskar, lagar mat och tvättar medan pojkar oftare gör utomhusarbete.

Om man sen tittar på den faktiska statistiken får man en ännu klarare bild. Andelen flickor som hjälper till hemma minst en timme i veckan är 83% och andelen pojkar 79%. Skillnaden är alltså mycket liten enligt min mening. En skillnad som INTE är mycket liten däremot är hur ofta man gör utomhusarbete.
40% av pojkarna hjälper till minst en gång i veckan medan bara drygt hälften(23%) så många flickor gör det.
Intressant är också att notera att pojkar oftare(36%) tar hand om sina syskon än vad flickor(35%) gör, men inte heller detta är egentligen någon skillnad att tala om.

Något som är viktigt vid sådan här statistik, alla statistiska undersökningar faktiskt, är att som man ropar får man svar. Som man kan se i den statistiska sammanställningen är inte hushållsarbetet uppdelat på utom- och inomhusarbete. Utomhusarbete kan vara vad som helst medan inomhusarbetet är snävt definierat av 10 st tradionellt "kvinnliga" sysslor såsom bädda sängen, tvätta, städa, diska, laga mat, duka, passa barn.
Precis som Pär Ström tar upp finns inte andra saker som krånglande teknisk utrustning etc som det också fixas med där hemma.
SCBs urval av kategorier påverkar givetvis resultatet och gör det lättare att skapa myter om kvinnors underordning och mäns överordning men det ligger helt i linje med regeringens feministiska jämställdhetsmål.
Det tredje delmålet i regeringens jämställdhetspolitik lyder ju som bekant:

Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor.

Precis som SCBs kategorival är ett osynliggörande av allt det arbete som män gör är också jämställdhetsmålet ett nedvärderande och ett osynliggörande av mäns ansträngningar, särskilt i ljuset av SCBs Tidsanvändningsundersökning.

Uppdatering: Nu kan du också läsa om denna Myt på Aktivarums blogg:

Flickor hjälper INTE till mer hemma

Feminismen från insidan - fler myter punkteras

2011-06-19T15:34:00.001+02:00

När Mia Liinason den 5 februari 2011 lade fram avhandlingen Feminism & the Academy. Exploring the Politics of Institutionalization in Gender Studies in Sweden, vid samhällsvetenskapliga fakulteten var hon den förste som disputeradei ämnet genusvetenskap vid Lunds Universitet. Avhandling analyserar den akademiska feminismens intåg i de högre lärosätena i Sverige och är inte helt okritisk. Framförallt har Liinason velat studera de dominanta dragen inom genusvetenskapen och feminismen. Följdaktilgen har den inte omfamnats av alla inom genusvetenskapen och redan i förordet till avhandlingen beskriver Liinason hur hon fick uppleva utfrysning och förminskning . En sammanfattning av avhandlingen kan du läsa på Lunds Universitets hemsida eller klicka på länken ovan för att läsa hela avhandlingen.

I sammanfattningen kan man läsa följande sprängstoff:

"...and show that institutionalized practices of feminist knowledge production contributes to the construction of dominant discourses through a stabilization of notions of feminism and feminist analytic tools, and through a marginalization or de-legitimization of alternative, or critical voices."

På ren svenska beskriver Liinasoni i fyra av avhandlingens artiklarna hur genusvetenskapen(institutionalized practices of feminist knowledge production) skapar en dominant diskurs genom att använda härksartekniker (marginalisera och de-legitimera alternativa och kritiska röster). Någon som känner igen det från den allmänna jämställdhetsdebatten och mediafeminismen?

En hel del intervjuer har också gjorts med Liinason efter att hon lade fram sin avhandling och det hon säger i dessa är också mycket intressant.

I en intervju på sidan 2 i nyhetsbrevet Genusperspektiv (nr 2, 2011) från nationella skretariatet för genusforskning säger Liinason:

– Det är viktigt att genusforskare vågar ställa sig frågan hur den kunskap som har producerats inom fältet används och vad det skapar för politiska, sociala och kulturella effekter, säger Liinason och konstaterar att även om de flesta genusforskare beskriver genus som en social konstruktion så återvänder många ändå till att det finns någon grundläggande biologisk skillnad.

En intervju med Liinason finns också på Lunds Univesitets hemsida där det står följande:

"Ämnet(genusvetenskap) kan alltså i vissa fall ha bidragit till att befästa dominanta föreställningar om kön och genus istället för tvärtom, menar hon(Liinason)."

På något sätt kan man säga att det under våren utkommit två böcker som sticker hål på den feministiska mytbildningen. Liinasons avhandling och Pär Ströms Sex feministiska myter.

Ännu ett Landsting vägrar könstympning!

2011-06-17T12:36:00.000+02:00

Dagens medicin rapporterar att Landstinget i Värmland säger nej till att omskära småpojkar om det inte finns medicinska skäl.

Beslutet har fattats av landstingsstyrelsen enligt Nya Wermlands-Tidningen. Fortsättningsvis ska landstinget bara förmedla kontakt med andra vårdgivare som erbjuder omskärelse.

Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, anser dock att landstingen bör erbjuda omskärelse av pojkar, med motiveringen att det är bäst om ingreppen utförs under säkra former. I ett pressmeddelanden 2009 uttalde sig SKL:s ordförande Anders Knave så här:

– Vi ska se till barnets bästa, och det är att omskärelse av pojkar sker med god hygien och med smärtlindring. Det bör utföras inom alla landsting. Annars kan det öppna för obehöriga att utföra ingreppet utan vare sig smärtlindring eller tillräckliga kunskaper.

I sverige omskärs ca 1000 gossar i Landstingens regi och ytterligare 2000 gossar i privat regi eller utomlands.

Värmland är inte först med att frångå rekommendationen. Tidigare har bland annat Västerbottens läns landsting, Örebro läns landsting, Landstinget Västernorrland och Jämtlands läns landsting fattat liknande beslut.

Det är för mig helt oförklarligt att man kan ha så väsensskild uppfattaning beroende om en det är en liten gosses eller flickas könsorgan man tänker karvar i. Man ska vara medveten om att skära bort förhuden anatomiskt/embryologiskt motsvarar av skära bort de inre blygdläpparna samt klitoriskappan.

Regeringen har satt upp fyra jämställdhetsmål som ska ange inriktningen för jämställdhetspolitiken. Det fjärde av dessa lyder:

Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.

Detta till trots finns det idag fortfarande bara lagar som skyddar flickors och kvinnors kroppsliga integritet. Det enda framsteget på området är avskaffandet av värnplikten. Fortfarande får man idag ta in samtliga kvinnliga poliser eller tullare när en man skall kläs av naken och kroppsvisiteras inklusive kroppshåligjheter och som sagt det är fritt fram att skära bort delar av gossars könsorgan utan någan annan anledning än sitt eget höga nöjes skull.

I sverige talar man ibland om kvinnlig könsstympning, t ex på vårdguiden.se, men faktum är ordet könstympning nästan uteslutande bara används när man talar om att skära i kvinnlga genitalia.
Vi har också lagar mot detta och i Sverige är all form av (kvinnlig) könsstympning förbjuden, även om flickan eller kvinnan själv godkänner ingreppet. Det är också förbjudet att medverka till att en flicka eller kvinna könsstympas i ett annat land, oavsett vilka lagar som gäller i det land där ingreppet utförs.
Alla som på något sätt arbetar med barn och ungdomar är skyldiga att anmäla till socialnämnden om man känner till eller misstänker att någon riskerar att bli utsatt för könsstympning. Men som sagt bara om det är en flicka. Pojkar kan inte bli könstympade.

Om regeringen har svårt att hitta förslag till hur man skall konkretisera det fjärde delmålet har jag ett bara lagändringar på förslag.

Erin Pizzey - Kvinnojourspionjär

2011-05-26T15:02:00.000+02:00

Läste en mycket intressant artikel skriven av Erin Pizzey publicerad i Daily Mail januari 2007. Trots att artikeln är fyra år gammal och beskriver 1970-talets Storbrittanien har jag svårt att tänka mig en mer högaktuell artikel för Sverige 2011. Framförallt blir texten extremt intressant i ljuset av den svenska "Mäns vålds mot kvinnor"-kampanjen.

Redan 1971 startade Erin Pizzey Storbrittaniens första kvinnojour - Battered Wifes' Refugue - i Cheswick. Tillsammans med några vänninor hade hon lyckats få stadsfullmäktige att ställa upp med ett litet hus där de drog igång sin sk Womens' Aid. Till att börja med var det mer ett ställe för kvinnor och deras barn att gå till under dagarna, för utväxling av tankar och idéer, men snart kom verksamheten att få en helt annan inriktning. Förändringen kom när en kvinna, svårt misshandlad med ett stolsben av sin man , sökte sig till centrat.

Erin Pizzey, utsatt för upprepad svår misshandel av sin mor under barndomen, insåg att det vid tidpunkten fortfarande, 35 år efter hennes egna upplevelser, inte fanns någonstans för våldsutsatta i hemmet att vända sig och få hjälp. Våld i nära relationer fanns överhuvudtaget inte med i samhällsdebatten.
1974 skrev Erin Pizzey världens första bok om våld i nära relationer 'Scream Quietly Or The Neighbours Will Hear' där hon tog upp problemet med att det inte fanns något lagligt skydd för den som misshandlas inom hemmets väggar och ingenstans att fly.

Under åren kom Pizzeys centran att härbärgera många våldsutsatta kvinnor och deras barn, alla med fruktansvärda historier. Redan tidigt insåg dock Pizzey att inte alla kvinnor var oskyldiga offer. En del var lika våldsamma som sin partner, och våldsamma mot sina barn.
1981 publiserades ett stycke av Pizzey i tidskriften The British New Society där hon pläderade för vikten av att göra åtskillnad på dessa två typer av våldsutsatta kvinnor för att kunna hjälpa båda grupperna.

"The time has come for a clear distinction to be made between a woman who has accidentally become involved with a violent partner and who now wishes to leave and to never return again, and a woman who, for deep psychological reasons of her own, seeks out a violent relationship or a series of violent relationships, with no intention of leaving."

Utifrån sina erfarenheter med kvinnojourena utvecklade Pizzey dessa tankarna vidare i boken Prone to Violence(1982).

Vid 1970-talets början hade Pizzey varit engagerad i den spirande kvinnorörelsen som snabbt utvecklades i feministisk och mansfientlig riktning. Redan efter några månader blev Pizzey dock utkastad sedan hon opponerat sig och hotat att polisanmäla sprängning man planerade av en stor klädesbutik i Kensington.
Butiken, Biba, kom sedermera också att bombas av gruppen.

Hur kvinnojourerna kidnappades
Erin Pizzey upplevde att det runt 1974 började hända något i kvinnojoursrörelsen. De arga feministerna hon träffat på i början av 70-talet dök nu upp på kvinnojourernas möten och röstade in sig i rörelsen över hela landet. Det nationella stödet för den radikalfeministiska rörelsen hade börjat tunnas ut och man var nu på jakt efter både något att kämpa för och finansiering.
På bara några månader hade man tagit över kvinnojourerna både i Storbrittanien och internationellet. Samhällets finansiella stöd gick nu till feministerna och man hade dessutom fått ett legitimt skäl att hata och skuldbelägga alla män.
Feministerna stod nu för det stora flertalet av nyöppnade kvinnojourer och på dessa förbjöds män att både arbeta och sitta med i styrelserna. Kvinnor med drog eller alkoholproblem var inte heller välkomna och inte pojkar över 12 år.

Redan då Pizzeys första centra i Cheswick fick sin första donation 1972, hade de anställt en man som lekledare för barnen och som en positiv manlig förebild. Man hade också startat behandlingsprogram för de kvinnor som insåg att även de var våldsamma och dysfunctionella.
Vid de nya feministiska kvinnojourerna forsatte man dock uteslutande med program som bara beskrev Mäns våld mot kvinnor. Långsamt lyckades dessa feministiska kvinnojourer sprida sin enögda syn till resten av samhället.

"Slowly, the police and other organisations were brainwashed into ignoring the research that was proving men could also be victims".

Erin Pizzey har dock hela tiden argumenterat för att våld är ett inlärt beteende från tidig barndom fortsätter göra så nu vid 82 års ålder.

"To my mind, it has never been a gender issue - those exposed to violence in early childhood often grow up to repeat what they have learned, regardless of whether they are girls or boys."

Läs hela artikeln här.

Eftersom vi inte pratar om män i dessa sammanhang...

2011-05-24T14:40:00.000+02:00

Med anledning av att Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid ett seminarium den 13 maj presenterade antologin ”Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen”, publicerades samma dag en artikel - ”Vården måste fråga kvinnor om de har utsatts för våld” - på DN-debatt av Gun Heimer och 13 andra av författarna till antologin. Läs gärna artikeln här. Jag kommer säkert skriva mycket mer om denna otroligt märkliga antologi. Jag skrev en Replik till debattartikeln som DN inte ville publicera med följande motivering:

Tack, faktum är att de i artikeln håller öppet för att även män kan behöva tillfrågas. Jag förstår din reaktion, men tycker att du skjuter lite över målet eftersom de ändå, som sagt, nämner männen. Att det blivit så hårt fokuserat i rubrik och ingress på kvinnor, är inte artikelförfattarnas ansvar utan mitt. Jag var faktiskt inne på att lyfta fram även männen, men jag avstod eftersom artikelförfattarna inte för något längre resonemang om männen i det här sammanhanget. Mot den här bakgrunden tackar jag nej till din replik.

Med vänlig hälsning

Bo G Andersson
Chef och redaktör DN Debatt
08-738 1223, debatt@dn.se

Som sagt läs artikeln och tänk bort ingress och rubrik, som trots allt bygger på artikeln, och se vad Du tycker.
Själv tycker jag motiveringen - Jag var faktiskt inne på att lyfta fram även männen, men jag avstod eftersom artikelförfattarna inte för något längre resonemang om männen i det här sammanhanget - är obetalbar. Nä, Bo, just de här författarna gör sällan det. Det är lite det som är grejen.
Här nedan följer min replik på själva debatt-artikeln:

Replik

För mig som unga läkare i Sverige 2011 är debattartikeln, ”Vården måste fråga kvinnor om de har utsatts för våld”, en märkligt enögd läsning som förespråkar en typ av sjukvård där vi inte längre ska hjälpa sjuka och utsatta på lika villkor. En sjukvård där frågor kring problem som kan drabba och drabbar både kvinnor och män plötsligt bara ska ställas till det ena könet. Vi pratar alltså inte om prostatabesvär eller livmoderhalscancer där detta skulle falla sig mer naturligt utan ett allmänmänskligt lidande och en samhällsproblematik där även barn är berörs och far illa.

Våld i nära relationer är ett samhällsproblem som drabbar kvinnor och män i lika stor utsträckning oavsett om man lever i en hetro- eller homosexuell parrelation. Internationell och nordisk forskning visar att i ungefär en fjärdedel av fallen är kvinnan den som utövar det fysiska våldet och i en fjärdedel mannen. I resterande femtio procent är det så att säga ett givande och tagande. Genom samma forskning vet vi att det fysiska våldet då det utövas av en man mot en kvinna statistiskt oftare är grövre och mer upprepat än när förhållandet är det omvända. Detta hindrar inte att den enskilde våldsutsatte mannen kan vara fruktansvärt utsatt.

Författarna till artikeln pekar på att kvinnor som lever med våld i hemmet drabbas i högre grad av hälsoproblem som kroniska smärttillstånd, ångest, depression och sömnbesvär. Att leva med systematiskt våld upplevs som både skam- och skuldfyllt och få kvinnor tar självmant upp det bakomliggande våldet när de söker hjälp i sjukvården.

Om antalet kvinnor är få är antalet män som självmant tar upp att de utsätts för våld i sin relation ännu mindre. Offerbegreppet har för många, både kvinnor och män, negativa konnotationer och särskilt tabubelagt är det att som man utsättas för våld av en kvinnlig partner.

Det är välkänt att män som blivit utsatta för våld i nära relationer har betydligt lägre förtroende för rättsväsendet jämfört med kvinnor med samma erfarenheter, och våldsutsatta män känner sig också oftare sämre bemötta av polis än vad kvinnor gör. Detta har också fått till effekt att mörkertalet för våldsutsatta män är ännu större än för kvinnor.

Att som artikelförfattarna aktivt gå ut och argumentera för samma utveckling inom hälso- och sjukvården är i det närmaste skrämmande. En uttalad ambition för svensk sjukvård är och måste vara att erbjuda alla medborgare vård på lika villkor när dessa kommer som patienter, oavsett kön.

Många minns kanske debatten och upprördheten 2008 kring hjärtsjukvården då det påstods att kvinnor fick sämre vård än män vid hjärtinfarkt. Detta ledde bl a till en artikel här på DN-debatt där 15 hjärtspecialister dementerade och förklarade med all önskvärd tydlighet att alla sjukvårdens register och vetenskapliga studier visar att så inte är fallet.

På ett oförklarligt sätt har vi nu den omvända situationen. 14 experter argumenterar för en ojämlik vård med olika behandling av patienter utifrån kön.

Det absurda i det hela är att denna gången handlar det inte ens om avancerade medicintekniska interventioner eller dyra mediciner utan något som inte kostar en krona – att ställa en fråga!

Vi som arbetar i vården och som möter patienter dagligen ska ställa frågan, vara beredda på att ta emot svaret, visa empati och ge stöd. Idag frågar vi för lite.

Författarna finner det beklagligt att endast en bråkdel av de kvinnliga patienterna i vården får frågan om det utsatts för våld. Det är verkligen beklagligt. Det är också beklagligt att redan idag, innan författarnas förslag blivit verklighet, får i princip ingen man frågan trots att det inte kostar något.

Som författarna skriver ska ingen behöva leva med våld och förtryck, och samhället har ett ansvar för att motverka våldet. Den som utsätts måste få stöd och hjälp för att förändra sin situation och kunna bearbeta sina upplevelser. Även i nära relationer där våld förekommer finns ofta också barn med i bilden. Just omsorgen om barnen, att vilja skydda dem, eller rädslan att förlora kontakten med sina barn är en av de starkaste förklaringarna till att många stannar kvar så länge i en våldsam relation.

Som mycket riktigt nämns i artikeln kan identifiering av våldsutsatt mödrar många gånger vara det bästa sättet att hitta utsatta barn.

Att försöka hitta och hjälpa även de utsatta barn där mamman står för våldet genom att identifiera våldsutsatta fäder, är måhända svårare, men att inte ens försöka är helt oförsvarbart.

Jag hoppas innerligt att vi som arbetar i sjukvården även under de 35 år jag har kvar i landstinget kommer fortsätta se patienten och hennes lidande i första rummet, även när hon råkar vara en man, och inte låter oss styras av rena fördomar kring manligt och kvinnligt.

Tänk på vad Du säger så att du säger vad Du tänker

2011-04-14T13:17:00.001+02:00

Fick via Genusnytt nys om krönikan "Kemist & feminist? Javisst! Men bespara mig genuscoacherna." i tidningen Kemivärlden Biotech skriven av Sindra Peterson Årsköld, docent vid avdelningen för Biokemi och Strukturell Biologi vid Lunds Universitet.


Sindra Peterson Årsköld

Krönikan inleds med en rekapitulation över ett av Tiina Rosenbergs otaliga raseriutbrott av galloperande manshat som Peterson Årsköld hade förmånen att uppleva från första parkett i samband med genuscertifieringarna på Lunds Universitet. Händelsen blir upprinnelsen till frågan:

"Vem är de egentligen, de som lagt beslag på jämställdhetsbegreppet?"

Svaret Peterson Årsköld ger är Genusvetarna, och hon skriver:

"I svenska genuskretsar ljuder mantrat ”kön är en social konstruktion”. Man kan också träffa på idéer som ”alla är egentligen bisexuella, men är socialiserade in i en polariserad sexualitet” och ”heterosexualitet är en manifestation av den patriarkala maktstrukturen”.

Hm, intressanta hypoteser.

Spontant tänker jag att de är enkelt testbara genom att studera grupper med nästan samma biologi som vi fast inte alls så omfattande kulturell kontext, nämligen andra däggdjur."

Jag ska försöka bidra till ökad insikt i vilka dessa Genusvetare är och varför "kön är en social konstruktion" inte är en falsifierbar vetenskaplig hypotes.

Genusvetarna eller Genusvetenskapen utgör ett av feminismens tre uttryck; feministisk ideologi, feministisk politik och feministisk forskning. Den feministiska ideoligin är basen och tankegodset och tar sig uttryck i olika verksamhet så som politik och forskning samtidigt som dessa tre påverkar varandra i en härlig hermeneutisk cirkel. Läs gärna kapitlet 2 - Från genussystem till könsmaktordning: en begreppsdiskussion - i Statens Offentliga Utredning, SOU 2005:66.
Hur som helst så är de två grundläggande teserna för feminismen, som jag skrivit flera gånger innan:

1. Det finns en könsmaksordning och i denna ordning är män överordnade kvinnor.

2. Kön är en social konstruktion.

Genusvetenskapen, som lika ofta går under namnet feministisk forskning, även i universitetens och högskolornas kurskataloger, bygger på att man accepterar de båda teserna som axiom eller religiös sanning. Utsagorna är som fundamentalistiska teser inte akademiska hypoteser som går att testa. Skulle man visa att dessa hypoteser måste förkastastas skulle genusvetenskapen och feminismen upphöra att existera.
Eftersom det förhåller sig på detta sätt kan genusvetenskapen låta sig kritisera till exempel fysikens objektivitet på det sätt som Peterson Årsköld exemplifierar med professor Moira von Wright uttalande om grund- och gymnasieskolans fysikböcker.

”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.”

Peterson Årsköld känner sig förolämpad och upprörd som kvinna, fysiker och kemist över dessa idéer. Det förstår jag. Jag känner mig förolämpad bara genom att vara en tänkande varelse.
Sen slutar min förståelse för Peterson Årsköld. Eller snarare blir Peterson Årsköld oförståelse uppenbara när hon skriver:

"Som feminist blir jag snarare rädd. Om förtroendet för jämställdhetsarbetet urholkas kommer vi att se en fruktansvärd back-lash, och dyrt vunnen mark kommer att förloras. Därför måste vi omgående hitta tillbaka till huvudspåret: Män och kvinnor ska ha lika villkor, lika möjligheter, lika skyldigheter. Samma lön för samma insatser. Vi no-nonsense-feminister måste förmedla detta tydligt till makthavarna. Välmenta satsningar på omfattande genusutbildningar och obligatoriska seminarier gagnar inte jämställdheten; det är bortkastad tid och bortkastade pengar."

Jag klandrar egentligen inte Peterson Årsköld, denna oförstålse är utbredd i hela Sverige idag. Sedan slutet av 80-talet/början av 90-talet och framåt är ordet jämställdhet synonymt med feminsim men i betydelsen som ovan i alla regeringsdokument(skrivelser, propositionener etc.). Detta har folk ingen som helst aning om. Från början av 2000-talet har man dessutom anammat strategin jämställdhetsintegrering, d v s att feministisk ideologi skall genomsyra allt politiskt arbete och alla samhällsinstutitioner. Ett av uttrycken är t ex genuscertifieringen av fysicum och kemicentrum vid Lunds Universitet.

Jag tror att en majoritet i Sverige fortfarande är för att män och kvinnor ska ha lika villkor, lika möjligheter, lika skyldigheter. Problemet är att folk i gemen inte vet eller förstår skillnaden mellan feminism och jämställdhet. Det går inte att hitta på en egen ny definition av feminism lika lite som professor von Wright kan definiera om fysiken. Ordet jämställdhet har faktiskt kidnappats Feminismen på samma sätt som rasistiska rörelser delvis kidnappat den svenska flaggan och nationalsången.

Genom att säga att man är feminist, kanske framför allt om man är kvinna och docent i biokemi, ger man legitimitet åt teorin om könsmaktsordningen och könet som social konstruktion men framförallt ger man politikerna ett intryck av att det finns ett stöd för att fortsätta föra en feministisk politik.

Om man inte skriver under på feminismens två teser gör man klokast i att säga Jag är för jämställdhet, Jag är för lika spelregler, Jag är för att män och kvinnor ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter eller kort och gått Jag är jämställdist.

Vill man forsätta kalla sig feminist får man acceptera att sitta och lyssna på Tiina Rosenberg och att grundämnen som genusvetarna upptäcker upprätthåller mäns makt över kvinnor stryks i periodiska systemet.

P.s Mer om Moira von Wright och genusvansinnet kan man med fördel läsa om på Tanja Bergkvists blogg.

'Dagens mest fantastiska citat' eller 'Claes Borgström fastnar i vinkelvolten'

2011-04-12T22:46:00.001+02:00

Med anledning av att flera experter i Folkhälsoinstitutets remissgrupp kring rekommendationer för alkoholbruk har kommit fram till att de skadliga verkningarna av alkohol är lika för kvinnor och män vid samma alkoholmängd, eller möjligen värre för män beroende av perspektiv, har det publicerats artiklar i både DN och Aftonbladet. Framförallt menar man att det inte finns något skäl till olika gränser för kvinnor och män med hänseende på s k riskbruk av alkohol. Detta kan väl vara nog så intressant i sig men jag fann något som var än mer intressant i följande citat ur Aftonbladets artikel:

"Men visar forskningen något nytt så ska man säga det som är sant"
Gudrun Schyman

Detta måste vara förklaringen till varför Gudrun Schyman lämnade F! Hon råkade läsa på forskningen.

"Om det handlar om ett antagande utan vetenskapligt stöd, så är det ett partiarkalt omhändertagande av kvinnor, som vi ska försöka bli av med på alla områden"
Claes Borgström

Sedan Claes feminstiska-ideologi gjort att han hoppat i galen tunna med Assange-affären försöker han nu även skylla feminismen på fantasispöket Patriakatet, liksom allt annat ont i världen.

Med sådana Riksdagsledamöter finns det hopp!

2011-04-12T10:39:00.002+02:00

Riksdagen.se är intressant sida. Oavsett vad som händer och skrivs i media, inklussive bloggar, så är det faktiskt här det händer. Genom att titta på de motioner som lämnas kan man få en bild av hur långt debatt och opinionsbildning har kommit inom olika områden.

På torsdag den 14 april är det debatt och beslut om bland annat familjerättsliga frågor. Civilutskottet föreslår i sitt betänkande 2010/11:CU18 att riksdagen säger nej till de 70-talet motioner från allmänna motionstiden 2010 om familjerättsliga frågor som inkommit. Skälet är främst tidigare riksdagsbeslut att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp.

Jag tänkte iallafall återge delar av motiveringarna i några av motionerna som tänder hoppet om ett jämställt samhälle utifrån principen lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Alla motioner hittar du här.

C211 av Elin Lundgren (S) - En översyn av förfarandet kring fastställande av faderskap.

"När ett barn föds inom äktenskapet tillskrivs alltid faderskapet automatiskt mannen. Detta trots att vi vet att det finns barn som växer upp i tron om att de lever med sin biologiske far, vilket de egentligen inte gör. Det är då helt upp till mamman att avgöra om hon vill berätta sanningen för barnet, eller så kan det upptäckas av en slump. För par som inte är gifta är det bara mamman som automatiskt erkänns som förälder. Pappan måste tillsammans med mamman gå till socialkontoret för att i vittnes närvaro bekräfta faderskapet. Om modern dör innan det är gjort har barnet formellt ingen far, vilket ställer till problem. Den ordningen hör inte hemma i ett jämställt samhälle där föräldrar förutsätts ta lika ansvar för sina barn.

Med bakgrund av detta behöver förfarandet kring fastställande av faderskap ses över."

C228 av Billy Gustafsson (S) - Barnets bästa vid vårdnadsärenden.

"Det finns tyvärr exempel på att samarbete mellan separerande föräldrar varit omöjligt och att det till och med förekommer anklagelser om olika former av våld och övergrepp, som sedan visat sig sakna grund. Trots detta har det påverkat beslut om vårdnaden av gemensamma barn.

Motionen talar inte för den ena eller andra parten, vid en separation. Den tar upp barnens rätt till bägge sina föräldrar och för att slippa ta ställning för och emot en förälder, när det gäller exempelvis boendet efter en separation. Föräldrarnas rättigheter ska vara lika, ingen ska med självklarhet, utan att en ordentlig utredning gjorts, få anses vara mer eller mindre lämplig än den andra föräldern när det gäller att ta hand om sina barn.

Mot denna bakgrund kan det finnas behov av en översyn och reformering av gällande lagstiftning inom området."

C245 av Penilla Gunther(KD), Annika Eclund (KD) och Andreas Carlson (KD) - Gemensam vårdnad om barn från födseln

"Frågor har väckts kring vårdnaden om ett barn från dess födsel. Som det är idag måste mamman godkänna att pappan får del av vårdnaden vid ett besök på kommunens socialkontor, om de inte är gifta. Detta sker oftast i samband med att pappan skriver på faderskapsbeviset, och utan några problem. Men de gånger mamman säger nej till gemensam vårdnad behöver hon inte motivera det, och ingen utredning görs heller. Vill pappan ha del av vårdnaden får han i det läget vända sig till tingsrätten för att få en prövning.

Det enkla och självklara vore att pappan fick del av vårdnaden med samma namnteckning som för faderskapsbeviset. Skulle en mamma motsätta sig att en person är far till barnet för att hon vill få ensam vårdnad kan man fastställa faderskapet med dna-test, och därigenom får pappan del av vårdnaden."

C252 av Patrick Reslow (M) - Fastställande av faderskap för sambor

"Förra året berördes enligt Socialstyrelsen 64 % av de födda barnen av en faderskapsutredning. Det ter sig därför märkligt att samhället fortfarande anser att det föreligger mer tveksamheter kring faderskapet i samborelationer än i äktenskap. Indirekt säger lagstiftaren att det råder större tvivel kring troheten mellan sambor än mellan äkta makar. Det är ett synnerligen förlegat synsätt."

C266 av Emma Henriksson och Désirée Pethrus Engström (KD) - Faderskapsbekräftelse

"För att understödja förutsättningar för ett jämställt föräldraskap är det viktigt att båda föräldrarna redan från början ses som fullvärdiga föräldrar.

Vi anser att det bör införas ett förenklat förfarande vid inskrivningen på barnmorskemottagningen, i de fall där mannen som erkänner faderskapet lever tillsammans med modern i samboförhållande. Då skulle faderskapet erkännas med hjälp av en blankett i god tid före barnets födelse. Detta ska ske som ett generellt förfarande. Liksom tidigare ska det dock gå att fastställa faderskapet genom gentest om osäkerhet föreligger."

C308 av Yvonne Andersson (KD) - Översyn av lagstiftning kring vårdnadstvister

"En studie av närmare 3 000 tingsrättsdomar i södra Sverige visar att i 77 procent av fallen då det dömts till enskild vårdnad i domstol så är det mamman som får vårdnaden. En anledning till att det så ofta döms till mammans fördel är att år 2006 trädde en lagändring i föräldrabalken i kraft som gjorde att samarbetssvårigheter bedömdes som ett starkare skäl för att ge vårdnaden till enbart en part, ofta mamman..."

"...Grunden för att bedöma samarbetssvårigheter görs då föräldrarna av kommunens socialtjänst erbjuds ett frivilligt så kallat samarbetssamtal. Samarbetssamtal är den enda åtgärd som erbjuds den förälder som inte själv kan få den andra föräldern att samarbeta om vårdnaden om barnet efter en skilsmässa.

Dessa samtal har kritiserats hårt. Pappan hamnar ofta i underläge då han måste bevisa att han är en bra pappa. Några motsvarade krav på mamman att bevisa att hon är en bra mamma finns inte."

C309 av Fredrik Lundh Sammeli och Helén Pettersson i Umeå (S) - Faderskap och gemensam vårdnad
"Av olika anledningar kan föräldrar välja att leva tillsammans med sina barn utan att vara gifta. Om de bestämmer sig för att gifta sig är det en relation mellan vuxna och har inget med relationen till barnen att göra. Det märkliga är att om de gifter sig får de automatiskt gemensam vårdnad om barnen. Det naturliga borde vara att föräldrar får gemensam vårdnad om barnen oavsett civilstånd."

C325 av Penilla Gunther(KD), Yvonne Andersson (KD) och Tuve Skånberg (KD) - Umgängesrätt för pappan och mamman

"Båda föräldrarna är viktiga för sina barn, och båda föräldrarna har lika stort ansvar för barnens välbefinnande såväl som rätt och skyldighet att delta i barnens omvårdnad och fostran. Pappornas betydelse när det gäller barns uppväxt och fostran har länge undervärderats..."

"...Det föreligger alltså två problem: Möjligheten att träffa sina barn på grund av en dålig relation med den andre föräldern, och möjligheten för den förälder som inte har sina barn boende hos sig att träffa sina barn och ha råd att göra det på grund av att man trots allt inte har en gemensam syn på hur saker ska betalas, till exempel resor mellan föräldrarna.

Vi anser att den möjlighet som finns om samarbetssamtal för att reglera vårdnad, boende och umgänge måste ha ett inslag om de gemensamma ekonomiska åtagandena som bägge föräldrarna har för sina barn, inte minst om hur barnen kommer till mamma eller pappa på annan ort, på helger, lov och andra dagar."

C328 av Sara Karlsson (S) - Gemensam vårdnad

"Sverige behöver en modern familjerätt som inte missgynnar olika samlevnadsformer. Familjerätten bör dessutom grundas i barnets rätt till båda sina föräldrar och föräldrarnas lika värde och ansvar för sina barn.

I enlighet med 6 kap. 3 § föräldrabalken får de föräldrar som är gifta med varandra gemensam vårdnad automatiskt vid barnets födelse. I annat fall får föräldrarna göra en gemensam ansökan om att få dela vårdnaden om sitt barn. Detta är en lagstiftning som saknar rimlighet och premierar äktenskap som samlevnadsform. Lagstiftningen ger också signaler som strider mot mål om ett jämställt föräldraskap då fäder inte tillskrivs samma föräldraansvar som mödrar, i de fall då föräldrarna är av olika kön.

Då faderskap är fastställt innan barnets födelse torde inget hinder finnas för att vårdnaden automatiskt ska tillfalla båda föräldrarna vid barnets födelse. Föräldrabalken bör därför ses över vad gäller automatisk delad vårdnad oavsett föräldrarnas civila status."

C333 av Fredrik Schulte(M), Lars-Arne Staxäng (M), Hans Rothenberg (M), Betty Malmberg (M), Göran Montan (M), Johan Forssell (M), Helena Bouveng (M), Jan Ericson (M), Staffan Anger (M), Eva Lohman (M), Annicka Engblom (M), Tomas Tobé (M) och Metin Ataseven (M) - Nya vårdnadsregler

"Istället borde fokus i samband med vårdnadstvister uteslutande ta sin utgångspunkt i barnets bästa, vilket rimligen måste vara att så långt som möjligt ha två aktiva föräldrar. Därför måste regeln i vårdnadstvister alltid vara att gemensam vårdnad utdöms om en av föräldrarna inte är direkt olämplig som vårdnadshavare. Att två föräldrar inte sinsemellan kan lösa sina problem får aldrig gå ut över barnets bästa att ha två närvarande föräldrar. I de extrema fall där föräldrar omöjligen kan samarbeta i avgörande frågor om barnets uppfostran bör regeringen utreda förutsättningarna för att tilldela barn en god man som oberoende tredje part som kan fälla ett avgörande när allvarliga meningsskiljaktigheter uppstår mellan föräldrarna."

C337 av Lars-Arne Staxäng(M) och Finn Bengtsson (M) - Pappor diskrimineras vid separationer

"I nästan alla fall rörande ensam vårdnad tillfaller ensam vårdnad mamman, oavsett om man haft gemensam vårdnad eller varit till stora delar lika ansvariga för barnet tidigare när man levde gemensamt. Det finns naturligtvis fall där den ene föräldern är uppenbart olämplig som vårdnadshavare, av sociala, psykiska eller andra skäl, men är i dessa sammanhang ett fåtal fall..."

"...Vi menar att det är synnerligen viktigt för barnet att vi här ökar jämställdheten och rättvisan i lag och tillämpningsbestämmelser så att mamman och pappan kan anses som två likvärdiga parter som har lika stort ansvar för barnet och dess utveckling och framtid."

Désirée Pethrus Engström är med i några av de vettiga motionerna ovan men har också lämnat denna vansinnigt enögda och fakta-mässigt felaktiga motion, Ju287 av Désirée Pethrus Engström (KD)
Våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld. Det var ju trist efter alla pluspoäng hon nyss plockat.

George Orwell om "kvinnor och barn"

2011-04-10T14:18:00.000+02:00

Hittade ett antal utdrag från den samling på 75 krönikor som George Orwell skrev i The Tribune mitt under brinnade världskrig. Varje vecka skrev Orwell körnikan AS I PLEASE från att han slutade på BBC november 1943 fram till att han lämnade journalistiken och flyttade till Jura för att skriva "1984". I det lilla utdraget nedan lyfter Orwell en intressant tanke kring uttrycket "kvinnor och barn" som förstås var högaktuellet under kriget och än mer så när man även började bomba städerna.

AS I PLEASE, by George Orwell
The Tribune, July 14, 1944

George Orwell

"Any nation at war will do its best to protect its children, and the number of children killed in raids probably does not correspond to their percentage of the general population. Women cannot be protected to the same extent, but the outcry against killing women, if you accept killing at all, is sheer sentimentality.

Why is it worse to kill a woman than a man?
The argument usually advanced is that in killing women you are killing the breeders, whereas men can be more easily spared. But this is a fallacy based on the notion that human beings can be bred like animals. The idea behind it is that since one man is capable of fertilizing a very large number of women, just as a prize ram fertilizes thousands of ewes, the loss of male lives is comparatively unimportant. Human beings, however, are not cattle. When the slaughter caused by a war leaves a surplus of women, the enormous majority of those women bear no children. Male lives are very nearly as important, biologically, as female ones."

På tal om George Orwell undrar man om inte både Djurfarmen och 1984 börjar bli riktigt dags aktuella igen i genusvansinnets land?

Ett städat yttre granskar: DISA-metoden

2011-04-08T17:01:00.000+02:00

Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar i dagspressen eller information på olika kommuners hemsidor som uppmärksammar att den ena eller andra kommunen eller staden har dragit igång ett projekt för att förebygga psykisk ohälsa bland tonårstjejer. Senast var det norra innerstan i Stockholm som drog igång projektet man kallar TJEJSAM.

Tidigare har vi bl a kunnat läsa om motsvarande satsningar i Ludvika kommun, Helsingbors kommun, Kramfors kommun, engelska skolan i Gävle, Kristianstad kommun, Katrineholms kommun eller Ronneby Kommun med flera.

Självklart blir man lite nyfiken. Vad är detta för projekt?

I samtliga fall visar det sig att kommunerna har infört något som kallas DISA-metoden på sina skolor. Vid en närmare titt på kommunernas hemsidor får man t ex läsa:

"DISA är en metod att förebygga nedstämdhet bland tonårsflickor och erbjuds samtliga flickor i åk 8 i Ronneby kommun." Ronneby.se

"Tillsammans med skolsköterskan arbetar jag bland annat med tjejerna i årskurs 8 utifrån en metod som heter DISA." Helsingborg.se

"I Katrineholm utbildas gruppledare i metoden som sedan kan hålla i DISA-grupper för tjejer."Katrineholm.se

Att flickor i högre grad än pojkar rapporterar en subjektiv psykisk ohälsa är väl känt och har varit så sedan 80-talet. I högre grad innebär dock bara att det är något färre pojkar än flickor som rapporterar subjektiv psykisk ohälsa. Detta innebär alltså INTE att pojkar inte också rapporterar subjektiv psykisk ohälsa. När den yttersta konsekvensen av faktisk psykisk ohälsa, Självmord, dessutom är mellan 60 % och 130 % vanligare hos män än kvinnor i åldern 15 - 24 år, enligt den här rapporten, är det säkert mer än en som reagerar på kommunernas skeva satsningar. Minst drabbade får alla resurser. Att man 2011 överhuvudtaget kan deklarerar öppet och stolt att man utestänger det ena könet från ett hälsoprojekt som drivs med skattemedel kan tyckas anmärkningsvärt.

Om du har svårt för orättvisor och känner dig illa till mods av det jag skriver ovan; ta det lugnt. Det blir värre!

Jag tänkte nu gå vidare och titta lite närmare på det dominerande programmet i Sverige, DISA-metoden, som implementeras glatt i skolorna. Låt vara att det bara riktare sig till flickor.

Ett städat yttre granskar: DISA-metoden

På Stockholms Läns Landstings hemsida kan man läsa ett reportage om DISA-metoden. I fakta-delen av reportaget står att läsa följande:

"Programmet DISA (Depression in Swedish Adolescents) startades på initiativ av landstingets Centrum för folkhälsa. DISA, en metod som förebygger depressioner hos tonårsflickor.

Programmet bygger på en amerikansk utvärderad metod och har anpassats till svenska förhållanden och utvärderats av Britt-Marie Treutiger, legitimerad psykoterapeut. Hon har utbildat DISA-gruppledare och de sex Disa-utbildare som utbildar skolpersonal i Stockholms län.

DISA-programmet är en evidensbaserad metod som vänder sig till tjejer i högstadiet och gymnasiet för att motverka depressiva symtom.
Programmet består av tio tillfällen, om vardera cirka en timme, då tjejerna träffas i halvklass."

Samma budskap och utfästelser får man på DISA-metodens hemsida och väcker omedelbart samma fyra frågo som texten ovan:

#1. Kan disa förebygger/motverkar depressioner?

#2. Är DISA-programmet en evidensbaserad metod?

#3. Gäller resultaten från utvärderingen av det amerikanska programmet även för DISA-metoden?

#4. Hur väl är DISA-metoden utvärderad i Sverige?

För att få svar på dessa frågor behöver man inte på något sätt arbeta sig blå i ansiktet. En hel del är redan besvarat av SBU - Statens beredning för medicinsk utvärdering. SBU är en statlig myndighet som utvärderar hälso- och sjukvårdens metoder. SBU analyserar metodernas nytta, risker och kostnader och jämför vetenskapliga fakta med svensk vårdpraxis. Målet är att ge ett bättre beslutsunderlag för alla som avgör hur vården ska utformas. Titta gärna på www.SBU.se.

Under de senaste decennierna har det framkommit tecken på att psykisk ohälsa hos barn kan ha ökat och strukturerade insatser för att komma till rätta med problemen blir allt vanligare såväl inom kommunal verksamhet som inom hälso- och sjukvård. Interventionen utgörs av så kallade program som är standardiserade och finns beskrivna i manual eller motsvarande, ett exempel på detta är DISA-metoden.

På förfrågan av Kungliga Vetenskapsakademien och UPP-centrum (Utvecklingscentrum för barns psykiska hälsa) vid Socialstyrelsen tog SBU fram rapporten - Program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn - En systematisk litteraturöversikt - som publicerades 2010. Förfrågan gällde att klarlägga nyttan med att använda program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn.

I Sverige används ett hundratal olika program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn. Inget av dem har utvärderats i Sverige i randomiserade studier med minst sex månaders uppföljning. Programmen kan vara riktade mot psykisk ohälsa av utagerande typ, det vanligaste, eller mot inåtvänd typ d v s depression och ångest. Oavsett inriktning kan de förbyggande åtgärderna klassifiseras som:

Universell prevention vänder sig till samtliga utan hänsyn till riskfaktorer.

Selektiv prevention vänder sig till grupper av personer utifrån någon gemensam riskfaktor för psykisk ohälsa, t ex en socialt utsatt boendemiljö eller föräldrars missbruk.

Indikerad prevention riktas till personer som löper uppenbar risk för att utveckla psykisk ohälsa, vanligen pga att de har förhöjd symtomnivå men även t ex då känd ärftlighet finns. Gränsen mellan indikerad prevention och tidig behandling är svår att dra.

DISA - Depression in Swedish Adolescents - är ett universellt skolbaserat program som riktar sig till tonårsflickor. Till grund för DISA ligger det amerikanska Coping with Stress course (CWS), en modifiering av behandlingsprogrammet Coping with Depression Course (CWD). CWS är ett indikerat gruppbaserat KBT-inriktat program som syftar till att förebygga depression hos ungdomar med måttliga depressiva symtom.

Företrädarna för DISA-metoden blandar alltså ihop äpplen och päron! Det får man inte, det är på gränsen till ohederligt! Det går inte att överföra resultaten från en indikerad(CWS) metod till en universell(DISA) metod.

Låt oss, detta till trots och även om det är meningslöst, ändå gå vidare och titta på vad SBU säger om den amerikanska metoden som DISA uppger sig baserad på. CWS har utvärderats i tre studier som uppfyllde SBUs inklusionskriterier.

I den första studien av programutvecklarna, Clarke och medarbetare, med cirka 150 ungdomar i 15-årsålderna sänktes till en början nivån på depressiva symtom mer i interventionsgruppen. Vid uppföljning efter tolv månader hade skillnaden försvunnit. Gruppen bestod av båda könen och utgjordes av en riskgrupp. [Clarke GN, Hawkins W, Murphy M, Sheeber LB, et al. Targeted prevention of unipolar depressive disorder in an at-risk sample of high school adolescents: A randomized trial of group cognitive intervention. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry 1995;34:312-21.].

I nästa likartad studie av Clarke och medarbetare, med något färre ungdomar, påvisade man däremot signifikanta skillnader vid en tvåårsuppföljning både vad gäller antal depressionsepisoder och symtomnivå till behandlingsgruppens fördel, även om skillnaden mellan grupperna minskade över tiden. Även denna studie tittar på både pojkar och flickor och gruppen utgörs av ungdomar med ärftlighet för depression. [Clarke GN, Hornbrook M, Lynch F, Polen M, Gale J, Beardslee W, et al. A randomized trial of a group cognitive intervention for preventing depression in adolescent offspring of depressed parents. Arch Gen Psychiatry 2001; 58:1127-34.]

En tredje studie som uppfyllde inklusionskriterierna, denna gång av Garber och medarbetare, undersökte om CWS kunde användas i olika miljöer på större grupper av unga med ökad risk för att få depression. Studien omfattade drygt 300 ungdomar 13–18 år. Under uppföljningstiden på nio månader kunde Garber och medarbetare redovisade signifikant färre depressiva episoder och sänkta symtomnivåer hos interventionsgruppen jämfört med kontrollgruppen. Även här tittar man på en riskgrupp bestående av båda könen. [Garber J, Clarke GN, Weersing VR, Beardslee WR, Brent DA, Gladstone TR, et al. Prevention of depression in at-risk adolescents: a randomized controlled trial. JAMA 2009;301:2215-24.].

SBU sammanfattar resultatet så här:

"De tre studierna med CWS undersökte om programmen minskade andelen barn som uppfyllde kriterier för diagnosen depression efter 9–12 månader. Den sammanvägda effekten var signifikant och måttlig, OR 0,49 (95% KI 0,32 till 0,75) (se Figur 5.8). Studierna är relativt små och antalet händelser litet, vilket leder till risk för bristande precision. Vår bedömning är därför att det finns ett begränsat vetenskapligt underlag för att CWS har en förebyggande effekt på incidens av depression."
[SBU: Program för att förebyggapsykisk ohälsa hos barn - En systematisk litteraturöversikt, juni 2010, s 231]

Om vi nu istället tittar på SBUs slutsatser om universella preventions-program som är riktade mot inåtvända
symtom, däribland DISA-metoden. blir stödet ännu svagare:

"Det går inte att bedöma om universella skolprogram varaktigt minskar depressiva symtom hos barn. Studierna visar motstridiga resultat och effekterna är obetydliga eller saknas (otillräckligt vetenskapligt underlag)"
[SBU: Program för att förebyggapsykisk ohälsa hos barn - En systematisk litteraturöversikt, juni 2010, s 23]

I korthet kan man säga att man experimenterar på skolbarn. I övrigt har vi så här långt alltså besvarat de 3 första frågorna och det är inget roligt svar:

Det finns så lite undersökningar och forskning att det inte ens går att bedömma om DISA kan förebygga eller motverkar depressioner. DISA-programmet är INTE en evidensbaserad metod. Resultaten vid utvärdering av det amerikanska programmet CWS är inte tillämpbara på DISA-metoden och det vetenskapliga underlaget för CWS är i övrigt mycket begränsat.

Då var det den sista frågan - Hur väl är DISA-metoden utvärderad i Sverige? - kvar att besvara innan vi även tar en snabb titt på ekonomi och etik.

Här hänvisas det till Britt-Marie Treutigers examensarbete vid Karolinska Institutet på magisternivå i reproduktiv och perinatal omvårdnad. Uppsatsen - Utvärdering av effekten av programmet DISA (Depression in Swedish Adolescents) med syfte att förebygga depressiva symtom hos tonårsflickor - är från 2006 och såvitt jag kan hitta inte publicerad i någon vetenskaplig tidskrift.

Läs den! Det har jag gjort och den är så erbarmerligt dålig att jag fundera på att skriva ett helt inlägg där jag plockar ner den i småbitar men just nu orkar jag inte. Jag lämar dock ett av de fantastiska resultaten här som jag tycker talar för sig själv:

"Därutöver hade flickorna i interventionsgruppen bättre förmåga att hantera Tsunamikatastrofen."

Samhälliga kostnadsaspekter
Som jag skrivit ovan analyserar SBU metoders nytta, risker och kostnader och jämför vetenskapliga fakta med svensk vårdpraxis. Avseende ekonomi gör SBU följande skarpa uttalande:

"Ekonomiska intressen
Det finns en allmän tilltro till att tidig prevention kan ge stora samhällsvinster, både i form av minskat mänskligt lidande och för att det begränsar behovet av framtida, mer kostsamma insatser. Besparingstanken bygger på antagandet att de preventiva insatserna verkligen har avsedd effekt. Men vår granskning ger inte särskilt mycket stöd åt antagandet, och de förmodade hälsoekonomiska vinsterna har hittills inte studerats systematiskt. Trots detta marknadsförs många preventionsprogram som evidensbaserade, och via påkostade hemsidor erbjuds programmaterial och ofta mycket dyra utbildningar i metoderna. Det finns således tydliga kommersiella intressen bakom den snabba spridningen av olika preventionsprogram."[SBU: Program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn - En systematisk litteraturöversikt, juni 2010, s 317]

Var det någon som sa genusindustrin? Eller var det genusvansinne?

Ta en titt på DISA-metodens hemsida. Nåväl, utöver det ekonomiska aspekterna finns det även viktiga etiska överväganden kring dessa program.

Etiska aspekter på universella preventionsprogram
Inom hälso- och sjukvården utgår arbetet från de fyra väletablerade och för de flesta helt okontroversiella principerna; göra gott-, inte skada-, autonomi- och rättviseprincipen, hämtade från den medicinska etiken.

I korthet innebär dessa fyra principer att man bör hjälpa personen/patienten genom att tillgodose dennes medicinska och medmänskliga behov och undvika att skada henne eller honom. Som exempel bör man bl a avstå från omotiverat risktagande.
Principerna innebär också att man bör respektera personens rätt att bestämma själv om sig själv och att man således måste hålla personen informerad och garantera denne rätten att avstå från erbjuden behandling eller preventiv insats.
Slutligen innebär rättviseprincipen att man bör behandla personer med lika behov lika – dvs det är personens behov av medicinska eller preventiva insatser som ska avgöra hur man handlar, inte till exempel personens kulturella bakgrund, kön eller sociala status.

På det stora hela sammanfaller dessa fyra principer också med FN:s konvention om barnets rättigheter, den så kallade Barnkonventionen. Denna säger att barnets bästa ska komma i första hand vid alla åtgärder som rör barnet. Vidare understryks barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i frågor som rör barnet självt, samt att barnet inte får diskrimineras, exempelvis pga av hudfärg, kön eller handikapp.

Om preventionsprogram ses som ohälsoprevention (vad skulle det annars vara?) borde det vara en självklarhet att samma krav på informerat samtycke och frivillig medverkan gällde även preventionsprogram i skolan som vid övrig vård och behandling i sjukvården.
DISA-metoden är ett exempel på program i Sverige där informerat samtycke vanligen inte tillämpas. Medverkan är istället ett obligatoriskt inslag i skolans verksamhet. Exempelvis ingår DISA, där det används, i vissa fall i skolans värdegrundsarbete och kan då vara schemalagt. Föräldrarna informeras, men det är inte fråga om att godkänna medverkan. Detta är mycket tveksamt särskilt mot bakrund av allt ovan.

Dissa DISA